foto: Maia Santos
Kristofer Lundberg från Rättvisepartiet Socialisterna intervjuar Emilio Cortes, som var en av de ledande i studentprotesterna i Valparaiso i Chile.
Emilio Cortes är 18 år. Han går sista året på gymnasiet vid Colegio Winterhill och var en av de framträdande ledarna i studentprotesterna i Valparaiso i Chile som en av initiativtagarna till ockupationen av sin gymnasieskola. I januari träffar jag honom för en intervju i Piedras Blancas, en av Montivideos förorter.Emilio Cortes beslutade tillsammans med sina kamrater att sätta upp en kommitté för att organisera motståndet på sin skola mot regeringens attacker. De organiserade stormöten på gymnasiet där studenterna enhälligt beslutade om strejk och att ockupera skolan. Stormötena hade en näst intill total uppslutning av eleverna mellan 16-18 år. I juli ockuperades skolan.
– För att organisera en masskampanj måste den vara demokratiskt förankrad. Det går inte att en liten klick tar sådana beslut, det måste organiseras underifrån, säger Emilio.
Till en början hade ockupationen också stöd från lärarna, men under tiden kampen pågick ökade pressen på de anställda och dialogen mellan studenter och lärare försvann. Det blev ett tyst stöd till studenterna från lärarna.
Hur organiserar ni er?
– På universitetsnivå finns studentfederationer, de fungerar som fackföreningar för studenter. De organiserar rörelsen och har valda representanter från de olika universiteten. På gymnasienivå har vi motsvarande organisering CONES – Cordinacion Nacional Estudiantes i varje region med valda grupper från varje skola, berättar Emilio.
Vilken har varit den viktigaste frågan?
– Kravet på gratis utbildning. Vi vill ha en utbildning utan vinstintresse. Universiteten ägs av samma företag som de som hyrs in för att sköta städning, ombyggnationer eller ommöblering. Det handlar inte om kunskap, utan om att skapa vinst.
– På gymnasiet är vårt krav att vi vill ha en likvärdig utbildning. Idag finns regionala, statliga och privata friskolor. Våra krav är att förstatliga skolan, men med mer resurser. I de statliga skolorna har vi problem med för stora klasser. Klassrummen är byggda för 20 elever, men i klasserna går 40. Samtidigt vill vi höja kraven på utbildningen, för en bättre utbildning helt enkelt.
– Ilskan har vuxit under lång tid. Men vad som fick det hela att brista var när avgifterna ökade. Kampen som började med små krav har sedan växt och politiserats i och med kampens gång, som till krav på förstatligande av kopparindustrin för att finansiera utbildningen, säger Emilio.
– Sedan har kampen också kommit att handla om vården, om kampen för minoriteters rättigheter, om Mapuchefolket. Det är det som skrämmer högerregeringen: Att studenternas krav har vuxit till en massiv, politisk rörelse mot det rådande systemet, som har inspirerat hela befolkningen. Studenterna är i dagsläget populärare än regeringen och president Piñera.
– Arbetarklassens stöd till studenterna har varit viktigt för att få protesterna att växa och vinna stöd. Men tyvärr var det inte någon dialog mellan studenterna och arbetarnas organisationer för att gemensamt utarbeta hur kampen skulle föras. Så det är en av huvuduppgifterna för 2012.
Vid rörelsens höjdpunkt organiserades en 2-dagars generalstrejk och en miljon marscherade i Santiago. Hur har staten besvarat detta?
– Med brutal repression. Demonstrationerna möts av tårgas, vattenkanoner och batonger. Trots detta organiseras stora demonstrationer varannan vecka som inte sällan slutar med kravaller då studenterna försvarar sig mot polisens våld. Den första strejkdagen dödades en demonstrant i Santiago av polisen. Men detta skrämde inte rörelsen, utan dess beslutsamhet ökade.
– Myndigheter hotar nu med att de som deltar i strejker och ockupationer inte ska få sina slutbetyg. Regering, politiker, stat och polis försöker bryta ned personer för att på så sätt krossa rörelsen.
Du blev själv omhändertagen av polis och satt i arrest. Kan du berätta mer om det?
– Jag blev omhändertagen efter en marsch. Som jag sa slutar demonstrationerna ofta med kravaller då polisen attackerar. Jag drog mig tillbaka och tog skydd bakom ett träd i en park. Då kom polisen och grep mig. Jag hade tur eftersom jag då bara var 17 år och togs till ungdomshäktet. Misshandel av fångar är inte lika vanligt där, berättar Emilio.
– Jag släpptes till sist. Istället för böter fick jag villkorligt. Jag får inte bli gripen på protester under ett år. Detta är ett sätt för polisen att skrämma folk från att protestera.
Vad har varit den viktigaste utgången av protesterna?
– Det viktigaste har varit de lärdomar som dragits av kampen. Hela befolkningen har börjat diskutera politik. Men det allra viktigaste är organiseringen. Chiles unga organiserar sig igen för att förändra sina liv.
Jag tackar Emilio Cortes för intervjun och frågar om han har någon sista sak att tillägga innan vi slutar.
– Jag vill avsluta med att säga till de svenska studenterna och lärarna idag att följa Chiles exempel. Ni måste stoppa det innan det gått så långt som här. Chile är ett exempel på nedgång med privata friskolor och vinster som delas ut istället för att ge utbildning till majoriteten.
Intervju: Kristofer Lundberg
