Hongkong: Den politiska krisen fördjupas

av Dikang, Socialist Action (CWI Hongkong) // Artikel i Offensiv

Det modiga motståndet fortsätter. Men massrörelsen är i ett skriande behov av en demokratiskt organiserad struktur och ledning för att vinna kampen (Foto: Studio Incendo)

Den 1 juli, på 22-årsdagen av överlämnandet från brittiskt till kinesiskt styre och en traditionell dag av stora antiregeringsprotester, gick Hongkongs masskamp mot den ickevalda regeringens utlämningslag in i en ny fas. Dynamiken har förändrats – i vilken utsträckning vet vi inte än – efter händelserna den 1 juli, då en grupp ungdomar stormade Legco (Hongkongs låtsasparlament) och efter att Carrie Lams administration den 9 juli meddelat att den förhatliga utlämningslagen läggs på is.

I nästan en månads tid har regeringen och Hongkongs statsapparat kastats ner i en oemotsvarad kris av massprotester, som är lika oemotsvarade i storlek och intensitet. Det har rått total förlamning från regeringen. 
Stormningen av Legco, som den kinesiska diktaturen (KKP, det så kallade ”kommunist”-partiet) och Hongkongs rabiata höger- och proregeringsfalang som förväntat har hakat sig fast vid för att lansera en stor politisk kontraoffensiv, reser livsviktiga frågor om hur massrörelsen borde organisera sig för att staka ut en väg framåt. Incidenten, som livesändes på tv, involverar en mindre grupp ungdomar som drivits till desperation av vad som verkar vara ett stillestånd i kampen, då regeringen har vägrat att bemöta ytterligare krav.
Regeringens ståndpunkt har skapat en tidigare osedd massilska, men även förtvivlan bland skikt av befolkningen – särskilt ungdomen – och en beredskap att kasta allt man har i kampen, till och med sitt eget liv. Åtminstone tre ungdomar har begått självmord de senaste tre veckorna och lämnat efter sig antiregeringsbrev och -meddelanden. Det fruktas att fler kan följa. 

Det verkar nu tydligt att ungdomarna som stormade in i Legcobyggnaden lockades in i en fälla av polisen (förmodligen med stöd av KKP-agenter), där de lanserade en oplanerad och kaotisk handling som regimen och Hongkongs proregeringsfalang hoppas kan klämma maximal propagandavaluta ur för att misskreditera masskampen. KKP-staten och dess olika myndigheter har en lång meritlista av sådana cyniska, dolda manövrar. 
Ställd mot vad som efter händelserna den 1 juli troligen innebär ännu större omedgörlighet från regeringen att bemöta något av rörelsens centrala krav, där polisen trappar upp repressionen och arresteringarna, har rörelsen kommit till ett viktigt, kritiskt vägskäl.
Socialist Action (CWI Hongkong) anser att kampen fortfarande kan vinna en stor, historisk seger mot regeringen och KKP-diktaturen, men detta kommer att kräva en högre organisationsgrad och koordination, mer demokratiska diskussioner om strategi, taktik och mål, och särskilt mer diskussioner om det oanvända masstrejksvapnet för att få den kollektiva arbetarklass­aktionens styrka in i kampen för första gången. Från en ”ledarlös” rörelse skriker situationen nu efter en tydlig ledning som kan sluta hela rörelsen bakom en vinnande strategi. Detta är vägen till seger.

Omkring 550 000 deltog i den årliga Civil Human Rights Front-demonstrationen (en tradition som började 2003, en segrande massprotest som besegrade regeringens försök att införa den repressiva ”paragraf 23”, en lagstiftning om ”nationell säkerhet”). Även om den var mindre än den en miljon starka marschen den 9 juni och de två miljoner den 16 juni, var det ändå den största ”7/1”-demonstrationen någonsin. Ett mått av trötthet bland breda skikt av massorna och ifrågasättandet av effektiviteten av ”ännu en” monsterdemonstration begränsade utan tvekan antalet till massivt snarare än historiskt. 
Massfrustrationen och ilskan har vuxit då regeringen fortsätter att vända dövörat till rörelsens fem huvudkrav: ett fullständigt skrotande av utlämningslagen (den har bara ”skjutits upp”), en oberoende offentlig utredning om polisvåldet mot unga demonstranter den 12 juni, att de omkring 30 som greps den 12 juni ska släppas och att ”upplopps”-anklagelserna dras tillbaka (kan leda till 10 års fängelse). Det femte kravet är att Carrie Lam, den av Peking valda chefsministern, ska avgå.
Hela regeringsmaskineriet har varit lamslaget efter demonstrationerna den 9 och 12 juni, där inga möten ägde rum inom det beslutsfattande verkställande rådet i två veckor (innan 1 juli). Allvarliga offentliga splittringar och motanklagelser har uppenbarat sig i de partier som stödjer Peking (de agerar som en stödbas och en buffert för rege­ringen). Lam, huvudskurken i detta drama, försvann från offentligheten i nästan två veckor innan hon gav det traditionella chefsministertalet den 1 juli. Talet slog rekord i korthet (mindre än sex minuter) på en ceremoni som fick flyttas om till inomhus på grund av protesterna på de näraliggande gatorna.

Carrie Lam sa den 9 juli att “lagen är död”, men demonstranterna tror henne inte. Krisen är total för etablissemanget (Foto: VOA / Public Domain).

I nästan varje annat kapitalistiskt samhälle skulle regeringen ha fallit vid det här laget. Men trots dess till synes totala förödmjukelse av massprotester som har krossat de sista unsen av ”legitimitet” har regeringen trotsat den politiska tyngdlagens lagar. Denna uppenbarelse bidrar till nervositet och frustration bland massorna och ungdomarna: vad mer krävs för att döda detta monster?
Från kapitalistklassens ståndpunkt, som regeringen till syvende och sist tjänar, vore det bästa tillvägagångssättet för en ledare så skadad och diskrediterad som Lam att ”falla på svärdet” och bereda vägen för ett nytt ansikte, från en näringslivsregering till en annan, och erbjuda vissa kortsiktiga eftergifter för att köpa sig tid och avmobilisera massrörelsen.
Men Hongkongs kapitalistklass har inte makten att ersätta en defekt regering på egen hand. Denna makt vilar hos den kinesiska diktaturen, som åtminstone för tillfället insisterar på att Lam måste vara kvar i styret i rädsla över den politiska Pandoras ask som hennes avgång skulle öppna. 
I detta skede är direkt militär intervention från den kinesiska staten extremt osannolik. Även om KKP kokar över folket i Hongkongs vägran över att passivt underställa sig medan ”ett land, två system”-modellen av delvis autonomi monteras ner vore en militär ockupation av Hongkong ett ödesdigert och mycket riskabelt drag, med potentialen för att detta slår tillbaka på flera fronter. Det skulle kunna ge dödsstöten till det kvarvarande hoppet som KKP har för en ”fredlig” återförening med Taiwan. Inte ens de mest Kinalojala Kuomintangpolitiker i Taiwan skulle offentligt stödja detta i ett sånt scenario.

Det internationella politiska klimatet har också förändrats radikalt sedan Paraplyrörelsens dagar. Det eskalerande ”kalla krig” mellan Kina och USA, som går bortom det ännu låsta handelskriget med Donald Trumps administration, innebär att direkt kinesisk militär intervention i Hongkong skulle explodera i en Krimliknande internationell kris eller värre. Västkapitalistiska regeringar skulle använda detta som en förevändning för mer antikinesisk ekonomisk protektionism och för att isolera den kinesiska regimen i internationella forum. Ett potentiellt ännu allvarligare problem för KKP vore motståndet från folket. 
Den kinesiska diktaturens roll, som agerar som en till synes ogenomtränglig säkerhetsventil för sin marionettdockaregim i Hongkong oavsett hur svag och krisdrabbad den senare blir (som 2014 när CY Leungs regim för en kort tid allvarligt skakades), är källan till massfrustrationen i Hongkong idag. 
Hundratusentals som har deltagit i demonstrationerna, och tiotusentals ungdomar som energiskt har interagerat på forum på nätet angående hur och var mobilisera, blir mer och mer förbryllade: ”hur kan vi vinna denna kamp?”. Det verkar som om rörelsen har ”testat allt” – aldrig någonsin har sådana stora antal intagit gatorna och uppnått mirakulösa bedrifter i mobilisering, men strukturen ger inte vika, kampen är inte jämbördig… Detta är på grund av det gigantiska fotavtrycket från Kinas diktatur på situationen. 

Socialist Action Hongkong har konsekvent förklarat att för att vinna måste rörelsen för verkliga demokratiska rättigheter och mot Hongkongregeringens promiljardärs­agenda spridas till Kina och länka samman med det massiva missnöje som utvecklas i Fastlands­kina, särskilt bland arbetarklassen. De över 500 miljoner arbetarna i Kina vars strejker har ökat och vuxit de senaste åren är den makt som ingjuter rädsla i Xi Jinping och diktaturen. 
Det finns inget större problem för kampen i Hongkong idag än hur man kan bryta sig ur enstadsisoleringen och agera som en gnista för en större rörelse igenom Kina och regionen i stort som skulle kunna utjämna spelfältet i kampen mot diktaturen. Om protesterna i Hongkong började resa sina röster kraftigt, med plakat och paroller där man manar till massorna i Kina att ansluta sig till gemensam kamp mot diktaturen, skulle det få ett massivt gensvar från massorna i Fastlands­kina och öka pressen på Peking.
Frågorna i Hongkong – polisrepression och arresteringar, brist på demokratiska rättigheter, kronisk och förvärrad ojämlikhet, brist på bostäder man har råd med, återvändsgrändsjobb för ungdomar, en diktatur för miljardärer – är samma fast mycket värre i Kina. I skrivande stund blir Hongkongs skadeskjutna regering och det propekingska etablissemanget drillade och omskakade till något som kan likna fattning och lugn av den kinesiska regimen för att lansera en kontraoffensiv mot massrörelsen. 

Massrörelsen måste anamma nya metoder för att möta denna utmaning. Mycket har sagts om den ledarlösa, spontana och decentraliserade karaktären i protesterna hittills. Beskrivningen stämmer. 
Spontanitet och massinitiativ kan spela en väldigt positiv roll, en avgörande roll, i vissa strider. Men generellt visar lärdomarna från alla tidigare massrörelser – de som har segrat och de som har besegrats – att spontanitet har sina begränsningar. Det kan spela en kraftfull roll, särskilt i början, men då kampen blir mer komplicerad och fienden också anpassar sin strategi och förfinar sina metoder för att förtala, splittra och desorientera en massutmaning blir nyckeln till framgång organisering och en tydlig strategi och ett program för kampen. 
Det finns därför ett starkt behov av omfattande och demokratiska diskussioner om metoder, taktiker och politiska mål som rörelsen behöver för att kunna gå vidare. Men sådana diskussioner, och omröstningar om det finns olika uppfattningar, kan bara bli verklighet om massorganisationer byggs nu – under den pågående kampen. 
Chattgrupper på nätet ger inte ett genuint demokratiskt forum för denna slags debatt och diskussion, trots illusioner som vissa har i detta. En monsun av olika osammanhängande inlägg, som alla tilltalar olika problem på samma gång, gör strukturerade och organiserade diskussioner omöjliga. Resultatet är en otydlig handlingsplan. Omröstning på nätet i sådana situationer är förvirrande och uppstår inte ur demokratiska diskussioner. 
Det finns ett behov för antiutlämningslagskommittéer som styrs demokratiskt och är öppna för alla som vill engagera sig i aktiv kamp på varje skola, arbetsplats och bostadsområde. Vi anser att de olika krafterna involverade i rörelsen som Fronten, Hongkongs fackföreningskonfederation (HKCTU), student- och ungdomsgrupper samt andra intresserade borde kalla till en endagskonferens för alla grupper och skikt av rörelsen. Temat på en sådan konferens borde vara hur erbjuda starkare organisering till kampen genom skapandet av demokratiska kommittéer för att möjliggöra att en strategi och olika taktiker kan utarbetas demokratiskt. 

De över 500 miljoner arbetarna i Kina vars strejker har ökat och vuxit de senaste åren ingjuter rädsla i Xi Jinping och diktaturen.

En nyckelkomponent i varje framgångsrik strategi måste vara frågan om en politisk endagsstrejk. En diskussion borde börja med en ärlig analys om varför ingen strejk i ordets rätta bemärkelse har organiserats, trots utförliga samtal om det.
En verklig strejk måste vara en organiserad, kollektiv handling som följer en centraliserad uppmaning. Den behöver ledarskap. Misskötseln av strejkfrågan av exempelvis HKCTU och bristen på verklig ledning från den fackliga byråkratin i en period av genuint massintresse för denna idé har ytterligare komplicerat frågan och lett till växande skepticism inom rörelsen om att en strejk är för ”svår” och ”opraktisk”. 

Socialist Action är en aktiv styrka i Hongkongs antiauktoritära kamp och intervenerar för att bygga stöd för ett socialistiskt arbetarklass­alternativ till dagens brutala och korrupta system. 
För att besegra Carrie Lams regering måste rörelsen också kämpa mot de kapitalistiska magnaternas makt, vars intressen hon tjänar. Redan från början av Hongkongs överlämnande till kinesiskt styre har magnaterna arbetat hand i hand med KKP, ett fenomen som fortfarande förvirrar många observatörer utanför landet, där de blockerar alla framsteg mot demokratiska val och samarbetar i den nyliberala plundringen av Hongkongs resurser för att skapa större och större vinster för de superrika. 
Om magnaterna var nervösa över Lams utlämningslag, att det skulle påverka dem och deras rikedomar, är de nu ännu mer nervösa över massoroligheterna i Hongkong. De vill att ”stabilitet” (alltså repression) återupprättas så fort som möjligt.

För att effektivt kämpa och organisera mot denna regim och den större regim som står bakom den behövs ett arbetarklassparti som länkar samman de omedelbara kraven hos ungdomar och massorna idag – mot polisrepression, utlämningslagen och KKP:s stegvisa strypning av Hongkongs till viss del politiska autonomi – med ett program för att utradera Hongkongs bostadskris (tre av fyra mellan 18-35 år bor fortfarande med sina föräldrar jämfört med en av fyra i Storbritannien), fattigdomskrisen, sjukvårdskrisen och många andra.
Det kräver en radikal socialistisk politik som tar kontrollen över banker och storföretag från magnaterna och KKP:s ”röda” kapitalister och ställer resurserna under demokratiskt, offentligt styre och kontroll. 


200 000 till fastlandskineser: ”Stöd kampen”

Den 7 juli demonstrerade över 200 000 i Hongkong för att appellera till fastlandskineser att stödja rörelsen i Hongkong. En sån demonstration har aldrig ägt rum förut. Detta initiativ kan öppna för en ny avgörande vändning för kampen, trots problem med mediacensur, KKP:s smutsiga trick och andra komplikationer som har isolerat rörelsen.
Kamrater från Socialist Action (CWI Hongkong) intervjuades av tre olika massmedier. Till TV-kanalen NTD sa medlemmen Nathan ”Enad kamp från massorna i Hongkong och Fastlands­kina – ner med kejsare Xi!”.

Apple Daily, Hongkongs näst största tidning, skrev:
”Socialist Actions medlem Jaco, 28 år, säger att de kommer att dela ut 5 000 flygblad i demonstrationen. Jaco säger att ’Folket i Hongkong och Fastlandskina är ställda mot samma diktatur. Jag tror att varje revolution i världen måste spridas. Jag hoppas att den nuvarande kampgnistan i Hongkong kan spridas till Fastlandskina och att vi kan kämpa mot KKP förenade. Hongkong är ett fönster för dem att göra sina röster hörda eller att veta om situationen.’ Han tror att enad kamp mellan Hongkong och Fastlandskina är viktigt, ’om folk vill ha självbestämmanderätt eller självständighet måste de också störta KKP’”.