Grillos framgång vittnar om ilska och missnöje

0000-00-00 00:00:00




I år kommer Italiens statsskuld att vara den högsta sedan andra världskriget. Den beräknas öka från 127 procent av BNP förra året till 130,4 procent i år.

Chockvalet i Italien i februari ­tidigare i år visar tydligare än någonsin på det missnöje som finns med de eta­blerade partierna. Komikern Beppe Grillo och hans Femstjärnerörelsen fick 25 procent av rösterna och blev det största partiet. Socialdemokraterna och PDL, Berlusconis parti, som båda ställde upp med olika valkoalitioner med andra partier, fick cirka 29 procent av rösterna båda två. Detta placerar Grillos parti i en effektiv vågmästarposition.

Det kommer antagligen inte gå att bilda en regering i Italien som det ser ut nu och om det gör det kommer den att vara svag och bräcklig och definitivt kortlivad. Ingen vill styra med Berlusconi och Grillo vill inte sitta i regering med någon, i enlighet med hans vallöften. Det kan inte uteslutas att några avhoppare från Femstjärnerörelsen kan bilda en regering med Demokraterna, om de är nog stora, men det mest sannolika är att vi får se änu en expertregering och ännu ett nyval om några månader. Det går inte heller helt att utesluta att Grillos parti i så fall ökar ännu mer. Det har redan ökat i opinionsundersökningarna.

Det är tydligt att Femstjärnerörelsen spelar en nyckelroll på den italienska politiska arenan. Men frågan är: Vad står det egentligen för och hur kommer det att utvecklas? Och det är svårt att säga på grund av den förvirrade och otydliga formen på rörelsen. Grillo beskriver partiet som ”varken höger eller vänster”, han säger att ”det inte finns några ideologier, bara idéer” – redan från början dåliga tecken. Det avspeglas också i deras medlemmar, majoriteten är unga, utbildade medelklasspersoner och en stor andel är egenföretagare eller småföretagsägare. För att kunna förändra samhället i grunden till mer rättvist och jämställt behövs en massorganisering av arbetarklassen.

Det är Grillos och Femstjärnerörelsens radikala retorik som har lockat så många unga anhängare; 50 procent av hela landets unga röstade på dem och hela 60 procent av alla studenter. De talar om att ”sopa bort hela det politiska etablissemanget”, men i verkligheten föreslår rörelsen inte en revolution utan ”demokratis­ka reformer av det existerande politiska systemet”.
Den ekonomiska situationen, nedskärningarna i offentliga sektorn och attackerna på arbetare är fortfarande sekundära frågor för Femstjärnerörel­sen, trots att 40 procent av alla unga är arbetslösa och att tiotusentals arbetare har extremt osäkra anställningar och allt fler ohållbara arbetssituationer.

Jämfört med Grekland, Spanien och Portugal har det legat en viss passivitet över den italienska arbetarklassen och ungdomarna. Detta alltså trots de förödande konsekvenserna som den ekonomiska krisen har haft för folket, levnadsstandarden har till exempel sjunkit till samma nivå som för 27 år sedan.
Men all denna ilska verkar alltså ha ackumulerat i valet i slutet av februari, vilket Grillo också sa: ”Vi kanaliserade all ilska i samhället”. Hans parti fick över 8 miljoner röster.
Endast två procent av Italiens befolkning har något förtroende för de politiska partierna. Det är ett kvitto på hur enormt ­trötta de är på de korrupta, giriga politiker­na från de etablerade partierna. Grillo har gett löften om att ”skaka om” och ”rensa upp” inom det politiska klimatet och det är troligt att Femstjärnerörelsen kan fortsätta att växa, åtminstone kortsiktigt – men tack vare den ­explosiva stämningen och rörelsens oförmåga att erbjuda en verklig och bestående förändring för majoriteten av befolkningen kommer den snart att fragmenteras, speciellt om de ingår eller bildar någon form av regering på nationell nivå.
Femstjärnerörelsen representerar som Christine Thomas från ContraCorrente (CWI i Italien) skriver en ny och viktig faktor i en situation av politisk, ekonomisk och social kris. ”En analys och förståelse av karaktären och svagheter i denna rörelse är nödvändig men är inte i sig tillräckligt. De till vänster i Italien måste engagera politiskt med grillini och deras idéer och framför allt med de radikaliserade arbetare och ungdomar som röstade på dem som en del av processen att bygga en riktig arbetarklassens alternativ till det kapitalistiska systemet.”
Anna Löfgren