Grekland: Hur kan Trojkan besegras?

2015-03-12 13:53:12


100 000 demonstrerade i Aten för att sätta press på den nya regeringen att sätta hårt mot hårt i förhandlingarna med Trojkan.

Knappt hade det grekiska folket hunnit rösta för ett slut på åtstramningspolitiken innan det europeiska etablissemanget gick in för att upphäva valresultatet. De nyckelkrav som Syriza valdes på – att sparka ut Trojkan, att minska skuldbördan och att få bort åtstramningspolitiken – avfärdades.

Folkets förhoppingar om att den grekiska regeringen skulle finna allierade i den italienska och franska regeringen visade sig vara missledande. De rika tog ut sina pengar ur de grekiska bankerna i en allt snabbare takt. Den europeiska kapitalismens kamphund, Europeiska centralbanken (ECB), visade sina tänder. Den hotade med att störta det grekiska banksystemet genom att dra tillbaka likviditetsstödet. I dramatiska eurogrupps­möten krävde Tysklands förbundskansler Angela Merkel och hennes allierade en fullständig reträtt från den grekiska regeringen.

Den grekiska regeringen tvingades att teckna en förlängning av avbetalningsprogrammet – där Trojkan byter namn till ”institutionerna”. Vad gäller skulden var den grekiska regeringen tvingad till att ”återuppta sina tydliga åtaganden för att hedra sina ekonomiska skyldigheter till alla borgenärer till fullo och i tid.” Inga ”unilaterala förändringar” till åtstramningspolitiken skulle tillåtas av den grekiska regeringen. Den enda betydelsefulla eftergiften som gavs var ett visst svängrum vad gäller överskottsmålet. 

Det blev ett betydande nederlag och hoppet hos den grekiska arbetarklassen grusades av den europeiska kapitalismens samlade styrka. Men det behöver inte bli ett slutgiltigt nederlag – det ska snarare ses som en förlorad strid i ett pågående klasskrig som spänner över hela Europa. En nödvändig förutsättning är att erkänna att detta är ett nederlag, analysera varför det ägde rum och förbereda för en ny strid.

Nederlaget i denna första strid mellan en vänsterledd regering och den europeiska kapitalismen är rik på lärdomar för socialister över hela Europa. Nederlaget har rötter i den reformistiska strategiska linjen hos Syrizas ledarskap, vilken delas av många vänsterpartier runtom i Europa, som underskattade kampens styrka.

Syrizas ledning trodde att mer påtagliga eftergifter skulle göras av de europeiska institutionerna och av den tyska regeringen. Den trodde att ECB skulle tveka att förstöra det grekiska banksystemet av rädsla för att bankkrisen skulle smitta av sig till andra europeiska länder. Den trodde också att de europeiska myndigheterna skulle vara ovilliga att riskera att Grekland lämnar euron på grund av den skada som detta skulle orsaka för hela eurozonprojektet.

Dessa bedömningar har visat sig vara felaktiga. Hotet av en politisk smitta, alltså av att vänsterregeringar framgångsrikt kan utmana den avskyvärda åtstramningspolitiken och skulden, har visat sig vara mer betydelsefull för den kapitalistiska klassen i Europa än vad någon ekonomisk smitta skulle vara. Det är ingen tvekan om att de är villiga att förgöra ett nationellt banksystem och tvinga ett land ut ur eurozonen för att på så sätt skicka ett isande meddelande till andra i Europa som tänker rösta för en vänsterregering.

Erfarenheterna från de senaste månaderna borde definitivt ge svar på frågan om huruvida en ”bra euro­strategi” är möjlig – huruvida det är möjligt att bryta med åtstramningspolitiken samtidigt som man håller fast vid euron till vilket pris som helst och inte beslutsamt utmanar kapitalismen. Det är inte möjligt.

EMU:s och EU:s regler är i sig själva en nyliberal tvångströja utformad för att försäkra åtlydnad till en ekonomisk högerpolitik, genom den makt som delegerats till det ovalda ECB och genom ekonomiska restriktioner som stabilitets- och tillväxtsmål, fördraget om stabilitet, samordning och styrning samt sex- och tvåpacken.

Därför måste varje genuin vänsterregering vara förberedd på att fullfölja kraven på skuldavskrivning och ett slut på åtstramningspolitiken hela vägen, även om det skulle innebära att man sparkas ut ur eurozonen. Den måste förbereda folket för behovet av en konfrontation med kapitalets intressen i Europa, för att börja omstrukturera ekonomin och hela samhället på en demokratisk socialistisk basis, organiserad i folkets intressen snarare än för vinstmaximering.

Att förkasta skulden är fortfarande en nyckeluppgift. Utan betydande skuldnedskrivningar eller en total skuldavskrivning kommer vilken vänsterregering som helst att vara bakbunden redan från början på grund av massiva ränteavbetalningar. Snarare än att tamt appellera för ett avtal i hela Europas intresse behöver man argumentera för ett ”avtal” i arbetarklassens intressen över hela Europa och för en strategi för hur man ska avskriva skulden på bekostnad av de rika obligationsinnehavarna och bankirerna.

Vi vet efter de senaste veckorna att svaret från ECB troligtvis skulle bli att försöka sänka banksystemet och tvinga ut landet ur eurozonen. En vänsterregering skulle därför snabbt behöva säkra demokratisk kontroll över den nationella centralbanken och förbereda sig för ett utträde ur eurozonen. Även om det skulle innebära en oundviklig devalvering av valutan och att ekonomin sätts ur led skulle det inte vara värre än fortsatt åtstramningspolitik.

Demokratisk kontroll över centralbanken borde kombineras med offentligt ägande och demokratisk kontroll av hela banksystemet. På så sätt skulle bankerna transformeras till offentliga verktyg, i samhällets och ekonomins intresse. Billiga krediter skulle snabbt kunna erbjudas till småföretagare och bönder.

Den oundvikliga flykten av kapital, med stora uttag ur bankerna, kan kontras med en effektiv kapitalkontroll som införs omedelbart för att förhindra att den rika procenten förgör ekonomin. En vänsterregering skulle säga att människors rätt till ett jobb och ett anständigt liv kommer före ”rätten” för kapital att röra sig fritt.

Pengarna som sparas genom en förlängd betalningsfrist på ränteavbetalningar borde omdirigeras till massiva offentliga investeringar, vilka skulle skapa jobb, exempelvis inom ramen för projekt som utveckling av förnyelsebar energi och nödvändiga infrastruktur- och bostadssatsningar.

En vänsterregering skulle sätta nyckelsektorerna av ekonomin under offentlig demokratisk kontroll och styre, till exempel olje- och gasproduktionen, energisektorn, telekommunikation och större affärskedjor. På så sätt skulle nyckelsektorerna av ekonomin bli hjärtat i en planering för att omvandla ekonomin efter de 99 procentens intresse.

Händelserna i Grekland de senaste månaderna har visat hur folkligt stöd kan vinnas för en sådan politik, med mobilisering underifrån för att sätta press för kraven. 100 000 personer demonstrerade på kort varsel till stöd för den grekiska regeringen och för kravet att den erbjuder motstånd mot eurogruppen.

Brytningsprocessen från kapitalismen och att med framgång genomföra en socialistisk omvandling kan inte göras från ovan, inte ens med den mest välvilliga vänsterregering. En radikal vänsterregering skulle medvetet förespråka gräsrotskamp, men också att den ges struktur genom etableringen av folkliga församlingar på arbetsplatser och i bostadsomården, med valda delegater. På så sätt skulle ett vapen för att ta över och byta ut det gamla statsmaskineriet med en demokratisk och socialistisk stat kunna formeras.

Eftersom det är omöjligt att genomföra en sådan fundamental förändring i ett land allena är det av yttersta vikt att appellera till människor över hela Europa att genomföra samma uppbrott från kapitalismen och samtidigt utveckla starka band och samarbeten med andra vänsterregeringar runt om i Europa, som ett steg mot en socialistisk omvandling över hela Europa.

Trots att den senaste tidens händelseutveckling i Grekland är ett bakslag förändras inte de grundläggande förhållandena. Valet av en vänsterregering i Europa är historisk. Det öppnar dörren för ytterligare utmaningar i såväl Grekland som i resten av Europa. Socialister måste noggrant studera händelserna i Grekland och övriga Europa och förbereda sig för en fundamental kraftmätning med den europeiska kapitalismen. ■