Hoppet står till Green New Deal

Om Labour vinner och genomför sitt gröna program vore det ett kliv åt rätt håll (Foto: Sophie Brown / Wikimedia Commons).

av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

När FN:s årliga klimatcirkus COP25 drar igång, som på grund av upproret i Chile istället samlas i Madrid den 2 december, är förväntningarna trots årets enorma klimatstrejker mycket små på att världens kapitalistiska makthavare ska kunna enas om några nya framsteg. 

Viktigare just nu är om Jeremy Corbyns Labourparti mot alla odds ska lyckas med att vända det brittiska valet den 12 december från det ”Brexitval” som Boris Johnsons högerparti vill ha till ett val där ett radikalt Green New Deal är huvudnumret tillsammans med ett stopp för åtstramningspolitiken.
Även om senhösten har varit kylig i Västeuropa påminner de enorma bushbränder som rasar i Australien om det globala klimatnödläge som miljoner skolungdomar har strejkat och demonstrerat emot, sporrade av fjolårets larm från världens klimatforskare.

Häromveckan bidrog också den Världsmeteorologiska organisationen (WMO) med ett nytt larm om att halten av koldioxid i atmosfären låg på 407,8 miljondelar (ppm) under 2018. Det var en ökning från de 405,5 miljondelarna 2017; en högre takt än genomsnittet för de senaste tio åren.
”Det är värt att komma ihåg att förra gången jorden upplevde en jämförbar koncentration av koldioxid var för 3-5 miljoner år sedan. Då var temperaturen 2-3 °C varmare och havsnivån 10-20 meter högre än nu”, kommenterade WMO:s generalsekreterare Petteri Taalas det ”uppseendeväckande och växande” gapet mellan verkligheten och Parisavtalets klimatmål om att försöka begränsa uppvärmningen till 1,5 °C, som inte ens det säkert kan garantera att ohejdbara tippunkter undviks.

Medan frustrationen växer över makthavarnas ovilja och oförmåga ligger hoppet hos det senaste årets dramatiskt växande krav på en ekologisk revolution som alltmer förenar forskare, klimataktivister och sociala rörelser i spåren av de globala klimatstrejker som har följt i Greta Thunbergs fotspår. Som Naomi Klein beskriver i sin nya bok On Fire brinner inte bara planeten, utan nu också en ny klimatrörelse med krav på en revolutionerande omställning av samhället.
Det är mot denna bakgrund av nyväckt medvetenhet om det globala klimatnödläget som nya och radikalare versioner av krav på en grundläggande förändring har kastats fram i namn av en Green New Deal.
I USA hoppas Bernie Sanders tända sin primärvalskampanj i Demokraterna tillsammans med Alexandria Ocasio-Cortez med ett 34-sidigt och ännu radikalare förslag till en Green New Deal än det som i början av året presenterades av Ocasio-Cortez.
Men det är i det brittiska valet som det första stora politiska slaget för en Green New Deal har lanserats av det socialdemokratiska Labourpartiet. Det görs i ett brett upplagt försök att mobilisera både de unga och facken med en uppsjö av långtgående reformer för klimat och rättvisa i strid emot de nyliberala avregleringar och sociala nedskärningar som rått ända sedan Thatchers dagar. Enligt Labourledaren Jeremy Corbyn kan detta också vara den sista chansen till förändring innan ohejdbara tippunkter passeras.

I den ”gröna industriella revolution” som Labour tillsammans med valmanifestets storsatsning på välfärden söker stöd för utlovas massiva investeringar för nya bostäder till nollhusstandard och en miljon nya och välavlönade gröna jobb genom klimatsmart renovering av nästan alla 27 miljoner hem och förnybara energisystem med nollutsläpp redan 2030. 
För detta utlovas en storsatsning på 9 000 främst havsbaserade vindkraftverk, solpaneler på en yta lika stor som 22 000 fotbollsplaner, men också ny kärnkraft och infångande och begravning av koldioxid. Inga arbetare, arbetslösa eller andra utsatta grupper ska heller tillåtas lämnas efter i omställningen.
För att åstadkomma allt detta lovar Labour också att återta all strategisk infrastruktur som elnät och vatten i demokratisk och offentlig ägo. För ett uthålligt, tillgängligt, billigt och integrerat transportsystem utlovas också ett stopp för nya fossildrivna fordon 2030, reglerat och återtaget ägande av både bussnätverk och järnvägar med nya järnvägslinjer, utökad satsning på höghastighetståg och stöd till gods på järnväg.
För stål-, plast- och bilindustrin utlovas stöd till nya teknologier baserade på till exempel elektrifiering, vätgas och infångande av koldioxid och nya industrier för återanvändning av stål och plast, med mera.

Det nödvändiga slutet på kapitalismens slit- och slängsystem är inte förenligt med vinstdrivna banker, storföretag med mera.

Finansieringen av allt detta ska enligt skuggfinansministern John McDonell säkras med en social omställningsfond på 1 860 miljarder kronor över fem år och därutöver ytterligare 680 miljarder kronor per år till den gröna industriella revolutionen, bland annat genom en Nationell investeringsbank.
En av de stora svagheterna i Labours program, som av Financial Times politiske redaktör Jim Pickard kallas ”ett av de mest radikala program han har sett i sin livstid av ett stort politiskt parti”, är givetvis att det inte räknar med det massiva politiska och finansiella motstånd som ökad beskattning av de rika och alla föreslagna nationaliseringar av energi, vatten, järnvägar, bussnätverk och posten skulle trigga efter en valseger. Något som dessutom skulle få benäget stöd av Labours egen femtekolonn av övervintrade Blair­anhängare (högern inom Labour).
Redan innan valet har enligt The Guardian två av de största energibolagen, National Grid och SSE, i linje med den plikt de anser sig ha till aktieägarna, flyttat ägandet av de brittiska verksamheter som hotas av Labours förstatligandeplaner till skatteparadis. Detsamma har två vattenbolag gjort.

Enligt en kaxig kommentar från Labour visar detta bara varför de måste återtas i offentlig ägo. Men även om detta kanske inte räcker för att förhindra en allvarligt planerad nationalisering kan det göra priset för att köpa tillbaka dem högt, om inte Labour är berett att expropriera dem utan hänsyn till ägarnas krav på ”marknadspris”.
Labours radikala valmanifest och gröna revolution räknar med att stora och statligt ledda offentliga investeringar även ska locka till stora privata investeringar, men kan istället utlösa kapitalflykt och investeringsstrejker enligt mönster från Mitterrands Frankrike i början av 1980-talet. Inte heller tas den avgörande frågan upp om en nedstängning av oljeindustrin och de återverkningar detta skulle få på det finansiella systemet.
En annan avgörande svaghet om de brittiska kapitalägarna verkligen skulle kunna förmås att spela med är valmanifestets tilltro till att en grönare tillväxt vore nog för att tillräckligt dramatiskt reducera de utsläpp och andra skador på de hotade planetära gränserna som ändå kommer att ske från en konkurrensdriven kapitalism som enligt systemets lagar måste ”ackumulera eller dö”.

För socialister är det viktigt att förstå att det nödvändiga slutet på kapitalismens slit- och slängsystem inte är förenligt med vinstdrivna banker, storföretag, skogs- och jordbrukssystem, liksom att det kommer att krävas en tillräckligt radikal omfördelning för att begränsa de rikas överkonsumtion av utrikesflyg, dyra villor och bilar med mera.
Ändå måste de förslag till en Grön ny giv som presenterats av Sanders och Corbyns Labour ges ett kritiskt stöd. Vi har inte tid att invänta en fullbordad socialistisk samhällsomvandling innan vi kan tackla klimathotet, och förslagen visar en väg framåt som kan få brett socialt stöd av både unga och arbetare för viktiga kampfrågor som snabbt kan peka mot centrala övergångskrav och särskilt inför det kapitalistiska systemets sabotage också förklara nödvändigheten av en fullbordad ekologisk, politisk och social revolution.