foto: Mary Finch
McDonaldsarbetarnas strejk visar vägen i Storbritannien.
Arbetare på McDonald’s restauranger i Crayford och Cambridges beslöt sig med 95,7 procents majoritet att vidta strejkåtgärder mot nollkontrakt, låga löner och försämrade arbetsvillkor. Livsmedelsarbetareförbundet BFAWU beslöt sig för att den 4 september skulle bli den första strejkdagen.
Till The Socialist (CWI i England & Wales veckotidning) berättar BFAWU:s ordförande Ian Hodson om varför man beslutade att gå ut i strejk:
– Arbetare har jobbat med låga löner utan någon arbetstidsgaranti. Det har setts av vissa som ett straff för att ha gått med i facket och har lett till att anställda har svårt att få pengar till hyran – vissa har till och med förlorat sina hem. McDonald’s har haft oändligt många tillfällen att lösa problemen genom att erbjuda arbetarna en hygglig lön och godtagbara arbetsvillkor.
– Kampen är en uppmaning till förändring. Bara genom att rösta för en strejk och organisera kampen in facket har arbetare fått fler arbetstimmar av McDonalds och löften om att i slutet av år 2017 införa arbetskontrakt med ett garanterat antal arbetstimmar till alla anställda i Storbritannien. Det är redan en enorm seger för de 80 000 arbetarna på McDonald’s och visar vad som är möjligt när man organiserar sig, ansluter sig till facket och tar till kamp.
”Jag tror att vi kan vinna” är inte en fras man ofta hör i den sömniga Londonförorten Crayford klockan 6 på morgonen. Men detta var budskapet från de 15 högljudda strejkande ungdomarna den 4 september. De fick stöd av omkring 50 sympatisörer från den lokala fackföreningsrörelsen.
Shen Batmaz, en av de strejkande, talade om hur McDonald’sarbetare ”landet runt nu måste resa sig”.
Danny Hoggan, fackordförande för Unite i Greenwich och medlem i Socialist Party (CWI England & Wales), kom med solidaritet. Han visade på vikten av denna strejk för den bredare rörelsen och yttrade ”Er seger blir vår seger”.
Det var en livlig protest utanför parlamentet senare samma morgon som förde samman de strejkande och sympatisörer till kampen.
– Varje individ som arbetar i den här restaurangen är en underbar människa och de förtjänar mer, sade Tom, fackligt förtroendevald i BFAWU och strejkande McDonald’sarbetare, i Cambridge.
Omkring 30 strejkande och sympatisörer fanns på plats vid strejkvaktkedjan klockan 6 på morgonen. Med tanke på att restaurangen inte var öppen hade den en anmärkningsvärt full parkeringsplats.
Humöret var på topp vid strejken då de strejkande och sympatisörerna organiserade livliga gatumöten under hela strejken. Strejkens energi var beundransvärd.
Medlemmar från Socialist Party, aktivister mot åtstramningar och representanter från brandmännens fack, lärarfacket, Unite och National Shops Stewards Network (NSSN, landsomfattande kamporganisation för fackligt förtroendevalda) slöt upp för att visa sitt stöd.
Rob Williams, ordförande för NSSN och medlem i Socialist Party, pekade på vikten av att föra samman de lågavlönades kamp för att krossa lönetaket och få ett slut på svältlönerna.
Ian Hodson, ordförande för livsmedelsarbetareförbundet BFAWU, uppmanade de strejkande att om någon utsätts för felbehandling, ta med er tio vänner för att ockupera. Många höll med om detta, och årets talkör kan nog bli ”Om vi inte får det – stäng ner det”.
Strejken den 4 september var i sanning historisk. McDonald’s har funnits i Storbritannien sedan den första restaurangen öppnades i Woolwich år 1974. Arbetarna på Crayfords och Cambridges restauranger är de första McDonald’sanställda att ta till strejkvapnet i Storbritannien.
Såna här aktioner är precis vad arbetarklassen behöver. Ungdomar som organiserar sig för att förkasta nolltimmarskontrakt och låga löner kan markera början på den slags rörelse som behövs för att få ett slut på åtstramningarna.
McDonald’s arbetare har gett oss en glimt av vad som är möjligt. Arbetare i butiker och snabbmatsrestauranger kan och kommer att kämpa.
Det är nu av yttersta vikt att bygga vidare på vad den här strejken visade. ■
