BOK |
| Titel: Påvarna. Två tusen år av makt och helighet. Författare: Göran Hägg. Förlag: Wahlström & Widstrand (mars 2006). |
Påvarna. Två tusen år av makt och helighet heter
Göran Häggs nya bok. En bok som författaren skrivit
för att bidra till en förståelse av historien.
Göran Hägg lovar emellertid mer än vad han levererar.
Boken handlar mycket om påvarna, som alla får ett omnämnande,
men betydligt mindre om påvedömets och den katolska kyrkans
roll igår och idag.
Göran Hägg är inte troende, men ”fascinerad av påvedömet
som historisk kraft, kulturföreteelse och lärorikt exempel
vad gäller konsten att organisera och propagera”. Därav
denna bok. Men vad är det författaren vill att vi ska lära
och förstå? Den frågan ställer man sig efter att
ha läst färdigt denna exposé över alla dessa påvar,
266 till antal – eller 265 om man bara räknar de som blivit ”erkända”.
Göran Hägg, som gärna vill framstå som en frispråkig
och orädd tyckare, är ursäktande, på gränsen
till undfallande, och inte sällan oförsvarligt förlåtande
i denna bok.
Om Vatikanens och den katolska kyrkans hets mot homosexuella heter det
exempelvis att: ”Kyrkan förbjuder i princip allt sexuellt
umgänge utanför äktenskap eller utan teoretisk risk för
barnalstring, inte bara eller speciellt homosex”. Preventivmedelsförbudet
ursäktas med en liknande motivering. De som kritiserar Vatikanen
för dess reaktionära hållning i dessa frågor har
enligt Göran Hägg bara gett ”den gamla papistskräcken” en
ny form.
Vatikanens abortmotstånd och preventivmedelsförbud samt förbannelse över
alla former av förhållanden och sexuellt umgänge vid
sidan om äktenskapet syftar till att vidmakthålla den gamla
kärnfamiljen och den rådande kvinnoförtryckande patriarkaliska
ordningen. Men det väljer Göran Hägg att inte kommentera.
Sedan är det en annan sak att Vatikanen inte är ensamt om sitt
abortmotstånd eller attacker mot homosexuella. Det förekommer även
bland protestanter och andra religioner.
Göran Häggs bok handlar alltså i första hand om
påvarna. Att skildra historiens förlopp genom en serie personporträtt
har självfallet sina brister och begränsningar. Även om
det kan bidra till att levandegöra historien.
Många av påvarna var sällsynt korrumperade girigbukar
och visst är det underhållande när makten kläs av,
vilket Göran Hägg gör så länge det knappast
upprör någon. Men ju längre tiden framskrider, desto
större blir avsaknaden av kritisk analys.
Lovsånger till reaktionärer
De senaste påvarna skildras mest enligt det gamla talesättet ”om
de döda inget annat än gott”. Särskilt gäller
det Johannes Paulus II (Karol Woytola) som var påve 1978-2005 och
som Göran Hägg lovprisar. Hade lovsångerna kommit i början
av boken hade man lagt ifrån sig den och inte gjort sig besväret
att läsa vidare.
När kyrkan eller den ”andliga makten” inlemmades med
den så kallade världsliga makten på 300-talet, var det
långt ifrån samma kyrka som samlat de första kristna. ”Kristendomens
införande som rikets [det romerska] officiella kyrka innebar att
en enorm klerikal byråkrati lades till den världsliga statsapparatens
redan ödesdigra tyngd… De löner och biinkomster som dessa
religiösa dignitärer uppbar från den enorma avkastningen
av kyrkans gemensamma rikedomar, var snart större än för
motsvarande ranger inom den världsliga byråkratin.” (Perry
Anderson: Övergången från antiken till feodalismen).
Rikedom och makt
Efter det romerska rikets nedgång och fall blev kyrkan inte bara
det politiska centret i det feodala Västeuropa utan också dess
störste jordägare. Enligt Friedrich Engels var kyrkan den mäktigaste
feodalherren med en tredjedel av jorden i den katolska världen i
sin ägo. Varje uppror mot feodalismen skulle därmed riktas
mot kyrkans makt och rikedomar. Den uppåtstigande borgarklassen
(kapitalistklassen) i städerna kom därför i konflikt med
påvestolen och den katolska kyrkans ekonomiska och politiska makt.
Borgarna i städerna kunde dessutom räkna med stöd från
delar av den härskande klassen som gärna ville ha del av kyrkans
tillgångar.
Protestantismen var ett resultat av att dessa motsättningar och
de sociala strider som rasade innan kapitalismen, sprängt de feodala
bojorna.
Men borgarklassen var samtidigt rädd för de massor som hjälpte
dem till makten och därför valde de hellre att kompromissa
med resterna av den gamla ordningen, inkluderat kyrkan. Med kapitalismens
intrång förlorade den katolska kyrkan både tillgångar
och politisk makt. Borgarklassen ville ha ”billig kyrka” och
det tvingades påvestolen till sist acceptera. Men kyrkan och dess
hierarki gick inte lottlös.
Rädslan för framtida revolter förenade borgarklassen med
kyrkan. Kyrkan, både den katolska och den protestantiska, blev
därför en del i det kapitalistiska klassförtryck som växte
fram.
Göran Hägg skriver knappast en rad om dessa sociala strider
som resulterade i krig, revolution och kontrarevolution.
Enligt Göran Hägg kunde den katolska kyrkan gå igenom
sociala och ekonomiska stormar som svepte över Europa under 1600-talet
och långt in på 1800-talet tack vare sin förmåga
att anpassa sig i kombination med politisk/propagandistisk färdighet.
Men det var fråga om en anpassning under galgen och som på köpet
inte var särskilt kostsam. Dessutom hade som sagt både de
gamla härskarna och borgarklassen ett intresse av att klä sina
strider mot konkurrerande härskare eller de förtryckta i religiösa
färger. Så de styrande behövde religionen och kyrkan
och vice versa.
”Trots korståg och kättarbål har kyrkan i jämförelse
med andra krafter i de gamla klass- och våldssamhällena varit
en humaniserande motkraft”, är Göran Häggs sammanfattande
slutord av påvedömets historia. Som om påvarna och Vatikanen
inte utgjorde det gamla ”klass- och våldsamhällets krafter”.
Påvarna är en bok man inte läser om.
Per Olsson
