Du träffar Disa, cirka 45 år, 2 barn, undersköterska. Hennes liv har vänts upp och ner av att exmaken startat nytt liv med en annan och att arbetet på sjukhuset präglas av såväl stärkande uppmaningar som spydiga kommentarer av kollegor och hotet om uppsäg
Kanske lagar du köttbullar och makaroner med ketchup varje fredag, kanske har du fasta tider på det rutinerade jobbet på lasarettet, kanske vill du då fly. Flykt från vardag och det som förändrats kanske till det sämre mot din vilja och ork.
Du träffar Disa, cirka 45 år, 2 barn, undersköterska. Hennes liv har vänts upp och ner av att exmaken startat nytt liv med en annan och att arbetet på sjukhuset präglas av såväl stärkande uppmaningar som spydiga kommentarer av kollegor och hotet om uppsägningar trots personalbrist. Där ser vi bland andra underbara Ann Petrén i en av rollerna som en hård taggig person som svär alldeles för mycket, något som gärna påpekas av den fina Micke (David Lindgren).
Som publik kan vi få intrycket av att det är en kärlekshistoria vi följer men Disas liv är fyllt av så mycket mer. Kommer Disa lyckas med att förändra sin vardag, kommer hon lyckas starta en vild strejk och skapa förändring på sin arbetsplats, kommer hon att lämna Falun?
”Sluta lägga upp dig för slakt så fort man tilltalar dig”. Hon säger inte ifrån och hon gör inte oväntade saker, fram tills denna brytningspunkt nu när hon ska ändra sitt liv och sitt sätt. HallåHallå är ett försök att skildra ”den lilla människan”, men ger istället en platt bild av en person, där handlingen inte berör. Vardagsrealism i all ära, men det mysiga och ångestfyllda ger som bäst en känsla av tomhet.
Lärdomar från barnen, lärdomar från nya miljöer och lärdomar från den äldre damen. Men varför ska alla kvinnor i hennes omgivning gestaltas som lite tokiga? Den tokiga äldre damen, den maniska nya vännen, den hårda arbetskollegan, den barnsligt själviska mamman? Männen visas uteslutande för ovanlighetens skull som sentimentala. Den som tänker på hennes välmående, den som är förstående och den som tror på kärleken.
Det är Maria Blom som har skrivit och regisserat HallåHallå. För några år sedan skrev och regisserade hon Masjävlar som blev stor svensk filmsuccé, men även om nu hennes HallåHallå håller vad gäller de fantastiska replikerna så faller den i övrigt.
Disa försöker och hon vill förändra, men alla intressanta steg hon tar framåt i ny riktning får vi inte se utvecklas.
Inte heller de nya eller redan etablerade relationerna fördjupas tillräckligt mycket för att ge en stark filmupplevelse. Glädjen finns i de stundvis klockrena replikerna och i att se skillnaden i ansiktet på Disa då hon tagit upp kampen.
”Det är 2000-talet, det är ingen som håller på med solidaritet.” Det konstnärliga Blom ger är en insyn i en del människors tankemönster samt att tillsammans med skådespelarna ändå lyckas få ibland onaturliga konversationer från knasiga människor att låta så naturliga. ■
