”Grekland mellan statsbankrutt och revolutionär explosion”

2012-02-15 15:35:29




Greklands parlament beslöt i söndags (den 12 februari) att ännu en gång skära ner löner och pensioner samt avskeda 150 000 anställda under de kommande tre åren.
Detta kan bli det sista desperata försöket att fortsätta den förödande åtstramningspolitik som trojkan (EU, Europeiska centralbanken, ECB, och ­Internationella valutafonden, IMF) påtvingar landet.
Parlamentets beslut hade föregåtts av ännu en historisk 48-timmarsstrejk och den 12 februari var det hundratusentals som demonstrerade i Aten och andra städer. Stadshus och andra offentliga byggnader runt om i Grekland hade ockuperats o s v.

De revolutionära ­stämningarna och den stegrande ilskan – hatet mot politikerna och trojkan – har lett till ett strömavhopp från de partier som döljer trojkans ­diktat. Grekland idag har många inslag av en klassisk revolutionär situation: De styrande är helt ­isolerade och har sedan länge inte kunnat visa sig offentligt.
Samhället vrids till vänster. Inte bara arbetarna och ungdomar­na är beredda att fortsätta masskampen, utan även de som tidigare tillhörde medelklassen samt bönder och småföretagare går ut på gatorna.
Det som hindrar att den revolutionära situationen utvecklas till ett revolutionärt uppror är avsak­naden av ett verkligt socialistiskt massparti.
”Grekland mellan statsbankrutt och revolutionär explosion”, kommenterade International Herald Tribune under den gångna helgen.
Innan parlamentets omröstning hade socialdemokratiska PASOK och högerpartiet Ny Demokrati, de två partier som är kvar i den regering som EU har installerat, uteslutit 43 parlamentsledamöter efter att de röstat nej till krisuppgörelsen. Dagarna innan hade det högerextre­ma partiet LAOS av opportunistiska skäl och efter att ha rasat i opinionsundersökningarna, hoppat av samma regering.
Regeringspartiernas sönderfall kommer att förstärkas efter söndagens omröstning. Väljarnas dom i parlamentsvalet i april kommer att bli hård. PASOK är nu nere på 8 procent i opinionsundersökningarna, i det senaste parlamentsvalet fick man 44 procent. Ny Demokrati är på väg mot ett liknande ras.

De båda vänsterpartierna KKE (kommunistpartiet) och Syriza däremot är på uppgång. Tillsam­mans kan de få 30-35 procent i valet. Och Demokratiska vänstern, som är en högerutbrytning ur Syriza, går också framåt eftersom partiet uppfattas som en opposition.
Om KKE och Syriza bildar en gemensam vänsterfront finns förutsättningar för ett genombrott, men tyvärr är varken KKE:s ledning eller de dominerande inom Syriza beredda att ta initiativ till ett vänsterblock med socialistisk politik.
Men samtidigt ökar kraven på att sparka ut alla politiker och partier som inte är beredda att stå upp mot trojkan. Vänstern har ett historiskt ansvar att svara upp mot dessa stämningar.

Vad Grekland behöver är, som  Xekinima (CWI i Grekland) kampanjar för, en arbetarregering som omedelbart vägrar att underordna sig marknadens diktatur och som vägrar att betala den skuld som en korrupt och svag kapitalism har samlat på sig, som göder banker, hedgefonder och andra spekulanter. En arbetarregering skulle ögonblickligen låta förstatliga banker och alla viktiga delar av ekonomin samt söka stöd från den europeiska arbetar­kampen. Bara genom att bryta med kapitalismen och trojkan är det möjligt att vända ­utvecklingen och driva en politik för jobb och välfärd.
Sedan 2008 har det grekiska samhället snabbt rasat utför. De otaliga åtstramningspaketen har förstört landet: en av fem räknas nu officiellt som fattig, arbetslös­heten ligger på drygt 20 procent och hälften av alla unga står utan jobb.
Enbart i huvudstaden Aten finns idag  30 000 hemlösa. Levnadsstandarden har rasat med 30 procent och familjer tvingas lämna bort barnen för att de inte kan försörja dem.
Ekonomin har krympt med drygt 12 procent under de sena­ste fyra åren och kommer att krympa även i år och nästa år. Den icke-valda premiärministern Papademos löfte om att ”på hösten 2013 vänder det” är lika lite värt som den tidigare premiärministern Papandreous löften. Papandreou lovade tidigt 2011, med instämmande från EU:s ekonomiska talesman Olli Rehn, att i slutet av året skulle det ”vända”. Istället kraschade ekonomin i fjol – BNP krympte med ytterligare 5,5 procent ( för närvarande sjunker BNP med 7 procent i årstakt) och underskotten växte till följd av fattigdom och minskade statsinkomster. Jämsides med att statsskulden nådde en ny rekordnivå – 159,1 procent av BNP i slutet av 2011, jämfört med 113 procent av BNP 2008/2009.

Pensionärer har att välja på mat eller medicin. De har inte pengar till både och. ”Apoteken och sjukhusen saknar läkemedel, och enligt hälsovårdsminister ­Andreas Loverdos har den offentliga sjukvården högst ett år på sig innan den kollapsar. Butiker och småföretag slår igen på löpande band [111 000 i fjol, min kommentar/ PO]. Och inget tyder på ett ljus i slutet av tunneln”, skrev ­Svenska Dagbladet den 8 februari.
Kapitalismen och åtstramningspolitiken innebär att det finns inget ”ljus i tunneln”.
Det nya nedskärningspaketet betyder fler fattiga och arbetslösa. Samtidigt som trojkan ger sig själv ännu större bestämmanderätt över Grekland.
”De senaste förhandlingarna med den så kallade ’trojkan’ om grekiska ’reformer’ och besparingar, samt förhandlingarna med de kvarvarande privata långivarna om ’frivillig’ nedskrivning av fordringar har haft en märklig eg­enskap; de har inte haft som huvudsyfte att rädda Grekland utan att i stället skydda de som har lånat ut pengar till landet”, skrev E24.se den 7 februari och några dagar senare skrev man att: ”Den aktuella ’frivilliga’ nedskrivningen av privata innehav av grekiska statspapper kommer inte att ha någon större påverkan på detta [skulden] oavsett om det blir en nedskrivning på 50 eller 70 procent av deras innehav, då det kommer att sänka den externa skulden med max 10 procentenheter”.

Åtstramningspolitiken syftar till att rädda bankerna och andra som har lånat ut. Inget annat.
Trojkan har visserligen lyckats trumfa igenom sitt senaste krispaket. Men frågan är i vilken mån man har möjlighet att fortsätta med sin drakoniska krispolitik innan hela samhällsbyggnaden rasar samman och med den också ett eller flera etablerade partier.
Den tyska regeringen agerar nu som om man vill köra ut Grekland ur eurozonen. Samtidigt som det grekiska parlamentet diskuterade det nya krispaket sa Tysklands finansminister Schäuble i intervju med Die Welt att: ”Krisåtgärderna räcker inte. Vi är trötta på Grekland och att kasta pengar ner i ett svart hål”. Enligt Schäuble kommer Greklands statsskuld att vara 136 procent av BNP 2020 och inte 120 procent som är trojkans mål.
EU/IMF-krav på nya nedskärningar är alltså redan på väg.

Det är inte en fråga om, utan om när, Grekland ställer in betalningarna och lämnar eller tvingas ut ur eurozonen.
Den så kallade marknaden och även EU-topparna räknar med att detta kan hända och kanske att även Portugal går samma väg.
Samtidigt som de hoppas att nya pengar till EU:s räddningsfond och ökad utlåning från ECB, eventuellt även eurobonds/obligationer, ska mildra återverkning­arna och rädda Spanien, Italien, Irland och andra skuldsatta länder från statsbankrutt.
Det kommer inte att vara möjligt. En statsbankrutt i Grekland kommer snabbt att accelerera krisförloppet i Europa. EU-topparna kommer visserligen att göra allt för att rädda euron, men den nuvarande politiken är på väg att nå vägs ände. Det ­handlar om en utdragen dödskamp vars utgång kan sluta i många scena­rier.

Det är värt att påminna om den varning som Hans-Werner Sinn, chefen för det tyska IFO-institutet (ett slags fristående konjunkturinstitut), riktade i somras när han sa att: ”Det är bara i teorin som man kan genomföra de nedskärningsprogram som ­pådyvlas Grekland, i verkligheten driver man landet mot inbördeskrig”, menade Sinn och hänvisade till vad som hände i Tyskland 1930-32, då ”hungerkanslern” Brünings katastrofala nedskärningspolitik fick Weimarrepubliken på fall och bidrog till Hitlers makt­övertagande 1933.

Vad som hände i Tyskland för drygt 80 år sedan var att landet inte fick anstånd med att betala av krigsskadestånden och långi­varna ville hellre ha betalt i dollar än den inhemska valutan Riksmarken.
På grund av att Tyskland var med i den tidens valutasamarbete, den s k guldmyntfoten, och rädslan för en återgång till hyperinflationen 1923 som ­skapade en revolutionär kris, vågade rege­ringen inte devalvera utan istället försökte man sig på en internde­valvering – genom att sänka lönerna och genomföra drastiska nedskärningar i statsutgifterna, vilket ledde till en ekonomisk krasch­landning, massarbetslöshet och en bankkris.
Till sist, under 1931, tvingades Tyskland ställa in betalningarna. Men då var det för sent, nedskärningarna hade redan förstört den inhemska ekonomin och snart skulle nära en av tre vara utan jobb.

Trojkan är som Brüning beskrivs i boken Den mörka dalen – Panorama över 1930-talet: ”Hans enda lösning var sparsamhet, vilket var som att rekommendera den utfattige bättre hushållning”.
Grekland kan gå samma väg som Weimarrepubliken om inte arbetarklassen tar makten och en verkligt socialistisk regering bildas som avskaffar kapitalismen och manar till ett alleuropeiskt uppror mot trojkan och åtstramningspolitiken.

RS och CWI säger:

• Bryt marknadens diktatur. Stoppa åtstramningspolitiken – massiva offentliga satsningar för jobb, bostäder och utbildning istället för nedskärningar.
• Vägra att betala de skulder som kapitalismen och dess regeringar har samlat ihop. Omedelbart förstatligande av banker och finansinstitutioner.
• För en alleuropeisk endags generalstrejk.
• Bara masskampen och internationalism kan stoppa trojkan och dess utpressning.
• Försvara demokratiska fri- och rättigheter. Stoppa attackerna mot facken och kollektivavtalen. Ned med EU-diktaten och ”teknokrat”-regeringarna.
• Kämpande och demokratiska fackföreningar. För bygget av revolutionära socialistiska masspartier. Förena masskampen genom uppbygget av demokratiska aktionskommittéer och församlingar lokalt, regionalt och på riksplanet.
• För ett demokratiskt och socialistiskt Europa.
  

Per Olsson