”Han har begränsat mitt livsrum”

2015-07-22 14:39:08

foto: Kriminalvården
2007 flyttades Hagamannen till Skogome på Hisingen utanför Göteborg. Den 28 juli släpps han ur fängelse.

Niklas Lindgren, mer känd som Hagamannen, släpps 28 juli fri efter att ha avtjänat 9 av sina 14 tilldömda år i fängelse.
I sju år spred han skräck i Umeå tills han greps den 29 mars 2006 och nu haglar kritiken mot att han får återvända till Umeå.

2006 dömdes Niklas Lindgren till 14 års fängelse för flera våldtäkter, våldtäktsförsök och två mordförsök som utförts mellan 1999 och 2005. Rädslan för de brutala överfall som skedde i Umeå fick kvinnor att bära pepparspray, ha nycklar i handen i självförsvarssyfte och ta omvägar för att känna sig mindre otrygga.
Niklas Lindgrens yngsta offer var 14 år, hans äldsta och det sista offret var 51 år. Den sista kvinnan misshandlades brutalt, våldtogs, misshandlades igen, fick örat avbitet och släpades ner ut på älvisen vid Tegsbron och lämnades.
Den 51-åriga kvinnan berättar för Aftonbladet att det värsta är att Hagamannen har begränsat hennes livsrum. Att hon fortfarande inte kan gå ut ensam eller kan välja det liv hon önskar.

Övervakningsnämnden beslutade tidigare att Hagamannen inte skulle få vistas i Umeå eller kringliggande kommuner det första året efter frigivningen. Beslutet överklagades av Niklas Lindgren och tingsrätten gav honom rätt. I praktiken innebär det att offren kan riskera att tvingas möta sin förövare på stan och i längden även en risk att brottsoffren tvingas flytta för att hitta en trygghet.

Diskussionerna som har uppstått i och med Hagamannens frigivning, men även efter före detta länspolismästare Göran Lindbergs, är berättigade.
Göran Lindberg, som dömdes till sex års fängelse för grov våldtäkt, våldtäkt, misshandel, koppleri och sexköp, släpptes i januari 2014 efter fyra år. Det är i Sverige standard att man vid gott uppförande i fängelse frigivs när två tredjedelar av straffet är avtjänat. Resterande strafftid omvandlas till prövotid där friheten kan ha vissa restriktioner.
Både i Hagamannens och i Göran Lindbergs fall så finns det utlåtanden om att återfallsrisken är stor. Göran Lindberg anses ha uppfört sig väl trots att han nekat till rekommenderad behandling.
– I dag döms man ofta till i förhand bestämda strafftider och därmed försvinner incitamentet att ta emot vård och behandling… Det är jobbigt att ta emot vård och vända ut på sitt liv. Det är betydligt enklare att spela tv-spel och göra något annat roligt, sa Henrik Belfrage, professor i kriminologi och forskningschef på Rättspsykiatriska kliniken i Vadstena, till SVT några dagar innan Lindberg släpptes.
Angående Hagamannen skrev Kriminalvården i ett uttalande i september förra året att det fanns för stor risk för återfall för att kunna bevilja honom obevakad permission. Något som han aldrig har beviljats efter det heller.

Rättvisepartiet Socialisterna har länge krävt att män som misshandlar eller våldtar ska dömas till tvångsvård. Att endast kräva strängare fängelsestraff, som till exempel två representanter från Feministiskt initiativ gör i en debattartikel i Folkbladet, leder ingen vart då den dömde kan neka vård.

Hade Niklas Lindgren dömts till rättspsykiatrisk vård istället för till fängelse hade han inte släppts ut om det fanns en återfallsrisk.
Att bara kräva hårdare fängelsestraff innebär att man nöjer sig med att förövarna bara ska sitta av tiden, befästa sina beteenden och värderingar.
Vård och utbildning kan vara viktiga faktorer i enskilda fall, men effekterna är tillfälliga och individuella. Om inte det samhälle som befäster och upprätthåller värderingarna ändras i grunden kommer värderingarna fortsätta att reproduceras.
Debatten om lagar och straff är viktiga, men inget av detta kan förhindra mord och förtryck av kvinnor. Långt viktigare är att diskutera vilka sociala och ekonomiska insatser som behövs samt vilka diskussioner och utbildningar om värderingar som behövs för att medvetandegöra människor och ändra värderingar. I detta behövs också kamp och rörelser underifrån. I kampen utvecklas medvetenheten och människor i rörelse tillsammans påverkar andra och sina egna värderingar. ■