Det senaste mötet med ledarna för åtta kapitalistiska stormakter (G8-ländernas möte den 18-19 maj i Camp David, USA) blev ännu en bekräftelse på att de kapitalistiska makterna står handfallna inför den globala krisen.Som väntat var det eurokrisen i allmänhet och krisen i Grekland som dominerade mötet. G8-ledarna uttalade en förhoppning om att Grekland stannar kvar i eurozonen. Vidare hette det i slutkommunikén att ”Europa behöver skapa tillväxt och samtidigt behålla ett fast åtagande om att implementera budgetkonsolidering”, vilket Angela Merkel och andra europeiska åtstramningspolitiker hälsade som en ”seger”.
”Tysklands förbundskansler Merkel har helt rätt. Det är budgetnedskärningar som ger ekonomisk tillväxt”, sa den brittiska premiärministern, högerpolitikern David Cameron, när han efter G8-mötet drog ut till åtstramarnas försvar efter mötet.
De ständiga krispakten, innehållande nedskärningar, lönesänkningar, försämrade pensioner, privatiseringar o s v, är en viktig orsak till varför Europas ekonomiska, politiska och sociala kris har förvärrats under senare år. Och under de senaste månaderna har krisförloppet accelererat. Europa har blivit en kontinent synonymt med stagnation, massarbetslöshet och nyfattigdom.
Sedan 2008 har 6 miljoner jobb försvunnit inom EU, i exempelvis Spanien och Grekland är antalet unga utan jobb fler än de som har jobb.
År 2010 var det en fjärdedel av EU:s invånare – 115 miljoner – som levde i fattigdom eller riskerade att hamna i fattigdom. Och Grekland kan bara jämföras med 1930-talets ekonomiska depression.
Trojkan – EU, ECB och IMF – har pådyvlat Grekland den moderna historiens värsta åtstramningsprogram och resultatet är en oemotsvarad kris.
Både på gatorna och i det senaste parlamentsvalet, den 6 maj, har massorna revolterat mot åtstramningarna.
Efter valet försökte de två förlorarna bilda regering, föga överraskande slutade försöken i ett misslyckande. Nyval stundar den 17 juni.
Två tredjedelar av Greklands väljare röstade nej till åtstramningen och trojkans diktat. Valets största parti blev vänsterkoalitionen Syriza. Vänstern – Syriza och kommunistpartiet KKE – i Grekland har en unik möjlighet att vinna majoritetsstöd. Men det förutsätter enhet och en gemensam vilja att bilda en vänsterregering. Om inte riskerar de gamla partierna och förlorarna i valet den 6 maj – socialdemokratiska Pasok och högerpartiet Ny demokrati – att göra comeback.
Den grekiska befolkningen säger nej till åtstramningen, men i opinionsundersökningar är det en klar majoritet som av rädsla för isolationism och förvärrad katastrof säger ja till att landet blir kvar i eurozonen.
Ny demokrati, Pasok och EU-topparna vill därför göra valet i juni till en folkomröstning om euron.
För vänstern gäller det att stå fast vid motståndet mot åtstramningspolitiken och samtidigt förklara att det är detta motstånd som kan leda till att Grekland lämnar eurozonen.
Det finns ingen väg framåt på grundval av kapitalism. Nya åtstramningar kommer att förvärra krisen och till sist leda till en statsbankrutt och att Grekland kastas ut ur euron.
”Statsbankrutt nu eller senare” är de två alternativ som återstår, skrev nyligen Financial Times från sin kapitalistiska horisont.
Alternativet till euron och trojkan är en socialistisk och internationalistisk politik, inte en nationalistisk eller fortsatt kapitalism med eller utan euron.
För vänstern gäller det att stå fast vid kravet på att vägra betala den skuld som kapitalister och korrupta politiker har lämnat efter sig. Det vill säga att massorna inte ska betala krisen utan låta banker och storbolag betala – bryta marknadens diktatur – förstatliga banker och storbolag och införa kapital- och valutakontroll.
Varje vänsterregering i Grekland skulle omedelbart möta sabotage och hot från storkapitalet, EU-toppar och inhemsk reaktion, vilket endast kan besvaras med massmobiliseringar, bygget av demokratiska kampkommittéer och en vädjan om stöd från Europas övriga arbetare.
Grekland står vid ett avgörande vägskäl.
