Hatbrotten negligeras

2006-08-09 15:48:40




Mer än var fjärde hbt-person drabbas av hatbrott men endast en av tio anmälningar leder till åtal. Av dessa leder ungefär en tredjedel till fällande domar – men bara i dryga hälften av domskälen redovisas hatbrottsmotivet. Homosexualitet osynliggörs oftast av både polis och rättsväsende.

Undersökningen En studie av homofoba hatbrott i Sverige är genomförd av Forum för levande historia. Att den genomförts nu, beror tyvärr på att ämnet hatbrott är brännande aktuellt. Mellan 2003 och 2004 ökade nämligen antalet hatbrott mot homosexuella med 117 procent.
Av de 367 anmälningar som undersökts av författarna, ledde bara 35 till åtal. 24 av dessa resulterade i fällande dom. Men i tio av domtexterna stod sedan ingenting om hatbrottsmotivet.
I lagstiftningen finns en bestämmelse om straffskärpning att tillämpas vid hatbrott, det vill säga brott som begås mot en person för att denna tillhör en särskild etnisk eller social grupp. Detta gjordes bara i två av de 24 domarna.

Grannar förövare

I likhet med våldtäkt, är hemmet den vanligaste platsen för homofoba hatbrott riktade mot kvinnor. Skillnaden är att det inte är partnern utan en granne som är den vanligaste förövaren.
Den låga andelen åtal ifråga om brott mot kvinnor och homosexuella antyder att det svenska rättssystemet understödjer den heteronorm och genusordning som finns i samhället. Att kvinnor har 82 procent av mäns löner, att bögar inte vågar hålla varandra i handen på stan, att kvinnor undviker att gå hem ensamma, att hbt-frågor inte ingår i lärarutbildningen, är exempel på att den som har störst frihet och flest fördelar i samhället är heterosexuell och man.
Författarna menar att ett av grundproblemen är att de olika ansvariga myndigheterna har olika sätt att definiera hatbrott. Det här är givetvis ett problem – precis som det är ett problem att rättsväsendet förminskar hatbrotten genom att förbise homofoba motiv och undvika att tillämpa straffskärpningsregeln.

Exemplet Piteå

Det innebär att bekämpningen av hatbrott inte kan överlåtas till enbart rättsväsendet. I höstas attackerades RFSL-lokalen i Piteå upprepade gånger av nazister. Först förnekade polisen hatbrotts- och nazistkopplingen. Det var Johannes Lundberg från Rättvisepartiet Socialisternas (RS) egen undersökning och offentliga påtryckningar som fick polisen att se allvaret i attackerna.
Per Lindfors och Jacob Frech (medlem respektive sympatisör till nationalsocialistisk front) dömdes efter uppmärksamheten i tingsrätten till 4,5 års fängelse för mordbrand (straffskärpning). RS var med och anordnade en skolstrejk med 400 elever mot nazism och homofobiskt våld. Tyvärr ville inte RFSL delta i kampen. Det har även hänt vid attacker i andra städer.
Den vanligaste formen av hatbrott är inte nazistiska. Enligt kriminolog Eva Tiby sker 25 procent på arbetsplatsen eller skolan. Det rör sig oftast om mobbning, spott, sabotage, klotter, glåpord, sexualisering av lesbiska på krogen och misshandel utanför gayställen. Tiby finner att hela 24 procent av kvinnliga och 36 procent av manliga hbt-personer har utsatts för hatbrott.

Vägra Kallas Hora

Våra erfarenheter genom ”Vägra Kallas Hora”-rörelsen mot sexuella trakasserier på skolorna ska spridas och utökas. Går man ihop många har man större chans att bryta mönstret. Det gäller att få några med sig och visa resten att man inte accepterar mobbningen och att alla förlorar på förtrycket. Eget agerande i fackföreningen eller på skolan kopplat till krav på mer resurser och att arbetsgivaren/huvudmannen ska ha hbt-kompetens är oftast mer verksamt än bara polisanmälningar. Avgörande också för att få rättsväsendet att döma homofober för hatbrott är att det finns en proteströrelse som bevakar och agerar i frågan.

Ulrika Waaranperä
Elin Gauffin