När EU:s finansministrar möts i veckan kommer krisen i Grekland att stå högst på dagordningen. Precis som i fallet med Lettland innan kräver EU, Internationella valutafonden (IMF) och det globala finanskapitalet att den grekiska regeringen genomför drastiska nedskärningar och sänker arbetarnas löner. Grekland är dessutom under stark press från eurozonens övriga regeringar.I början av förra veckan åkte en grupp från Internationella valutafonden (IMF) till Grekland för att som det hette ”ge råd” om pensioner, skattepolitik och budgetfrågor. IMF-delegationen anlände nästan samtidigt med att den grekiska regeringen lade sin sista hand på den nya krisplan som EU-kommissionen har efterlyst.
”Det blinkar rött i Grekland, Spanien, Irland och flera andra länder när notan ska betalas efter finanskraschen. Credit default swaps eller CDS är försäkringar mot att stater går i konkurs. Idag kostar det till exempel 280 000 euro [2,8 miljoner kronor] att försäkra en femårig fordran på 10 miljoner euro [100 miljoner kronor] på grekiska staten. Med det kvalar Grekland in på listan över världens tio mest riskfyllda länder”, skrev Svenska Dagbladet i början av året.
CDS (en slags kreditförsäkring, som den superrike Warren Buffet kallade ”finansiella massförstörelsevapen”) kan också användas som ett vapen för politisk utpressning.
Island 2008 är ett färskt exempel på detta. ”I augusti förra året [2007] kostade ett CDS kontrakt på obligationslån utgivna av banken Kaupthing 50 räntepunkter, eller 0,5 pro- cent per år. I slutet av mars i år var det uppe i över 1 000 punkter eller 10 procent. I praktiken innebar det att investerarna kalkylerade med risken för en kollaps. Även för staten Island steg CDS-priserna till höga nivåer, trots att landet i princip saknar statsskuld”, skrev e24.se den 6 juli 2008. Någon månad senare kollapsade den isländska ekonomin och valutan.
Grekland är mycket nära ett läge där krisen övergår i vad som inte kan beskrivas som annat än statsbankrutt – gamla lån kan inte betalas och man får inga nya. En grekisk kollaps skulle få än mer dramatiska konsekvenser än Islands och Lettlands fall.
Den grekiska regeringens försök att lugna de globala finanshajarna, EU-etablissemanget i allmänhet och euroländernas regeringar har inte rosat marknaderna. Tumskruvarna har tvärtom dragit åt efter årsskiftet. ”EU kommer inte att rädda Grekland, landets kris är självförvållad”, menade exempelvis Jürgen Stark i Europeiska centralbankens (ECB) ledning den 7 januari. En vecka senare aviserade EU-kommissionen att man ämnade inleda en rättslig procedur mot regeringen för att ”man tillhandahållit felaktig budgetstatistik” (Dagens Indu- stri den 13 januari).
Som om den grekiska regeringen varit ensamma om att ägna sig åt kreativ bokföring och strunta i de så kallade konvergenskraven.
EU-kommissionens syfte är att sätta ytterligare press på regeringen och tvinga fram en bindande uppgörelse om nedskärningar som sträcker sig över flera år.
”När problemen i Grekland blir allt mer akuta så är det upplagt för ett rejält test av hela eurokonstruktionens armering och hållfasthet. Det allvarliga med dessa sänkningar [av kreditvärderingsbetygen] är att de kan göra det mycket svårare för Grekland och dess banker att refinansiera sig. Och får Grekland sådana problem så finns en uppenbar risk att det sprider sig till Irland, Spanien och Portugal” (e24.se den 12 januari).
Eurozonen kan visserligen överleva en kollaps i Grekland, men vad händer om fler euroländer går samma väg och den tyska kapitalismen – med sin historiska rädsla för hyperinflation och skulder – inte längre är beredd att stötta en eurozon i sönderfall?
När den nuvarande socialdemokratiska Pasokregeringen kom till makten i oktober i fjol lovade man ”förändringar och förbättringar”. Två månader senare aviserade regeringen historiskt stora nedskärningspaket. Den nye premiärministern Giorgos Papandreou talar nu allt som oftast om att landet befinner sig i en historisk kris som kräver ”beslut som inte har tagits på flera decennier”. Pasok-regeringen ser sin chans att överleva med hjälp av nationalism och maningar till nationell samling.
På tröskeln till 2010 var budgetunderskottet motsvarade närmare 13 procent av BNP, statsskulden över 125 procent och landets kreditbetyg var det sämsta bland alla euroländer. Nära en av fem var utan jobb.
Bakom Pasokregeringens tal om ”exceptionella åtgärder i en exceptionell tid och att landets självständighet står på spel” finns rädslan för arbetarnas, de ungas och de äldres reaktion. Till skillnad från exempelvis Lettland ska det grekiska stålbadet genomföras i ett land med starka kamp- och vänstertraditioner och med mer uttalade antikapitalistiska stämningar än i något annat europeiskt land.
Valet i oktober 2009 hade föregåtts av tre generalstrejker (i oktober och december 2008 samt i april i fjol). Sedan 2007 har landet skakats av en massiv kamprörelse för rätt till utbildning – mot nedskärningar och privatiseringar som inbegrep lärar-, elev- och studentstrejker samt ockupationer. Polisens dödsskjutning av den 15-årige Alexandros Grigoropoulos i december 2008 följdes av en revolt mot polisen och de styrande.
Den globala kapitalismens expansion och uppgång från år 2001 till 2007 märktes aldrig i Grekland. De löften som eliten gav om att euron och sommar-OS 2004 skulle följas av välstånd föll platt till marken. En fjärdedel av alla som har jobb i Grekland tjänar 7 000 kronor i månaden eller mindre och drygt en femtedel av landets befolkning lever under den officiella fattigdomsgränsen. Och nu vän- tar alltså oemotsvarade nedskärningar.
Den krisbudget som regeringen beslutat om innehåller bland annat en tioprocentig nedskärning i de sociala utgifterna, lönesänkningar för de offentligt anställda med tre till fem procent samt anställningsstopp inom den offentliga sektorn, försämrade pensioner, skattehöjningar o s v. EU och ”marknaderna” kräver dock betydligt mer. Regeringens krisåtgärder har mötts av strejker och flera fackförbund har varslat om strejk i slutet av januari och början av februari. Men ännu kan man inte tala om en masskamp i likhet med den 2007-2008.
En massrörelse mot regeringspolitiken kan snabbt utvecklas, men vad som idag håller tillbaka kampen är en osäkerhet om hur krispaketen och attackerna på jobb, levnadsvillkor och sociala rättigheter ska bekämpas.
Men om inte arbetarkampen kan visa vägen framåt finns också faran i att högerpopulistiska och rasistiska Laos (Greklands fjärde största parti) kan utnyttja missnöjet.
Krisen skärper den sociala och politiska polariseringen. Ett uttryck för denna process är att KKE, landets kommunistparti som har blivit mer uttalat gammelstalinistiskt under de senaste åren, går framåt. KKE kombinerar vänsterretorik med en sekteristisk ovilja att sträva efter kampen- het. Partiet är aktivt och militant, men saknar ett sammanhållet socialistiskt alternativ, det radikala språkbruket till trots.
Syriza, ett brett vänsterparti som involverar många olika grupper, däribland Xekinima (CWI i Grekland), har nu stora förutsättningar att växa. Under kampen 2008 hade Syriza stöd av 17,5-18,5 procent i opinionsundersökningarna, men ledningens marsch högerut och stämningen att Pasok var det minst onda regeringsalternativet bidrog till att partiet inte fick mer än 4,6 procent i valet.
För att Syriza ska kunna bli en masskraft behöver partiet, vilket Xekinima argumenterar för, dels lyfta fram de socialistiska krav och målsättningar som finns i partiets program och dels bli direkt förankrat i kampen. På så sätt kan partiet vinna över de som fortfarande inte ser något annat alternativ än Pasok. Samtidigt behöver Syriza ta initiativ till gemensamma aktioner och genom sin praktik visa att man, till skillnad från KKE-ledningen, strävar efter enhet i handling.
I Syrizas ledning och bland partiets 13 parlamentsledamöter finns det de som inget hellre önskar än en koalition med Pasok. Koalitionstanken, och med den beredskapen att acceptera kapitalismens krav, är ett direkt hinder i vägen för att etablera Syriza som ett kämpande socialistiskt alternativ och står helt och hållet i motsättning till partiets socialistiska mål.
De grekiska arbetarnas och ungdomarnas kamp under de senaste åren har gett mer än en glimt av mass- rörelsens styrka. Kampvilja och stridsberedskap är viktigt, men avgör inte ensamt klasskampens utgång. För att hejda den nuvarande krisen krävs en socialistisk massrörelse som kan förena kampvilja och aktivitet med ett politiskt program för att i grunden förändra samhället – avskaffa kapitalismen.
Per Olsson
