Högeralliansens så kallade arbetslinje har totalhavererat. Istället för nya jobb blev det rekordmånga utan arbetslöshetsförsäkring och en sysselsättningsgrad som är lägre nu än när Reinfeldt & Co tog över hösten 2006.Det första Alliansen gjorde efter att ha tagit makten 2006 var att besluta om en dyrare och sämre a-kassa och de skärpta arbetsvillkoren gjorde att deltidsarbetande och studenter utestängdes från arbetslöshetsförsäkringen.
Sänkt ersättning och drastiskt höjda a-kasseavgifter, motiverade regeringen med att ”det skulle ytterligare stärka incitamentet till att arbeta” (höstbudgeten 2006).
De höga, differentierade avgifterna slog hårdast mot arbetargrupperna och LO-förbundens a-kassor. Från a-kasseavgifter på 100 till 150 kronor i månaden tvingades många LO-medlemmar, från den 1 januari 2007, att betala flera hundra kronor per månad, medan exempelvis SACO-anslutna även i fortsättningen bara behövde betala en hundralapp i månaden.
Chockhöjda avgifter märktes omedelbart i att allt färre hade råd att vara kvar i a-kassan och att unga aldrig blev med i någon a-kassa.
Närmare en halv miljon lämnade a-kassan som en följd av regeringens beslut. Idag är det en tredjedel av arbetskraften – 1,5 miljoner – som står utan arbetslöshetsförsäkring.
”Två av tre arbetslösa får ingen arbetslöshetsersättning alls – utan är hänvisade till familjen eller socialbidrag. Det är en fördubbling jämfört med våren 2006” (Dagens Nyheter den 22 februari). Fortsätter nuvarande trend kommer tre av fyra arbetslösa att vara utan arbetslöshetsersättning redan nästa år.
Och av de som har a-kassa är det inte ens en av tio arbetslösa, som tidigare jobbade heltid, som får 80 procent i ersättning. Det är en följd av att ersättningen inte har höjts på tio år.
”Ersättningsnivån i den svenska arbetslöshetsförsäkringen har det senaste årtiondet genomgått den största försämringen av alla i OECD-området. I inget annat OECD-land har man så grovt underlåtit att skydda försäkringen”, konstaterade TCO i en rapport 2010 (OECD är en sammanslutning av 30 kapitalistiska länder i Väst).
Syftet med försämringen av a-kassan har varit att sätta press nedåt på löner och arbetsvillkor samt försvaga facken.
När Reinfeldt idag menar att högerns a-kassa ”fungerar som en omställningsförsäkring” är det ett cyniskt erkännande av att regeringen medvetet förvandlat arbetslöshetsförsäkringen till en minimal grundförsäkring för att skapa en låglönemarknad.
Arbetslösa, varav de flesta nu tvingas leva på socialbidrag, besparingar eller vänner, ska piskas att ta vilket jobb som helst till vilken lön som helst.
Efter snart sex år av påstådd arbetslinje står över 400 000 människor utan arbete och nu ”avmattas arbetsmarknaden i snabbare takt än förväntat. Detta är något som framförallt syns i utvecklingen av antalet sysselsatta, antalet tidsbegränsat anställda och antalet personer utanför arbetskraften” (SCB, Statistiska centralbyrån, den 23 februari). En av fyra ungdomar är utan jobb och antalet långtidsarbetslösa, utan arbete i mer än sex månader, ökar i allt snabbare takt.
Den sysselsättningskris som hotar riskerar att snabbt bli en social kris med permanent massarbetslöshet och nyfattigdom.
Arbetslinjens kollaps tillsammans med att marknadslösningarna har lidit skeppsbrott är på väg att skapa en ny politisk situation som ger nya förutsättningar för att organisera ett brett motstånd mot högerpolitiken.
Facken måste samlas till kamp för jobben och en arbetslöshetsförsäkring värd namnet, vilket betyder att försämringarna i a-kassan rivs upp, att ersättningsnivån höjs till 90 procent, som LO-kongressen 2009 beslutade och att taket omedelbart höjs.
