foto: Mattias Bernhardsson
Över 100 000 skolelever strejkade mitt under valrörelsen och 24 skolor ockuperades. Nicolai Nordström, Bjarke Poulsen, Nicoline Sörensen, Zoheir Basheir och Josephine Gall (på bilden) ockuperade sin skola, Ingrid Jespersens Gymnasium. De kräver stop
”Man har en ståndpunkt till man tar en ny”. Jens Otto Krags 40 år gamla motto karakteriserar den danska valrörelsen. Partierna tävlar i vem som tar nya initiativ som kan leda dem framåt i barometrarna. Antingen bildar statsminister Anders Fogh Rasmussen regeringskoalition med högerpartiet venstre i täten, eller Helle Thorning-Schmidt med socialdemokraterne. Oavsett valutgången väntar fortsatt högerpolitik med privatiseringar och ökade klassklyftor.Hårda valdebatter och smutskastning mellan partierna. Samtidigt är den mest förekommande kommentaren från arbetare i tidningarna att ”Alla partier låter likadana”. Alla talar om ”välfärd” och ”miljö”. När statsministerns parti venstre talar om välfärd pekar de på de höga tillväxtsiffrorna, den ”låga” arbetslösheten och finansministern Thor Pedersen kan brista ut i valeufori: ”Vi kan köpa hela världen”!
Det numret har inte gått hem hos dem som tvingats ta låglönejobben och undrar var någonstans och hur snabbt den så kallade högkonjukturen gick dem förbi. Snarare än regeringens politik har det varit den globala konjunkturen och att folk har kunnat ta lån på stigande huspriser som eldat på den danska ekonomin. Folk minns däremot hur Fogh Rasmussen har låtit skolorna förfalla. Över 100 000 elever strejkade och ockuperade sina skolor veckan inför valet. Folk minns också hur statsministern skickade soldater till Irak och betalade Björn Lomborg miljoner för att åka jorden runt och förneka klimatkrisen.
Flyktingstopp
Antalet beviljade asylansökningar kan nu enbart räknas i hundratal, ändå gormar statsministern om ”översvämning” när han får frågan om inte flyktingarna skulle få lov att bo och arbeta utanför flyktingförläggningarna.Många har parafraserat Shakespeare i olika sammanhang, men när kärlekspar tvingas flytta från landet då dansk lagstiftning förbjuder dem att bo ihop p g a etnisk bakgrund måste det sägas igen: Det är någonting ruttet uti staten Danmark.
Varje vecka flyttar två unga par över sundet till Malmö på grund av 24 års-regeln, d v s att unga under 24 år med annat medborgarskap än danskt inte får gifta sig eller sambo med sin partner.
Regeringens stödparti, det rasistiska dansk folkeparti med Pia Kjaersgaard i spetsen, har affischer med en bild på en kvinna i slöja med ett automatvapen i händerna. Texten på affischen lyder: ”Kontantautomat”.
Trots att regeringen har genomdrivit stora delar av Kjaersgaards flyktingpolitik finns det en oro för att stötta regeringsbygget på ett så extremt parti som kanske avskräcker vissa ur den borgerliga väljarkåren.
Det var en orsak till massuppståndelsen kring Naser Khader och hans ny alliance när det splittrade sig ut ur radikale venstre. Kan detta ersätta dansk folkeparti som stödparti till regeringen?, undrade tidningarna.
– Jag sover gott om natten när Rasmussen vaktar mina pengar, sa Khader till Politiken.
Ingen riktig opposition
Det har för Khader dessvärre varit just hans stöd till regeringen som lett till stadigt dalande siffror i opinionsmätningarna. Situationen blev inte bättre av att Khaders utnyttjat svart arbetskraft i hemmet och bad journalisterna som frågade varför att ”hålla käften”.Regeringen kommer troligen att utmanas av en koalition bestående av socialdemokraterne (s), radikale venstre (r) och socialistisk folkeparti (sf). Men hur trovärdig är den så kallade oppositionen?
Oppositionsledaren, Helle Thorning-Schmidt (s) fortsätter högerkursen inom partiet samtidigt som retoriken är valanpassad för att locka väljare. Hon står till höger inom ett parti som sedan länge upphört att vara arbetarnas.
Det var fler och större privatiseringar under socialdemokraternes regering med radikale venstre (kallad sr-regeringen) från år 1998 än under någon annan regering innan eller efter.
Samma hyckleri gäller s image av att driva en annan flykting- och integrationspolitik än högerregeringens och dansk folkepartis. I realiteten har de alla anpassat sig till det hårdare tonläget mot invandrare och flyktingar.
Det var faktiskt under sr-regeringen som dagens borgerliga och omänskliga flyktingpolitik grundlades, med t ex språktest, försämrat ekonomiskt stöd och inskränkningarna i familjeåterföreningsrätten.
Radikale venstre (r) – ett borgerligt liberalt parti som använder socialdemokratisk retorik – hjälpte den borgerliga regeringen att avskaffa skolpraktiken för fyra år sen, vilket ledde till att många lärare tvingades gå. Om det kommer till makten i ett samarbete med s, vill man på flera områden gå mycket längre än Rasmussens högerregering. I partiets finansplan ska statens utgifter minskas mer än i regeringens plan.
De mest politiskt medvetna arbetarna och ungdomarna har dock redan skärskådat r och sf och röstade i förra valet på enhedslisten som fick 3,4 procent av rösterna och vann sex mandat.
Trots att enhedslistens affischer har synts mer än något annat partis och trots att de har det bästa programmet för arbetare och unga, har det tappat i mätningarna och balanserar förskräckt på tvåprocentsspärren till folketinget. Partiets huvudslogan, ”Säger vad vi menar och gör som vi säger”, har heller inte förbättrat läget.
Tvärtom är det socialistisk folkeparti – danska vänsterpartiet – som kommit fram med tydliga valkrav, till exempel om att höja lägstalönen med 2 000 Dkr, satsning på vindkraften och kollektivtrafiken, upprustning av skollokalerna, maxantal på 22 elever per klass i skolan och två lärare per klass de första tre åren.
Sf är dock helt och hållet inriktat på valsamverkan och ministerposter – inte kamp. Därför är parollerna skrivna i sand. I opinionsmätningarna har partiet fördubblats sedan förra valet, men de har en historia av stöd till nedskärningar.
Sf var till och med stödparti åt 1990-talets värsta högerregering med socialdemokraterne, radikale venstre, centrum-demokraterne och kristeligt folkeparti – en regering som gick i bräschen med att tvinga arbetslösa att ta låglönejobb, försämringar av a-kassan och nedskärningar i offentliga sektorn.
Enhedslisten backar
Sedan starten 1989 har enhedslisten vägrat att stödja något regeringsalternativ, då båda blocken bygger på arbetarfientlig politik. På senare tid har dock ledningen alltmer outtalat lutat åt att stödja ett så kallat ”vänsterblock” med s och sf. Två dagar innan valet hette det att: ”Enhedslistens mandat är avgörande för att sparka Fogh. Vi vill peka på Helle Thorning (s) som ny statsminister”.Detta är en manöver helt från ledningens sida och ger en känsla av panik över risken att åka ur folketinget, men det är också ytterligare ett tecken på att ledningen går åt höger, avskärmad som den är från kampen och blint inriktad på valet som metod.
LO:s partidebatt på radikala Blågårds Apotek i arbetarstadsdelen Nørrebro gav en bild av detta. Enhedslistens unga kandidat Johanne Schmidt Nielsen hade visserligen inga problem med att besegra s:s Christine Antorini och v:s Jan Jørgensen (han kom en kvart sent inrullandes i en limousine), men på ett begränsat valkoncept som alla partier rättar sig efter. Hon krävde upprustning av skolan, men nämnde inte skolelevernas kamprörelse eller dess betydelse. Som om det var valdebatten som skulle förändra – inte strejkerna eller ockupationerna.
Från den 1 januari 2008 kommer det så kallade taxametersystemet att införas, som går ut på att gymnasierna får statsbidrag för varje elev som går i gymnasiet. Det betyder konkurrens och risk för att de mindre gymnasierna tvingas stänga. En het höst har bäddat för en ännu hetare vår.
Mobilisera motståndet!
Om Enhedslisten – som ligger stilla på knappt 4 000 medlemmar – inte bara gav elevkampen sitt helhjärtade stöd, utan också aktivt deltog i den med ett socialistiskt program, skulle man kunna värva en ny generation socialistiska kämpar och lägga en grund för en verklig opposition mot högerpolitiken.Mattias Bernhardsson
