”Historien kallar på oss”

2014-10-03 16:52:23

foto: Alex Garland
Kshama Sawant, kommunfullmäktigeledamot i Seattle för Rättvisepartiet Socialisternas systerparti Socialist Alternative.

Den 20 september, på tröskeln till den största klimatmarschen i världshistorien, höll flera av de mest framstående rösterna i den amerikanska vänstern en paneldiskussion om hur man bygger en rörelse för att bekämpa klimatförändringarna. Hur kan vi utmana kapitalismen och ersätta den med ett politiskt och ekonomiskt system som garanterar hållbarhet och social rättvisa? Det är ett centralt tema som hela klimat- och miljörörelsen behöver ta ställning till. Här är Kshama Sawants tal om klimatkrisen: Vilken väg framåt?

Systrar och bröder, historien kallar på oss! Vi måste se till att morgondagens protest [den 21 september, som samlade 400 000 människor i New York, ö a] markerar en vändpunkt. Vändningen till kollektiv handling kräver grundläggande strukturförändringar för att ta itu med klimatförändringarna.
Morgondagens protest kommer att samla tiotusentals miljöaktivister, studenter, arbetare och deras fackföreningar. Vi bygger på de tusentals som hjältemodigt har kämpat mot Keystones XL-gasledning. I Seattle har andra aktivister, även jag själv, varit inblandade i civil olydnad mot olje- och koltåg – dessa hotande klimatkatastrofer på hjul.
Men oavsett om det sker via järnväg eller genom rörledningar, är de stora oljebolagen fast beslutna att säkra sina vinster. De har ledningen för båda politiska partierna i sina bakfickor. Det blir ingen lätt sak att stoppa dem.

Vårt budskap på söndag måste vara tydligt: Om du ännu inte är organiserad, finns det ett akut behov av att ansluta sig och förbli engagerad: Gå med i en miljögrupp, gå med i en fackförening, gå med socialisterna, bli en del av denna kamp!
Våra krav till de så kallade ”världsledarna” måste också vara tydliga. Vi behöver massiva offentliga satsningar för att sätta stopp för användningen av fossila bränslen, som en del av en snabb omvandling till ren och förnyelsebar energiproduktion, tillsammans med en dramatisk expansion av kollektivtrafiken. Dessa åtgärder skulle skapa miljontals jobb med kollektivavtal och löner som det går att leva på. De människor som kontrollerar dessa klimattoppmöten är fast knutna till industrin för fossila bränslen och den finansiella aristokrati som dominerar världsekonomin. De fem rikaste företagen i världen är alla företag som producerar fossila bränslen.
Dessa företag har alla de resurser och all den teknik som krävs för att sätta stopp för den ekonomi som baseras på fossila bränslen och istället driva vårt globala samhälle på förnyelsebar energi. Så varför har de inte gjort det?

Sanningen är att inga vetenskapliga bevis eller förnuftiga argument kommer att övertala dem att inte borra och pumpa upp olja till sista fatet ur marken.
Ta till exempel Exxon Mobil, som spenderar miljontals USA­dollar på att göra reklam för sina gröna meriter – men som ändå i ett brev till sina aktieägare försäkrade att de kommer att sälja all olja och gas som de har funnit, och kommer att finna, inom en överskådlig framtid.
Detta är den globala kapitalismens verklighet. Detta är produkten av det gigantiska spekulationskasinot som har skapats av Wall Street-rånarna och de rovgiriga oljegamarna. I detta system är marknaden Gud, och allt offras på profitens altare.
Vi måste inse faktumet att den så kallade fria marknaden inte kommer att kunna avsluta sitt beroende av fossila bränslen, och absolut inte med den hastighet som krävs. Inte heller är den i stånd att verkställa den typ av samordnad, demokratisk och internationell planering som kommer att vara nödvändig.

Många människor är beredda att förändra sin personliga livsstil, och det är viktigt. Men jag fokuserar här på de stora företagen. Varför?
Det uppskattas att nästan två tredjedelar av de utsläpp av växthusgaser som ägt rum sedan den industriella epokens gryning har kommit från 90 företag. Endast 90 företag! Exxon, Shell, BP, Chevron – ni vet vilka de är.
För att lösa klimatkrisen måste vi demokratiskt och rationellt kunna bestämma hur dessa resurser – som för närvarande är koncentrerade i händerna på en liten grupp av oligarker och spekulanter – kan användas för hela samhället till gagn för människorna och planeten.
Men hur kan detta göras utan att de gigantiska energiföretagen övertas i offentlig ägo? Det är enkelt. Du kan inte kontrollera det du inte äger.
Under vår kamp kommer vi naturligtvis att behöva flera olika strategier och taktiker beroende på de konkreta omständigheterna. Men en sak bör vara kristallklar – vi kan inte vara bundna av vad som är acceptabelt för etablissemangets politiker och de stora företag som dessa representerar. Vår rörelse måste istället styras av de arbetande människornas och miljöns behov.

Det finns erfarenheter från andra sociala rörelser. Nyligen i Seattle hjälpte min egen organisation, Socialist Alternative [CWI:s sympatisörer i USA, ö a], till med att föra fram ett krav på en minimilön på 15 USA-dollar (108 kronor) per timme för alla arbetstagare. Vissa avfärdade till en början detta som orealistiskt, men det var ett krav som motsvarade arbetarnas verkliga behov. Vi jobbade med andra för att mobilisera en stark gräsrotsrörelse för att vinna. Företagen var hela tiden emot det, men de var tvungna att ge vika inför det växande masstödet.
Det är sant att vi inte vann allt, och storföretagens politiska tjänare – vilket förresten alla det Demokratiska partiets företrädare i Seattle var – gröpte ut kryphål. Men vi vann den högsta minimilönen i landet genom att kräva det – långt mer än vad vi skulle ha vunnit om vi hade börjat med att bara be om det vi fick höra var acceptabelt för storföretagen!

I kampen mot klimatförändringarna behöver vi samma tillvägagångssätt, att djärvt kräva ett massivt program för offentliga investeringar i förnybar energi och kollektivtrafik. Låt oss koppla detta till en grundläggande utmaning av kapitalismens trasiga system! Jag tror att det finns en bred enighet här om behovet av kollektiv kamp, om behovet av att organisera oberoende av storföretagen. Men jag anser att detta inte kommer att kunna uppnås utan att vi konfronterar företagens politiska makt. Ingen här skulle säga emot att vi inte kan lita på högerkanten, de klimatförnekande Republikanerna. Men vi kan inte heller lita på de storföretagsallierade Demokraterna. Under Obama har det skett en massiv ökning, inte av ren energi, utan av fossila bränslen, av oljeborrning i Arktis, av fracking [ett hydrauliskt uppspräckande av berget för att nå gasrikt skiffer] – det är den största expansionen under mer än en generation.
Och det handlar inte bara om Obama – etablissemanget inom Demokratiska partiet är översköljt av oljepengar. Om vi ​​tonar ner våra krav för att blidka Demokratiska partiets elit, kommer de helt enkelt att använda vår generositet för att ytterligare blidka sina företagssponsorer. Endast en självständig kraft för
de 99 procenten, ett nytt parti baserat på arbetare, ungdomar, miljöaktivister och fackföreningar, kommer att kunna slåss mot Wall Street och storföretagen. Ett parti som kommer att kämpa och modigt verka för ett alternativ till detta krisdrabbade system.

Den ekologiska klockan tickar för fort för att låta den politiska arenan inför presidentvalet 2016 domineras av klimatförnekande republikaner och frackingvänliga demokrater.
Vi behöver en röst för miljösans, ett alternativ till detta dysfunktionella tvåpartisystem. En oberoende vänsterkampanj som vädjar till de miljoner amerikaner som äcklas av Wall Streets skamlösa koppleri i namn av ”politisk realism.” Faktum är att en ny opinionsundersökning visar att sextio procent av amerikanerna vill ha ett tredje parti. Detta kan fungera som en åskledare för de hundratusentals arbetare och ungdomar som vill slå tillbaka och lägga grunden för en rörelse som kan vinna riktiga segrar, oavsett vem som råkar ockupera Vita huset 2017.

Den stora arbetarklassförkämpen Rosa Luxemburg sade för ett sekel sedan att framtiden antingen kommer att vara socialism eller barbari. Det är upp till oss att vår framtid inte präglas av klimatets och kapitalismens katastrofer, utan istället av samarbete, mänsklighet, skönhet och hållbarhet. Solidaritet! ■