Högerpolitiken sänkte skolan

Skolan har sedan 1980-talet varit en kampfront. Skär inte ner – rusta upp! (Foto: Offensiv)

av Robert Bielecki // Artikel i Offensiv

Skolans kris accelereras. Efter årtionden av nedskärningar utan slut har vi börjat nå en brytpunkt – det går snart helt enkelt inte. Den 12-13 oktober samlas lärare och övrig skolpersonal till nya massprotester för upprustning med Skolmarschen.

Att saker och ting var bättre förr stämmer inte alltid, men när man pratar om välfärden stämmer det nog. All verksamhet inom välfärden är satt på svältkur – går det en dag utan en rapport om vårdens kris? – och skolan är inget undantag.
Vi ser hur elevernas resultat försämras, och hur körd i botten arbetsmiljön är med lärare som går på knäna och inte har tid för vare sig för- eller efterarbete. Dessutom ökar klasstorlekarna hela tiden, samtidigt som elevhälsovårdande och övrig skolpersonal får stryka på foten i allt större utsträckning. Det är ett recept för komplett katastrof.
Men hur kunde det bli såhär?

Under 1980-talet påbörjades ett nyliberalt skifte i Västvärlden. I högertokarnas Reagans och Thatchers spår (USA:s president och Storbritanniens premiärminister) skulle allt privatiseras, avregleras och göras till en vara för kapitalistens möjlighet till profit, så även i Sverige.
För den svenska skolans del var det i slutet av 1980-talet som det första av en rad dåliga förslag antogs av riksdagen. 1989 antogs beslutet om att kommunalisera skolan, vilket trädde i kraft två år senare. Det drevs igenom av Socialdemokraterna med stöd av Vänsterpartiet. Det föregicks av en massiv protestvåg från lärarfacken, särskilt Lärarnas riksförbund (LR) som genomförde veckolånga proteststrejker.
LR:s farhågor var att likvärdigheten i skolan skulle gå förlorad samt att skolorna skulle bli alltför beroende av hur de olika kommunerna skötte sina uppdrag. Man oroade sig också för att läraryrkets status skulle urholkas och att sämre löneutveckling skulle följa.
På den tiden var Göran Persson (S) skolminister, som senare blev statsminister och genomförde ”världsrekord i budgetsanering” – de fruktansvärda nedskärningarna under 1990-talet på välfärd och villkor, vilka i 90 procent av fallen fick stöd av Vänsterpartiet. Han var en av de största förespråkarna av kommunaliseringen av skolan och hävdade att LR hade helt fel; raka motsatsen till vad de sa skulle ske. Idag är det lätt att se vilka som fick rätt. 

Men det slutade inte där. Året efter kommunaliseringen genomfördes också två andra omfattande skolreformer – friskolereformen och det fria skolvalet – av den dåvarande högerregeringen (M, C, FP och KDS) med Carl Bildt i spetsen. 
Reformerna, som presenterades i Proposition 1991/92:95. Valfrihet och fristående skolor av dåvarande skolminister Beatrice Ask (M), visar marknadstänkandet:
”Jag tror också att en stimulerande tävlan mellan olika skolor, med olika inriktning och olika ägandeformer, i sin tur kan bidra till att höja kvaliteten inom hela skolväsendet”, står det bland annat. De medger också att ”Skolan kommer att utvecklas längs skilda linjer”, något de menade ”sammantaget ger en större utvecklingsmässig bredd såväl i olika ämnen som beträffande pedagogiska metoder”. 
Istället har klasskolan cementerats. Många rapporter och undersökningar under 2010-talet, bland annat från LR, har visat att vilken socioekonomisk bakgrund eleven har är av en större betydelse idag än innan reformerna. 
Barn och unga i arbetarförorter och glesbygd, de områden som drabbas hårdast av nedskärningarna, är också de som har svårare att nå bra skolresultat. Elever med låg utbildningsbakgrund i hemmet klarar sig också betydligt sämre än de med hög utbildningsbakgrund.
”Kostnadseffektivitet” nämns också: ”Med större valfrihet och mer utrymme för en skolas profil skapas också bättre incitament för kostnadseffektivitet. Nya och effektivare arbetsmetoder kan prövas och vinna spridning. Därmed torde ett större inslag av fristående skolor också på sikt kunna bidra till en mer effektiv resursanvändning inom det samlade skolväsendet.”

Med allt detta blev eleven en vara i och med skolpengen. Den öppnade upp för ökad konkurrens mellan skolor om att få över elever till sin skola. Privata aktörer och företag – idag ofta i form av riskkapitalbolag – tilläts starta upp skolor med delvis finansiering via skattemedel.
Det har eskalerat något fasansfullt. Skolkoncernerna gör miljardtals kronor i vinst varje år – pengar som borde gå till välfärden, men istället går rakt ner i aktieägarnas fickor. Vinster i välfärden är ett rån av de offentliga medlen till de rika, en omvänd Robin Hood-politik. De profitjagande friskolornas utsugning av den kommunala skolan har skapat en tydlig skolsegregation och uppdelning mellan områden, skolor och livschanser.

De profitjagande friskolornas utsugning av den kommunala skolan har skapat en tydlig skolsegregation och uppdelning mellan områden, skolor och livschanser.

Detta var inte någon enorm olyckshändelse, utan medvetna politiska beslut som möjliggjorde ett öppet rån av välfärden.
Dessutom har många friskolor satt i system en omfattande selektionsprocess, vilket bland annat Uppdrag granskning har rapporterat om. Dessa skolor väljer bort elever med behov av särskilt stöd, ”problembarn” eller andra ”resursslukande” elever för att istället handplocka de ”duktiga” eleverna. Därmed kan man spara in pengar genom att inte behöva specialpedagoger, stödpersonal med mera.
Den kommunala skolan har dock ett ansvar att ta emot alla elever.

Oavsett vilka som har styrt de senaste 30 åren har ingen del av de etablerade partierna velat avskaffa de fruktansvärda ojämlikheterna i skolan som konstanta nedskärningar, dråpslagsreformer och klassklyftor har skapat. Trots en massiv opinion emot vinster i välfärden är det bara Vänsterpartiet som i ord är emot det.
När etablissemanget vurmar för ”valfrihet” är det inte din och min rätt till ”fria val”, utan det är valfriheten för kapitalisterna att stycka upp och välja vad de kan göra vinst på som menas. 
Och idag är vi i en ny 1990-talssituation, med enorma underskott i kommuner och regioner som ska ”lösas” med massiva nedskärningar – men det finns knappt något att skära på. Enda sättet för borgarna att utföra sina ”spar”-program på skolan idag är genom att samtidigt genomföra ett systemskifte inom välfärden – att stänga ner skolor, förskolor och småskolor och ersätta dem med skolfabriker, med tusentals elever i varje skola. 
Välfärden ska inte vara en marknad. Den måste vara styrd utifrån behoven, inte jakten på profiter. Skär ner på aktieutdelningen istället! Pengar och resurser finns ju i överflöd, men i de superrikas, storföretagens och bankernas fickor.

En enkät av Sveriges radio (SR) den 8 oktober visar att över hälften av landets kommuner (151 av 290) har genomfört ”besparingar” – alltså nedskärningar – på skolan, bara under detta året. Dessutom har det i var fjärde kommun blivit en personal mindre räknat per elev.
Skolcheferna i enkäten i de kommuner där besparingar har genomförts menar också att de trots detta inte kommer att hålla budgeten. Svenljungas skolchef Tommy Fock säger till SR att:
– Det är tufft. Vi har haft effektiviseringskrav på oss nu sedan 2018 på totalt runt 20 miljoner. Och det är klart att det påverkar vår verksamhet.
Tre av fyra skolchefer menar att det är ”mycket eller ganska sannolikt” att de även nästa år kommer att behöva skära ner på verksamheten. Och varannan skolchef säger att detta kommer att innebära en minskning av antalet anställda per elev.
Detta bara understryker behovet av att blåsa till en mäktig strid mot den nedskärningspolitik utan ände som etablissemangets politiker oavsett politisk färg står för

Samhällsutvecklingen är totalt ohållbar. Låt årets Skolmarscher bli första steget i en fightback för resurserna utifrån behoven, där de verkliga experterna lyssnas på – skolpersonalen.


Här marscheras det för skolan den 12-13 oktober:

Den 12/10:
Falun kl 13.00
Lund kl 13.30
Växjö kl 13.30

Den 13/10:
Stockholm kl 13.00
Karlshamn kl 13.00
Göteborg kl 13.30
Norrköping kl 13.30
Piteå kl 13.30
Trelleborg kl 13.30
Uppsala kl 13.30
Malmö kl 13.30
Strömstad kl 15.00

LÄS MER: