För att skära ner det offentliga underskottet från 12,7 procent av BNP till 8,7 procent har den socialdemokratiska Pasokregeringen planer på att skära ned de offentliganställdas löner med 5 procent, höja pensionsåldern till 67 år till 2015, sänka pensionerna (även de lägsta på cirka 500 eu- ro, 4 900 kronor, i månaden) och höja skatterna på konsumtionsvaror kraftigt.Som helhet var strejken den 24 februari en suverän uppvisning av den organiserade arbetarklassens styrka. Den visade att arbetarna kan få hela samhället att stanna. Det borde vara startpunkten för att bygga och utveckla motståndet, som med en kraftfull socialistisk ledning för arbetarrö- relsen kan stoppa attackerna. Men på grund av bristen på en sådan ledning är stämningen bland många arbetare och unga motsägelsefull, även bland dem som deltar i protesterna.
Det finns en omfattande ilska över att Pasokregeringen och EU begär att arbetarna med enorma nedskärningar ska betala för en kris de inte orsakat. Men det finns också en känsla av frustration och t o m desperation inom delar av arbetarklassen. Många arbetare i demonstrationerna den 24 februari sa att de kände sig tillfrågade att strejka för sakens egen skull och uttalade tvekan om de verkligen kan vinna den här striden.
Fackledningarna säger att ”arbetarna ska inte betala”, men de säger inte vilka som ska betala och varför. De har inga förslag på fortsatta aktio-ner och säger att de är beredda på vissa ”uppoffringar” från arbetarna.
Vissa Pasokledda fackföreningar har kallat till möten för att diskutera nya aktioner och mobiliseringar, men utan konkreta förslag. Så, frågar många arbetare, vad är syftet med uppmaningarna från facket? Kommer de att leda till mer än att bara låta arbetarna ventilera sin ilska? Sker det för att regeringen ska kunna svara på EU:s tryck och få en ”andhämtningspaus”?
Det officiella uttalandet från ledaren för GSEE (en facklig landsorganisation) betonade att strejken inte riktade sig mot den grekiska regeringen (!) och att han hade förtroende för regeringens förmåga att strida mot marknaden, spekulantera och EU!
Bland arbetare och ungdomar växer missnöjet med direktörsklubben EU och antiimperalismen är på uppåtgående. Det är en viktig positiv utveckling eftersom det tidigare fanns illusioner om EU och euron, men den innehåller också faror. Den viktigaste faran är en utveckling av nationalism. Regeringen utnyttjar denna ”nationalism” för att få en syndabock för krisen och nedskärningarna.
Vice premiärminister Theodoros Pangalos har exempelvis sagt att Tyskland aldrig har kompenserat Grekland för plundringen under den nazistiska ockupationen under andra världskriget.
Oppositionen mot EU kan anta antiimperialistiska drag men den kan också utnyttjas av nationalister och rasister, särskilt som partierna till vänster inte erbjuder en fullt utvecklad lösning på krisen från arbetarklassens synvinkel.
Det finns tecken på att den populistiska och rasistiska högern försöker utnyttja ilskan och desperationen. Extremhögern har setts samla namn bland järnvägspassagerare för en folkomröstning på ”frågan om invandrare i Grekland”.
Xekinima (CWI i Grekland) uppmanar till arbetarinternationalism, en sammankoppling av kampen i Grekland med arbetarkamp i hela Europa, som i Spanien, Portugal, Italien och Irland, där arbetare möter liknande attacker. Xekinima betonar behovet av kamp mot EU och för ett arbetarnas Europa – ett socialistiskt Europa.
EU:s hårda linje mot Grekland är också en varning till andra stater att inte förvänta sig stöd. Det ger samtidigt den grekiska regeringen ett visst utrymme att framställa sig som ett offer för större makters politik.
Krisen är så djup att vissa grekiska ”seniorkapitalister” har tagit upp det tidigare otänkbara; att Grekland borde lämna euron. Det gäller till exempel Andreas Vgenopoulos, som äger Olympic Air och skeppsfart, banker, privata sjukhus och telekomföretag.
Pasok har fortsatt höga opinionssiffror, men partiet kommer att få känna av den grekiska arbetarklassens ilska när nedskärningspolitiken börjar verka. Regeringen utgjuter sig mot EU och spekulanterna, men viker sig samtidigt under det enorma trycket från kapitalmarknaderna om ytterliga-re nedskärningar.
Endast parlamentsledamöter till vänster från kommunistpartiet och Syriza (en koalition av radikala vänstergrupper) gick emot nedskärningarna, men de misslyckades med att läg- ga fram ett verkligt alternativ.
Xekinima uppmanar till en strejkplan för de kommande veckorna, inklusive en 48-timmars generalstrejk för privat- och offentliganställda plus studenter i mitten av mars, att följas av ytterligare generalstrejker om regeringen och EU står fast vid sina planer.
Strejkerna måste bygga på gräs- rotskommittéer som samordnas lokalt, regionalt och nationellt.
Vi kampanjar också för en ”enhetsfront”, i grunden bestående av kommunistpartiet och Syriza, för att skapa ett kraftfullt motstånd mot attackerna. Bygget av en massförankrad, internationalistisk revolutionär vänster i Grekland kan lägga grunden för en arbetarregering med en kraftfull socialistisk politik, för att göra slut på krisen och i grunden förändra arbetares och ungdomars levnadsstandard.
Xekinima (som är en av 11 organisationer inom Syriza) argumenterar för att partiet måste driva konkreta krav som:
- Förstatliga bankerna.
- Låt de rika betala, kraftiga skatter på vinster och aktiehandel.
- Låt direktörerna betala tillbaka de (över) 100 miljarder euro som har stulits ur arbetarnas pensionskassor.
- Förstatliga all privatiserad offentlig service och de viktigaste delarna av ekonomin.
- Demokratisk arbetarkontroll och styre i hela ekonomin, vilket är enda sättet att bekämpa korruption, skatteflykt och att socialförsäkringar inte betalas.
- Stoppa skuldbetalningar till internationella banker och spekulanter (300 miljarder euro nu, prognos på 350 miljarder inom ett par år). Använd pengarna till att arbetarnas inkomster, att öka lågavlönades löner, att rädda jobb och utveckla ekonomin genom stora investeringar i produktiv industri och jordbruk, samt bostäder, sjukvård och utbildning.
Dessa krav har en tydlig revolutionär dynamik. Fler och fler arbetare och ungdomar blir öppna för dessa idéer allt eftersom de förstår att det kapitalistiska systemet befinner sig i en återvändsgränd.
Att bygga en internationalistisk revolutionär vänster är ett absolut måste. Det är enda vägen framåt i Grek- land men också i Europa för att bli av med kapitalismens barbari och lägga grunden för ett socialistiskt Europa.
Andreas Payiatsos
Xekinima (CWI i Grekland)
