För er som har läst mina tidigare recensioner kanske min beundran av Peter Jacksons filmatisering av Sagan om Ringen-trilogin inte kommer som någon överraskning. Och vilket fenomen det är – den tidigare halvobskyra regissören, som förut mest gjort kultfilmer som Braindead och Meet the Feebles, lyckades tackla den man tidigare trott ofilmbara Sagan om Ringen-böckerna. Förutom att Ringen-trilogin är fantastiska filmer, är det kanske mest beundransvärda att Jackson visste vad han skulle ändra på, ta bort och ha kvar för att anpassa den episka berättelsen till vita duken och fortfarande vara trogen Tolkiens verk.
Och nu, 11 år senare, går Peter Jackson åter tillbaka till Tolkiens värld med filmatiseringen av Bilbo – en hobbits äventyr.
Hobbit – En oväntad resa är första delen av den nya planerade trilogin. Att bygga upp en ny trilogi på det mycket enklare äventyret som utspelar sig i boken Bilbo kan uppfattas som att tänja ut en berättelse som var tänkt som en godnattsaga för barn. Det Jackson har valt att göra är att inkorporera berättelser från Silmarillion och andra av Tolkiens verk som bara antyddes i boken. Det blir svårt att inte bli lätt skeptisk till detta val, och var det inte så att studion såg ett tillfälle att göra enkla pengar? Den frågan blir omöjlig att svara på tills vi sett trilogin i sin helhet. Med det sagt är Bilbo – en hobbits äventyr en av mina absoluta favoriter som litterärt verk. Det är helt enkelt äventyrarnas äventyr.
För er som inte är bekanta med berättelsen: Vi får följa hobbiten Bilbo som blir rekryterad av trollkarlen Gandalf att följa med tretton dvärgar på deras jakt för att återta sin förlorade skatt från den ökända draken Smaug. Visst bleknar Bilbos äventyr i skala i jämförelse med Sagan om ringens bombastiska berättelse. Samma sak med produktionen av Hobbit-trilogin, då i kontrast med Ringen-trilogin, som får Ringen att verka vara en vansinnig handling av ett våghalsigt geni och Hobbiten ett återbesök till något som redan är prövat fast gjort i en mindre skala.
Hobbit – en oväntad resa är en fantastisk film, men gå inte in i filmen och förvänta dig Sagan om Ringen, för det är den inte och det kan den inte vara. Där kanske vi har filmens största brist, att den ibland försöker mäta sig med Sagan om ringen. De element som introduceras för att knyta den till Sagan om Ringen har en tendens att överskugga kärnberättelsen om Bilbo och dvärgarnas äventyr. Actionsekvenserna har också blivit uppumpade för att matcha Ringen-trilogin.
Men trots sin uppbiffning av filmen visar Jackson också hur han kan skapa olidlig spänning och dramatik utan att orchhuvuden flyger till höger och vänster. Speciellt i scenen där Bilbo utmanar den förfallna varelsen Gollum i gåtor. Där glänser både Martin Freeman, som spelar Bilbo, och Andy Serkis som Gollum i sin duell med ord och visor istället för med svärd och yxor. Imponerande är också rollistan. Man har lyckats få skådespelare som passar rollerna utmärkt och flera välbekanta ansikten dyker upp i filmen, framförallt Ian McKellen som återkommer i rollen som Gandalf.
Filmen glömmer heller inte att den är baserad på en barnberättelse och lyckas balansera en lättare ton utan att bli för excentrisk.
Med allt detta sagt får man komma ihåg att det är en Peter Jackson-film och det inkluderar alla problem som kan komma med hans filmer. Alltför många klippningar och scener som kan vara något för långa. Men klagomålen blir så få när filmen väl rullar och filmmagi visas på duken. Om inte annat är det här en mycket lovande början på Hobbit-trilogin som får fram barnet inom en och lyckas återskapa samma hjärtliga eskapism som i boken.
En sak jag vill tillägga: Se till att se filmen i 24 rutor per sekund. Filmen är inspelad i 48 rutor per sekund och även om det ska hjälpa till att ge en skarpare bild, blir effekten att det ser hyperrealistiskt ut, eller att någon har snabbspolat filmen och rörelserna blir väldigt ryckiga. Även om 48 rutor hjälper 3D-effekterna lite och ger en intressant bild av vad som kan göras med teknologin i framtiden, är vi ännu inte där och tills vidare bör film ses i 24 rutor (24 rutor har varit standard i film sedan 1920-talet).
Hugo Witting
