Det har gått nära två veckor sedan gruvarbetarna i Malmfälten med en enig, spontan strejk tvingade tillbaka LKAB till de lokala förhandlingarna. Rapporterna från förhandlingsbordet har sedan dess varit glesa och fåordiga. För Gruv är utgångspunkten att få upp lönen med 4 000 kronor lokalt, medan LKAB från början gick ut och surrade fast sig vid det centrala avtalets 3,4 procent. Det kan verka som väldigt skilda utgångspunkter att inleda förhandlingar ifrån.
Men Harry Rantakyrö, ordförande i Gruvtolvan i Kiruna, verkar förtröstansfull. När Offensiv ringer upp honom på tisdagen har han för tillfället paus från förhandlingarna:
– Nog ska vi kunna ro i land det här. Vi siktar på att vara klara den här veckan.
– Medlemmarna ska ju rösta sen, vi har ju den traditionen i Gruv, att vi röstar om avtalen.
Hur har det känts att förhandla med 1 800 man stark strejk i ryggen?
– Man har ju känt ett betryggande stöd.
Hur tror du LKAB har upplevt den situationen?
– De har nog känt motsatsen, de har nog upplevt en press. Men det är ju så det fungerar.
Att det blev strejk den 9 maj var ingen slump. Missnöjet med förra vårens lokala förhandlingar, som gav 5 ynka procents påslag – 2 procent över det centrala avtalet – har säkerligen spätts på av det högtryck på stålmarknaden som fått LKAB:s vinster att skjuta upp till aldrig tidigare skådade nivåer.
Att företaget, samtidigt som man belönat cheferna med rejäla lönepåslag och pensionsavtal, benhårt vägrat gruvarbetarna del av vinsterna har väckt ont blod.
Halkat efter
Dessutom, konstaterar Harry Rantakyrö, har bergsarbetare halkat efter i löneutvecklingen.Snittlönen för en gruvarbetare ligger idag på 23 000 kronor i månaden, men de som är nya och saknar tillägg tjänar omkring 19 000 kronor. LO-tidningen påpekar att i jämförelse med dem som arbetar åt bolagets entreprenörer har LKAB:s egna anställda många gånger sämre löner.
Borgerlig media har pratat om lyxstrejk – var det en sådan?
– De som tycker att det var det kan ju hänga med lastarna under jord så får vi se vad de säger sedan, säger Harry Rantakyrö, som inte heller förstår utspelen om att strejken i LKAB var en strid på fel front i avtalsrörelsen.
– Hur får Kommunals medlemmar upp lönerna av att gruvarbetarna sitter med armarna i kors? frågar han retoriskt och konstaterar att högre löner till gruvarbetare ökar Kiruna kommuns skatteintäkter och alltså indirekt de kommunanställdas löneutrymme.
För att inte tala om det utmärkta kampexempel som gruvarbetarstrejken utgör – för alla löntagargrupper. Strejken var helt spontan, ”vild” för att använda lagspråk, men också samordnad och total.
Stämningsrapporterna från gruvan var hela tiden positiva, eniga.
Total enighet
I 52 timmar stod produktionen stilla, medan arbetarna hela tiden befann sig på arbetsplatsen, redo att återuppta arbetet så snart LKAB backade – vilket man också gjorde.– Det har ju inte varit frågan om någon fientlighet mot företaget, förklarar Harry Rantakyrö, det är bara lönebiten. Lastarna i verken körde igång direkt det blev förhandlingar och gjorde till och med övertid för att jobba ikapp.
Den här strejkens 52 timmar kan te sig futtiga i jämförelse med den stora gruvstrejken 69-70 som varade i 56 dagar.
Ändå har den parallellen dragits flera gånger i massmedia. Men situationen är en annan – inte minst i fråga om malmleveranserna, som idag är långt mer sårbara för avbrott i produktionen. Vid strejken 69-70 hade man malmlager för upp till en och en halv månad.
– Idag är det ju väldigt tajt, säger Harry Rantakyrö.
En arbetsnedläggelse får helt enkelt ett betydligt snabbare genomslag. Harry fortsätter:
– Men med den här strejken har det visats igen: att när det behövs sammanhållning, så finns det sammanhållning.
Ulrika Waaranperä
