Kraftiga börsfall gör kapitalister och spekulanter nervösa.
Oron för nya kriser i världsekonomin, särskilt i Europa, är tillbaka på allvar. ”Risken för att Europa åter faller ner i djup kris är påfallande”, konstaterade Dagens Nyheter i lördags (den 18 oktober). Larmrapporterna bekräftar den pessismism som präglade IMF:s och Världsbankens årliga möte nyligen.
Kraftiga börsfall den senaste månaden är indikationer på nervositeten.
I oktober skrev Internationella Valutafonden, IMF, återigen ner sina prognoser för världsekonomin. Tillväxten för 2014 beräknas bli 3,3 procent, att jämföra med prognosen 3,7 procent i april. De största nedskrivningarna görs för Brasilien (0,3 procent i nya prognosen), Japan (0,9), Tyskland (1,4) och Italien (-0,2), som alla är ekonomier med stor betydelse för resten av världen. Även Mellanöstern och Nordafrika skrivs ner, liksom världshandeln.
Trots över fem år av extrema åtgärder från centralbankerna är tillväxten medioker, investeringarna låga och arbetslösheten hög. När USA:s centralbank, Federal Reserve (Fed), nu enligt planerna ska upphöra med de enorma stödköpen av obligationer och bostadslån (Quantitative Easing, OE) fruktar allt fler att även dagens mediokra återhämtning ska upphöra.
”Det är ovanligt att så många indikatorer lyser rött”, sammanfattade Financial Times i en ledare i lördags (den 18 oktober). IMF:s rapport om världsekonomin innehåller ett långt avsnitt om risker:
a) Geopolitiska risker; Mellanöstern och Ukraina-Ryssland, b) att uppgången på aktiebörserna leder till en ”korrigering”, c) smällar som väntas när centralbankernas valutapolitik blir ”normal” igen, d) riskerna för deflation (fallande priser) och utdragen stagnation, e) risken för en hårdlandning i Kina på grund av överkapacitet och en skuldbubbla (Kina står trots uppbromsning för en tredjedel av tillväxten i världsekonomin). Ett ytterligare tecken på uppbromsningen i ekonomin är prisfallet på råvaror, särskilt olja.
Europa är det största orosmolnet. Eurozonens ekonomier är fortfarande nästan två procent mindre än när krisen inleddes 2007 och det finns ingen ljusning vid horisonten. Tvärtom, euroländernas ekonomier hade nolltillväxt under andra kvartalet i år.
Den tyska ekonomin, Europas största, krympte med 0,2 procent andra kvartalet och går fortsatt neråt. Nu kommer också larmrapporter om att tusentals jobb hotas inom den tyska industrin på grund av sanktionerna mot Ryssland.
Samtidigt kommer nya larmsignaler för de länder som drabbats hårdast. När grekiska regeringen signalerade att landet kanske kan lämna Trojkans (EU, IMF och den europeiska centralbanken ECB) program ledde det till att räntorna på Greklands lån exploderade till 9 procent (från 3,5 procent i våras). Även räntorna för andra krisländer som Spanien och Portugal gick upp. Detta visade att banker och spekulanter vill fortsätta tvinga igenom åtstramning, privatiseringar och avregleringar.
För eurozonen som helhet förutser IMF en tillväxt på 0,8 procent i år. Såväl IMF som ECB-chefen Mario Draghi har insett att den hårda budgetpolitiken och nedskärningarna förvärrar krisen. ECB har sänkt räntorna till nära noll och erbjudit banker och skuldsatta stater närmast obegränsat stöd. Draghi har också öppnat upp för ytterligare stimulans genom att köpa upp privata värdepapper och skulder.
IMF anser att detta är rätt väg, men att mer kan behövas. IMF pekar dessutom på att Tyskland skulle ha råd att inleda de offentliga investeringar som behövs för att öka tillväxten, men anser däremot att de mest skuldsatta staterna ska fortsätta ”saneringen” av statsfinanserna.
Men Tysklands förbundskansler Angela Merkel försvarar åtstramningen och EU:s budgetregler. Om något förespråkar den tyska regeringen en hårdare och än mer centraliserad övervakning av budgetarna. Motsättningarna ökar mellan USA och den tyskledda eurozonen, liksom inom EU.
Den franska regeringen bryter med råge mot EU:s krav på att budgeten inte får ha ett underskott på mer än tre procent av BNP. Det franska underskottet väntas bli 4,4 procent i år och 4,3 procent nästa år. Det betyder inte att budgeten innebär en lättnad för landets arbetare eller att den innehåller en alternativ ekonomisk politik. Finansminister Macron och statsminister Valls betonar att de är för ”reformer” och föreslår bland annat avregleringar i busstrafiken och försäljning av statens andelar i företag. Redan tidigare har de sänkt bolagsskatten med 40 miljarder euro och antagit en plan med 50 miljarder euro i nedskärningar över tre år.
Den italienska ekonomin är just nu den mest krisfyllda och fortsätter att krympa. Italiens statsskuld väntas nästa år nå rekordnivån 134 procent av BNP – att jämföra med EU:s gräns på 60 procent. Både Spanien och Frankrike närmar sig en skuld som är 100 procent, det vill säga lika stor som BNP.
Skulle Quantitative Easing – att ECB börjar köpa upp skuldsedlar – vara en lösning på krisen i EU? ECB-chefen Mario Draghi har föreslagit köp av privata värdepapper för 1 000 miljarder euro. ”Det skulle räcka för att hålla eurozonens huvud över vattenytan. Men det skulle fortfarande vara för lite”, kommenterade krönikören Edward Luce i Financial Times.
Men samtidigt är det oklart vilken effekt QE verkligen har haft i de länder denna politik använts. Federal Reserve i USA har ”ökat sin omsättning” från 1 000 miljarder dollar till 4 500 miljarder, det vill säga tryckt skuldsedlar som använts för enorma köp av statsobligationer, privata värdepapper och bostadslån.
Detta skulle enligt planerna öka tillgången på kapital, öka investeringarna och stimulera ekonomin. Men sanningen är att ingen vet hur det fungerar, mer än att denna politik förhindrade (eller sköt upp) en depression som på 1930-talet. Framför allt verkar QE ha ökat tillförsikten hos både kapitalister, vars risker köptes upp, och allmänhet.
Det mest uppenbara resultatet av QE och nollräntorna syns på aktiebörserna. I New York har S&P-index mer än tredubblats sedan 2009.
IMF betonar i en färsk rapport, Global Financial Stability Report (GFSR), att finansvärlden har blivit beroende av billigt kapital. Det gäller både bankerna i väst och investeringar/spekulation i snabbt växande ekonomier i Asien, Afrika och Latinamerika. Samtidigt kan centralbankernas köp inte pågå hur länge som helst. Federal Reserve har haft siktet inställt på att sluta stödköpen nu i oktober. Det har jämförts med att ekonomin nu förlorar stödhjulen.
QE och den stora tillgången till kapital har blåst upp nya bubblor. IMF:s rapport om finansmarknaden visar hur andelen krediter (skulder) i fondportföljer fördubblats sedan 2007, samtidigt som kapitalet har blivit allt mer koncentrerat. Storföretagen badar i kapital, som till stor del används i återköp av bolagens egna aktier istället för till investeringar.
Oron för ett slut på QE skapade redan förra sommaren kriser i Indien och andra länder, när kapitalflödet vände tillbaka. IMF varnar också för att tillväxtekonomierna har blivit mer sårbara för finanskriser i Väst. Det är inte osannolikt att ECB kan tvinga fram en variant av QE för euroländerna.
Det skulle trots motståndet från den tyska regeringen i så fall motiveras med risken för en deflation. Fallande priser skulle skapa en nedåtgående spiral av ytterligare minskande investeringar och ökade kostnader för Europas skuldtyngda stater, banker, företag och hushåll.
Ett argument är också varningarna för en utveckling som i Japan, vars ekonomi idag fortfarande är mindre än för 20 år sedan. Samtidigt har Japans pågående försök med en variant av QE, som döpts till Abenomics efter premiärminister Abe, inte fått fart på ekonomin.
Problemet med debatten mellan de kapitalistiska politiker och ekonomer som vill stimulera ekonomin och de som vill strama åt är att ingen av dem har en lösning. Kapitalisterna gläds över att krisen 2007-2010 inte blev värre. Men QE och andra krisåtgärder innebar ingen lösning på krisen utan resulterade bara i en ”kontrollerad depression”, som Martin Wolf i Financial Times kallar det.
Den senaste veckans oro kan leda till att Fed skjuter upp den planerade avslutningen av QE. Det kan vinna lite tid och rädda börsspekulanterna ett tag till, men samtidigt öka riskerna framöver. Orsaken till kriserna är systemet självt. Kapitalismens drivkraft att ständigt öka vinsterna krockar med verkliga behov. Med finanskapitalets senaste uppfinningar har sårbarheten ökat än mer. ■
