Att Malmfältens gruvarbetare blir först att strejka ”vilt” för högre lön på mycket länge i Sverige är ingen tillfällighet. Enligt Dagens Arbete kan det statliga gruvbolaget LKAB vara världens mest vinststinna företag. Med en vinst i förhållande till nettoomsättningen på 45 procent slår LKAB i alla fall med hästlängder den kinesiska storbank som ifjol toppade den amerikanska affärstidningen Fortunes lista över världens 500 lönsammaste bolag.LKAB-chefen Martin Ivert kallar gruvarbetarnas krav ”oerhörda”. Men det är i själva verket LKAB:s vinster (obetalt arbete) på gruvarbetarnas bekostnad som är ”oerhörda”. Bolaget gjorde i fjol en vinst efter finansnetto på över 6,8 miljarder, eller 6 832 miljoner kronor. Det betyder en vinst på 1,95 miljoner från var och en av LKAB:s 3 500 anställda.
Att vinsten första kvartalet i år på drygt 1,8 miljarder blev ännu något högre än i fjol, samtidigt som priserna på LKAB:s järnprodukter i år ökar med 7 procent, garanterar nya rekord. Det pekar mot en vinst på över 7 miljarder i år, dvs över 2 miljoner per anställd.
Om samtliga 3 500 anställda, efter många år av lokala förhandlingar under fredsplikt skulle få ut den lönehöjning med 4 000 kronor i månaden som gruvarbetarna i Malmfälten begärt, skulle detta kosta 168 miljoner om året. Det kan låta ”oerhört” mycket jämfört med LO-fackens centrala avtal på som mest i årets avtalsrörelse 850 kronor. Men det är inte mer än 2 procent av bolagets vinst 2006, d v s närmast försumbart ur bolagets synpunkt! Detta skulle varken minska LKAB:s kapacitet att genomföra de mycket stora investeringar som är planerade, eller att betala ut en avkastning på 2 miljarder kronor till staten.
Få arbetare skulle missunna Malmfältens gruvarbetare, som har ett krävande och ofta farligt arbete i trakter där vintern är lång och sommaren kort, en lönehöjning från dagens 23 000 kronor i månaden som skulle ge dem en lön i klass med Stockholms byggnadsarbetare. En seger för gruvarbetarna skulle tvärtom hälsas med jubel bland arbetare i landet, som alltför länge har retat sig över sina egna fackföreningars mesiga krav inför flera år av ständigt nya vinstrekord, om än inte fullt i klass med LKAB:s. Det kan till och med ge en tankeställare till Kommunals förhandlare i de just nu avbrutna förhandlingar där stridsyxan tills nu begravts så djupt som det bara går (först 1 juli kan den användas).
Bakom de sanslöst högavlönade LKAB-chefernas ovilja att ge efter står statens, arbetsgivarorganisationernas och de fackliga byråkratiernas rädsla för exemplets makt. Gruvarbetarnas kamp vid LKAB kan allra närmast sporra kampviljan även vid gruvbolaget Boliden och vid stålföretaget SSAB, som samtidigt är världens mest lönsamma ståltillverkare. Detta med en vinstökning under första kvartalet på 39 procent och en avkastning på eget kapital på 30 procent. Även i Luleå, Borlänge och Oxelösund kan därför den lokala avtalsrörelsen bli het, och på så vis sätta en boll i rullning till många andra företag.
SSAB:s finansiella styrka används nu till att köpa ett nästan lika stort stålföretag i Nordamerika, Ipsco, för 55 miljarder kronor. Risken för att SSAB själv skulle bli uppköpt av utländska spekulanter borde också sporra kampviljan.
Samtidigt är det inte bara malmen och stålet som i dag går som tåget. I år slår börsföretagen nya vinstrekord, med i snitt 13 procent första kvartalet, som årets avtalsrörelse knappt naggar i kanten. Enligt konjunkturbarometern är läget ”mycket starkare än normalt” inom både industrin, byggbranschen och detaljhandeln.
Trots detta och samtidiga piskrapp mot de arbetslösa sänker högerregeringen skatter för 65 miljarder, som mest går till att berika de 10 procent rikaste. Kanske kan kampen i gruvorna då även inspirera till en bredare proteströrelse mot högerregeringens omvända Robin Hood-politik.
