Hatet – en bok om antifeminismen

2013-03-20 13:52:16




Det är på tiden att någon skriver om de senaste årens antifeminism, vars startpunkt i princip kan dateras till maj 2005 då SVT sände ”dokumentären” Könskriget. Nu gör Maria Sveland det och ger därmed alla som upprörs över det så kallade näthatet hjälp att se sammanhangen.
Boken Hatet. En bok om antifeminism (Leopard förlag, 2013) ger i och för sig ingen djupgående analys, men bredden av exempel gör ändå att korten läggs på bordet.

Maria Sveland visar att det finns ett samband mellan dem som skriver anonyma hatmail och etablerade skribenter som förlöjligar kvinnor i offentligheten.
I förlängningen skapas ett samhällsklimat där det är accepterat att hata feminister och/eller antirasister.
Just det gör Janne Josefsson på självaste Internationella kvinnodagen – det omtalade gubbslemsgate som Offensiv skrev om i förra ­veckan. Josefsson gör samtidigt bästa tänkba­ra reklam för denna bok som han själv verkar hata.
På seminariet, där hela publiken utgjordes av journalister (Gräv13), hävdade han asförbannad att ­Sveland genom bland annat denna bok står för en feministisk fascism. Detta har han därefter vidhållit.
Det som gång på gång står i boken är att de feminister som engagerar sig mot mäns våld mot kvinnor blir utsatta för hat.

Varför är det inte män som misshandlar och våldtar som blir utsatta för hatet?, frågar sig Sveland.
Hon påtalar den könsmaktsordning som gör att våldet med gråzoner är så utbrett att vi blir vana vid det och att de som pekar på denna ordning upplevs som provokativa.
Utan att närmare gå in på historiska exempel nämner Sveland att ingen frihetskamp sker utan motstånd från dem som har makt.
”De olika uttrycken för antifeminismen, stora som små, dödliga eller bara obehagliga, syftar alla att upprätthålla patriarkatets maktövertag. Vare sig de ses som enskilda eller mer systematiska och strukturella uttryck, så bildar de tillsammans en helhet.”
Var sitt kapitel ägnas åt SVT-dokumentären Könskriget, hatet som mötte talespersonerna för Feministiskt Initiativ när FI lanserades, reak­tionerna på Svelands bok ­Bitterfittan, hur kvinnorna som polisanmälde Julian Assange hängdes ut och förföljdes, liksom de som startade debat­tråden ”Vi måste prata om det”, stormen kring TUR-teaterns ­uppsättning av SCUM-Manifestet, de vita ­kränkta männen Per Ström och Pelle Billing, mansjourerna samt kopplingen till rasismen och Anders Behring Breivik.
Jag går in på det som av Josefsson använts som bevis på fascism, Köns-kriget.

SVT:s Könskriget gjordes av Evin Rubar.
Det var ingen slump att de som ville nedsvärta feminismen gick på just Roks (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige).
Mäns våld mot kvinnor är och har alltid varit ett mycket känsligt och tabubelagt ämne. Jourrörelsen har med frivilliga insatser under årtionden försökt lappa ihop och ge skydd åt de kvinnor som slagits sönder och samman av män som hatar kvinnor. Jourkvinnorna matas dagligen av det grövsta uttryck för kvinnoförtrycket.
Evin Rubar utgav sig för att vara vänligt inställd och vilja dokumentera allt detta frivilliga arbete. Hon fick tillgång till alla arkiv under lång tid. Inget av detta användes.
Istället utförde hon många och flera timmar långa intervjuer med den dåvarande ordföranden Irene von Wachenfeldt. Till slut lyckades hon få fram en filmsekvens där Wachenfeldt säger ”män är djur”. Irene har otaliga gånger förklarat att det inte är något hon står för och att hon refererade till en två år gammal ­artikel (en recension av SCUM-Manifestet  som någon annan skrivit i Roks-tidningen Kvinnotryck), men det spela­de ingen roll. Efteråt spred det sig som en löpeld och blev som en eta­blerad sanning – att jourrörelsen och därmed feminismen skulle stå för ett manshat och synen att män är djur.

Det andra spåret i Könskriget är Uppsalaprofessor Eva Lundgren som hade kommit ut med rapporten Slagen Dam 2001, som visade hur utbrett mäns våld mot kvinnor är.
Evin Rubar plockade upp något som Lundgren hade forskat på 15 år tidigare, rituellt våld, och klippte på ett helt vulgärt sätt ihop allt i Köns­kriget och fick det till att kvinno­jourerna tror att satanism och barnamord är utbrett.

”I den upprörda mediestorm som följde på Könskriget blev framställningen av Roks den allmänt ­gällande, upprepad så många gånger att den till slut blev en medial sanning”.
Att Könskriget anmäldes och fälldes i Granskningsnämnden för bristande opartiskhet ett år senare uppmärksammades knappt alls i media. Det gjorde inte slutresultatet av Uppsala universitets anmärkningsvärda granskning av sin egen professor Eva Lundgren, kraftigt påhejad av sin antagonist Bo Rothstein.
En utredning rörande misstanke om vetenskaplig ohederlighet bör ta högst 60 dagar, men förlängdes till 180 dagar – under ledning av en gammal vän till Bo Rothstein. När fortfa­rande inget anmärkningsvärt hittades ändrades rubriceringen till ett nyska­pat begrepp: ”Trovärdighetsgranskning”.
”Eva Lundgren blev till slut friad, men kritiserad. Universitetet återupprättade henne aldrig genom att så som är brukligt i sådana här sammanhang, gå ut offentligt och säga att de hade fullt förtroende för henne. Istället lät de granskningsrapporten ligga ute på universitetets hemsida i två år medan Lundgrens eget svar på granskningen inte gick att hitta någonstans. Eva Lundgrens yrkesheder var därmed förstörd och ett helt livs forskningsverk ödelagt.”
Året efter Könskriget vann högern valet och Reinfeldt bildade regering med en jämställdhetsminister som öppet tog avstånd från feminismen. Den politik som därefter sattes igång vet vi slår hårt mot kvinnor, lågavlönade, invandrare. Alla klyftor ökar. Åren innan Könskriget var det annat ljud i skällan.

En massiv rörelse
underifrån tryckte på, ”alla” politiker ville kalla sig för feminister för att verka popu­lära – till och med Göran Persson och Kristdemokraterna – och Feministiskt Initiativ bildades. Men rörelsen köptes delvis upp och ebbade ut. Den hade inte program och struktur för att kunna stå självständig från etablissemanget. Den saknade klassanalys, vilket ger en nödvändig ­styrka både i organisationsform och teori, och stod handfallen och svarslös när antifeminismens chockvåg slog till.
Sexismen har knappast ebbat ut. Maria Sveland har rätt i att det behövs kamp. I bygget av en ny kvinnokampsrörelse måste lärdomar från dessa år dras. Det stämmer också att rasismen och klassförtrycket hänger ihop med antifeminismen – det måste motståndet också göra.
Elin Gauffin