Hägg om påvestolen

2006-08-14 12:54:05




BOK
Titel: Påvarna. Två tusen år av makt och helighet.
Författare: Göran Hägg.
Förlag: Wahlström & Widstrand (mars 2006).

Påvarna. Två tusen år av makt och helighet heter Göran Häggs nya bok. En bok som författaren skrivit för att bidra till en förståelse av historien.
Göran Hägg lovar emellertid mer än vad han levererar. Boken handlar mycket om påvarna, som alla får ett omnämnande, men betydligt mindre om påvedömets och den katolska kyrkans roll igår och idag.

Göran Hägg är inte troende, men ”fascinerad av påvedömet som historisk kraft, kulturföreteelse och lärorikt exempel vad gäller konsten att organisera och propagera”. Därav denna bok. Men vad är det författaren vill att vi ska lära och förstå? Den frågan ställer man sig efter att ha läst färdigt denna exposé över alla dessa påvar, 266 till antal – eller 265 om man bara räknar de som blivit ”erkända”.
Göran Hägg, som gärna vill framstå som en frispråkig och orädd tyckare, är ursäktande, på gränsen till undfallande, och inte sällan oförsvarligt förlåtande i denna bok.
Om Vatikanens och den katolska kyrkans hets mot homosexuella heter det exempelvis att: ”Kyrkan förbjuder i princip allt sexuellt umgänge utanför äktenskap eller utan teoretisk risk för barnalstring, inte bara eller speciellt homosex”. Preventivmedelsförbudet ursäktas med en liknande motivering. De som kritiserar Vatikanen för dess reaktionära hållning i dessa frågor har enligt Göran Hägg bara gett ”den gamla papistskräcken” en ny form.
Vatikanens abortmotstånd och preventivmedelsförbud samt förbannelse över alla former av förhållanden och sexuellt umgänge vid sidan om äktenskapet syftar till att vidmakthålla den gamla kärnfamiljen och den rådande kvinnoförtryckande patriarkaliska ordningen. Men det väljer Göran Hägg att inte kommentera. Sedan är det en annan sak att Vatikanen inte är ensamt om sitt abortmotstånd eller attacker mot homosexuella. Det förekommer även bland protestanter och andra religioner.
Göran Häggs bok handlar alltså i första hand om påvarna. Att skildra historiens förlopp genom en serie personporträtt har självfallet sina brister och begränsningar. Även om det kan bidra till att levandegöra historien.
Många av påvarna var sällsynt korrumperade girigbukar och visst är det underhållande när makten kläs av, vilket Göran Hägg gör så länge det knappast upprör någon. Men ju längre tiden framskrider, desto större blir avsaknaden av kritisk analys.

Lovsånger till reaktionärer

De senaste påvarna skildras mest enligt det gamla talesättet ”om de döda inget annat än gott”. Särskilt gäller det Johannes Paulus II (Karol Woytola) som var påve 1978-2005 och som Göran Hägg lovprisar. Hade lovsångerna kommit i början av boken hade man lagt ifrån sig den och inte gjort sig besväret att läsa vidare.
När kyrkan eller den ”andliga makten” inlemmades med den så kallade världsliga makten på 300-talet, var det långt ifrån samma kyrka som samlat de första kristna. ”Kristendomens införande som rikets [det romerska] officiella kyrka innebar att en enorm klerikal byråkrati lades till den världsliga statsapparatens redan ödesdigra tyngd… De löner och biinkomster som dessa religiösa dignitärer uppbar från den enorma avkastningen av kyrkans gemensamma rikedomar, var snart större än för motsvarande ranger inom den världsliga byråkratin.” (Perry Anderson: Övergången från antiken till feodalismen).

Rikedom och makt

Efter det romerska rikets nedgång och fall blev kyrkan inte bara det politiska centret i det feodala Västeuropa utan också dess störste jordägare. Enligt Friedrich Engels var kyrkan den mäktigaste feodalherren med en tredjedel av jorden i den katolska världen i sin ägo. Varje uppror mot feodalismen skulle därmed riktas mot kyrkans makt och rikedomar. Den uppåtstigande borgarklassen (kapitalistklassen) i städerna kom därför i konflikt med påvestolen och den katolska kyrkans ekonomiska och politiska makt. Borgarna i städerna kunde dessutom räkna med stöd från delar av den härskande klassen som gärna ville ha del av kyrkans tillgångar.
Protestantismen var ett resultat av att dessa motsättningar och de sociala strider som rasade innan kapitalismen, sprängt de feodala bojorna.
Men borgarklassen var samtidigt rädd för de massor som hjälpte dem till makten och därför valde de hellre att kompromissa med resterna av den gamla ordningen, inkluderat kyrkan. Med kapitalismens intrång förlorade den katolska kyrkan både tillgångar och politisk makt. Borgarklassen ville ha ”billig kyrka” och det tvingades påvestolen till sist acceptera. Men kyrkan och dess hierarki gick inte lottlös.
Rädslan för framtida revolter förenade borgarklassen med kyrkan. Kyrkan, både den katolska och den protestantiska, blev därför en del i det kapitalistiska klassförtryck som växte fram.
Göran Hägg skriver knappast en rad om dessa sociala strider som resulterade i krig, revolution och kontrarevolution.
Enligt Göran Hägg kunde den katolska kyrkan gå igenom sociala och ekonomiska stormar som svepte över Europa under 1600-talet och långt in på 1800-talet tack vare sin förmåga att anpassa sig i kombination med politisk/propagandistisk färdighet. Men det var fråga om en anpassning under galgen och som på köpet inte var särskilt kostsam. Dessutom hade som sagt både de gamla härskarna och borgarklassen ett intresse av att klä sina strider mot konkurrerande härskare eller de förtryckta i religiösa färger. Så de styrande behövde religionen och kyrkan och vice versa.
”Trots korståg och kättarbål har kyrkan i jämförelse med andra krafter i de gamla klass- och våldssamhällena varit en humaniserande motkraft”, är Göran Häggs sammanfattande slutord av påvedömets historia. Som om påvarna och Vatikanen inte utgjorde det gamla ”klass- och våldsamhällets krafter”. Påvarna är en bok man inte läser om.

Per Olsson