I Stockholm på torsdag (den 15 oktober) protesterar guineaner i Sverige mot den brutala massakern i Guineas huvudstad Conakry den 28 september.För att hedra offren vid massakern genomfördes en två dagar lång generalstrejk i Guinea i början av denna vecka. ”I måndags var affärer, marknader och kontor stängda i Guinea. Människor stannade hemma på uppmaning av landets fackföreningar”, rapporterade den franska nyhetsbyrån AFP den 12 oktober.
Militärjuntan själv uppger att 53 personer kvävdes ihjäl och fyra dog av vådaskott vid det tumult som uppstod när säkerhetsstyrkor och presidentgardet (en militär elitstyrka) bör- jade skjuta mot demonstranter som samlats på en idrottsarena i staden. Human Rights Watch uppger att minst 157 människor dödats, men guineaner själva tror att den siffran är betydligt högre.
Den sittande militärjuntan i det mycket fattiga men mineralrika Guinea i Västafrika leds av armékaptenen Moussa Dadis Camara och tog makten när den förre presidenten Lansana Conté avled (av naturliga orsaker) den 23 december 2008.
Juntan lovade att man skulle satsa på utveckling av landet, bl a omförhandla avtal med utländska gruvbolag för att kunna få in mer pengar från de rikliga mineraltillgångarna i Guinea, och hålla fria val senast i december 2009, ett datum som senare ändrades till den 31 januari 2010.
Camara lovade då att han inte själv skulle ställa upp i dessa val, vilket många såg positivt på. Guinea har sedan självständigheten från Frankrike 1958 knappast haft några fria val, utan regimerna har alltid fuskat, brutalt slagit ner protester och använt val för att legitimera sin egen makt. Till exempel fick Lansana Conté 2003 officiellt 95 procent av alla röster, trots tilltagande fattigdom i landet.
Under 2009 har Guinea under militärjuntan inte sett någon utveckling, tvärtom har fattigdomen snarare ökat, samtidigt som olika milisgrupper – som ibland inte är mer än regelrätta banditer – ägnar sig åt plundring av oppositionella eller personer från ”fel” folkgrupp eller de som råkar komma i deras väg.
Missnöjet ökade stadigt och när så Camara tllkännagav att val skulle äga rum den 31 januari 2010 och inte minst att han själv skulle ställa upp – då brast det. Den opposition som finns utlyste ett massmöte till den 28 september.
Dagen innan utlyste juntan demonstrationsförbud med hänvisning till förberedelser inför nationaldagen den 2 oktober, men massorna, enligt ögonvittnen minst 10 000, samlades ändå för att tåga till idrottsarenan. Väl där hindrades de av säkerhetsstyrkor och presidentgardet, som öppnade eld när demonstranterna trängde sig förbi dem.
Militärjuntan har därmed visat sitt verkliga ansikte: Det är ännu en genomkorrupt regim som enbart är ute efter att berika sig själv. Camaras löfte om en kommission för att finna de skyldiga till massakern den 28 september är ett tomt löfte, han kommer inte att avgå frivilligt.
Vad som nu krävs är en organisering av massorna, med ett politiskt program för övertagande av gruvindustrin och basala välfärdsreformer såsom gratis skola och grundläggande sjukvård för alla.
Fackföreningarna har en central roll i en sådan organisering.
Johan Sand
Facken leder masskampen
Guinea har under senare år skakats av flera generalstrejker och andra massprotester.
Under 2006 genomfördes en åtta dagar lång generalstrejk mot hyperinflation och den korrumperade presidenten Conté.
Året därpå, under januari och februari, genomfördes två generalstrejker. Men fackföreningarna, som stått i spetsen för kampen, byggde inte vidare på den styrka man mobiliserat. President Conté kunde sitta kvar och efter hans död tog militären över.
Guinea har under senare år skakats av flera generalstrejker och andra massprotester.
Under 2006 genomfördes en åtta dagar lång generalstrejk mot hyperinflation och den korrumperade presidenten Conté.
Året därpå, under januari och februari, genomfördes två generalstrejker. Men fackföreningarna, som stått i spetsen för kampen, byggde inte vidare på den styrka man mobiliserat. President Conté kunde sitta kvar och efter hans död tog militären över.
