Handelskriget mellan USA och Kina trappas upp

av Vincent Kolo, chinaworker.info

Trumps upptrappning av handelskriget svarades av Xi Jinping med tullar på 60 miljarder dollar. Det fortsatta handelskriget skapar nervositet på de globala finansmarknaderna (Foto: Gage Skidmore, Kremlin).

President Donald Trumps beslut att höja tullarna mot Kina från midnatt den 10 maj utgör en dramatisk upptrappning av det 10 månader långa handelskriget mellan världens två största ekonomier. Trumpadministrationens beslut kommer efter månader av handelssamtal mellan USA och Kina och de förväntningar de har väckt om att att ett avtal skulle slutas. Upptrappningen har skapat nervositet på de globala finansmarknaderna och slagit mot börser, valutor och basvarupriser.

USA och Kina ”spelar rysk roulette med världsekonomin”, sa presidenten för EU:s handelskammare i Kina. Men de verkliga förlorarna är arbetare och konsumenter i USA, Kina och resten av världen, vars jobb och levnadsförhållanden står på spel, snarare än de kapitalister som klagar på störningar i produktionsleden och minskade vinster.
USA:s tullar ökas från 10 till 25 procent på kinesiska importvaror till ett värde av 200 miljarder dollar omfattande allt från konsumentvaror som dammsugare och möbler till kapitalvaror och komponenter som bildelar och byggmaterial. Till det ska läggas att USA sedan tidigare har strafftullar på 25 procent på kinesiska varor till ett värde av 50 miljarder dollar. Trump har också hotat med att höja insatserna genom att utöka tullarna på de återstående importvarorna med 325 miljarder dollar – vilket skulle beskatta allting.
Den kinesiska regimen hämnades ifjol och har sagt att man nu ämnar införa nya motåtgärder. (Den 13 maj svarade den kinesiska regimen med att höja tullarna på varor från USA för 60 miljarder dollar från och med den 1 juni. Det handlar om olika tullsatser på över 5 000 olika varor som kommer att pendla mellan 5 och 25 procent / Offensivs kommentar).
Kina säljer nästan fyra gånger så mycket till USA som vad de köper och därmed är alla handelskrig mellan länderna asymmetriska, vilket ökar möjligheten att Kina hämnas på andra sätt; genom skriva ned värdet på sin valuta eller genom att vidta åtgärder mot amerikanska företag baserade i Kina. Men det är mindre sannolikt i detta skede.

Ett fullskaligt handelskrig mellan de två supermakterna, vilket blir en verklighet om Trump fullföljer sitt hot om att införa strafftullar på alla de återstående kinesiska varorna, skulle minska världshandeln med två procent och innebära en inbromsning av den globala BNP:n med 0,8 procent, enligt The Guardian.
Även innan den senaste upptrappningen har IMF (Internationella valutafonden) nedgraderat sin tillväxtprognos för 2019 tre gånger på sex månader och förutspådde i april att den globala ekonomin skulle öka med 3,3 procent detta året, den svagaste tillväxten sedan 2009.
Den amerikanska ekonomin kan drabbas lika hårt som Kinas av det upptrappade handelskriget. 
Breda skikt av den amerikanska härskande klassen stödjer dock Trumps hårdare linje mot Kina, särskilt då USA:s ekonomi verkar stark, vilket är en illusion, men många klagar också på att tullarna är ett ”trubbigt verktyg” och skulle föredra en enad front mot Kina för att få stöd av andra kapitalistiska regeringar i väst.
Dessa händelser understryker hur instabila världsrelationerna har blivit då ”världens viktigaste bilaterala relation” mellan USA-Kina är i en nedåtgående spiral. 
Förra året markerade en stor vändpunkt och starten på en ny era av imperialistiska stormakts­antagonismer som ofta sammanfattas i konceptet av ett ”nytt kallt krig”.

Financial Times kommenterade att ”världshandeln nu hålls som gisslan av det bräckliga egot hos två enväldiga män”. Även om detta är en förenkling finns det onekligen en viss sanning i detta. 
Priset som de båda ledarna får betala är väldigt högt och kan möjligtvis kosta dem deras grepp om makten om de tecknar ett impopulärt eller förnedrande fördrag. Båda regimerna är delvis fångar i sin egen demagogiska nationalism som sammanfattas i parollerna ”Gör USA stort igen” och dess kinesiska motsvarighet. 
Medan såväl Peking som Washington vill visa sin styrka är verkligheten att båda fruktar effekterna av denna konflikt, vilken har rört sig bortom den relativt smärtfria fasen av de inledande strafftullsmånaderna. 
I vår tidigare analys på china­worker.info trodde vi likt de flesta kommentatorer att ett avtal var det troligaste utfallet (och detta är ännu inte uteslutet). Eller som vi skrev i en kommentar den 14 april: 
”Det är tydligt att de två sidorna inte är så nära varandra som de vill få folk att tro. Men de är också under tryck att trappa ner konflikten utan att förlora anseendet. Det är huvudorsaken till att förhandlingarna drar ut på tiden.”

Upploppet till upptrappningen den 10 maj verkar vara en u-sväng eller en serie av u-svängar av de två huvudrollsinnehavarna. Trump beskyller den kinesiska sidan för att ”bryta sitt löfte” om tidigare åtaganden. ”De bröt avtalet”, sa Trump på ett stormöte i Florida. Vita husets version har brett accepterats av de flesta medier i världen, men eftersom detaljerna i det 150 sidor långa handelsavtalet fortfarande är hemliga är det svårt att bekräfta. 
Medan denna slags skuldbeläggningsspel är en del av regimernas diplomati och det finns all anledning att vara skeptisk till alla Trumpadministrationens utsagor kommer rapporter från Kina som antyder att Xi Jinping mött motstånd inifrån regimen. Att han bland annat varit under press från hårdföra nationalister att inte göra för många eftergifter till Trump. 

Den kinesiska regimen har varit beredd till eftergifter för att nå ett avtal med Trumpadministrationen samtidigt som den förstår att detta inte fundamentalt ändrar den riktning som USA-Kina-förhållandena tagit, vilket är mot än skarpare maktrivalitet. Den kinesiska regimens strategi är att uppnå en demontering av handelskriget, att köpa tid för att fortsätta sin modernisering av industrin och att bygga en starkare teknologisk bas, medveten om att landets sociala och ekonomiska problem hopar sig.
Men som chinaworker tidigare förklarade har Pekings vilja till att göra eftergifter sina givna begränsningar: 
”Men Xi:s regim kommer inte att offra sina ’kärnområden’, vilket är allt som är viktigt för dess statskapitalistiska ekonomiska modell som statliga subventioner, skydd av de viktiga statsmonopolen och skapandet av ’nationella champions’”.

Den kinesiska regimen – en diktatur som kombinerar en statligt stödd kapitalistisk ekonomisk utveckling med oemotsvarade nivåer av förtryck och politisk kontroll – lever i rädsla för att massiva sociala oroligheter kan hota dess överlevnad.
Med goda skäl fruktar Xi att han kan angripas som en ”svag härskare” av fraktionella fiender inom KKP (det styrande så kallade Kommunistpartiet), vilket också skulle kunna bli en åskledare för ett massivt missnöje. 
Xi tvingas därför till att balansera på en tunn lina. Han vill inte framstå som svag gentemot Trump, men inte heller överge möjligheten att sluta ett handelsavtal med USA-imperialismen.
Samtidigt har Trump signalerat ytterligare upptrappningar genom det uttalande som Robert Lighthizer, hans toppförhandlare i handelsfrågor, gjort om att påbörja processen med att införa strafftullar på de återstående kinesiska importvarorna, vilket enligt Lighthizer skulle kunna bli verklighet inom en månad.

Allt detta skapar sammantaget enorm osäkerhet i situationen, där ett ett fullskaligt handelskrig är en möjlighet, liksom ett till största delen kosmetiskt handelsavtal, men även ett utdraget dödläge med fortsatta förhandlingar, avbrutna av nya hot och kriser.
Men även med ett handelsavtal finns det ett starkt motstånd från USA:s maktelit mot kinesiska teknikföretag, mest noterbart Huawei, samt mot Kinas Bälte- och väginitiativ – Xi:s stora infrastrukturstrategi för att bygga en Kinacentrisk ekonomisk sfär med ett 70-tal nationer som en motvikt mot USA:s ekonomiska och finansiella dominans. 
Bara dagen innan Trumps tullupptrappning blev China Mobile, världens största telekombolag, förbjudna från att verka inom den amerikanska marknaden med motiveringen att det var ”ett hot mot landets säkerhet”.

Rivaliteten mellan USA och Kina intensifieras också över maritima dispyter i västra Stilla havet och i Sydkinesiska sjön om Taiwan, vilket kan bli en stor krutdurk i framtiden. Även i Afrika och Latinamerika är de två supermakternas intressen allt mer ställda mot varandra. 
Dagens politiska och diplomatiska osäkerhet, för att inte säga kaos, med globala handelsregler och försvagade och åsidosatta kapitalistiska internationella institutioner som IMF och Världshandelsorganisationen WTO är tecken på ett globalt system i förfall. 
Kapitalistisk nationalism, där såväl Trump som Xi Jinping är exponenter i olika former, är inte mer en lösning än den globaliserade nyliberala ordning som har förordats av huvudfalangen av kapitalistklassen internationellt i över tre årtionden. 
Likaså representerar USA:s marknadsliberala kapitalism och Kinas auktoritära kapitalism två varianter av ett överflödigt ekonomiskt system. Arbetarklassen, som har alla förtryckta bakom sig, är den enda kraft som kan göra slut på detta kaotiska tillstånd genom att kämpa för internationell socialism och demokratisk planering.