Sydkoreanska marinkårssoldater övar just nu tillsammans med den amerikanska marinkåren. Den militära upptrappningen ökar risken för väpnade sammanstötningar.
De ökade spänningarna på den koreanska halvön får världen att hålla andan. Parallellt med den militära uppladdningen intensifieras propagandakriget.Om de nuvarande spänningarna eskalerar finns risk för en väpnad sammandrabbning mellan makter och länder som har kärnvapen i sin arsenal. Hotet om ett Armageddon leder dock sannolikt till att krigshetsarna får backa och till ny omgång av förhandlingstrevare samt samtal mellan regimerna i Nord- och Sydkorea och deras allierade. Men det betyder inte fred. Om inte den koreanska halvön inte befrias från kapitalism, imperialism och militarism samt diktatur är risken stor att motsättningarna resulterar i militära sammandrabbningar.
När detta skrivs, tisdagen den 2 april, kommer rapporter om att USA positionerat stridsskeppet USS McCain, en så kallad ”missilförstörande enhet”, utanför den koreanska halvön och att amerikanska radar-plattformar flyttats närmare den nordkoreanska kusten.
Dagarna innan hade Nordkoreas regim uttalat att landets innehav av kärnvapen “ska fastställas som lag” och Sydkoreas nye president Park Geun-Hye har uttalat att varje nordkoreansk provokation skulle få ett snabbt och starkt militärt svar, utan hänsyn till politiska konsekvenser.
Det är en farlig eskalering av konflikten som äger rum i ett område som redan präglats av starka spänningar och intensifierad rivalitet mellan olika länder samt imperialistiska makter.
Det blodiga Koreakriget 1950-53 följdes av vapenstillestånd men inget fredsavtal. Den koreanska halvöns delning befästes. I Nordkorea kom en mycket säregen stalinistisk diktatur att formas och Sydkorea blev en kapitalistisk diktatur och en av USA-imperialismens skyddslingar.
USA har fortfarande närmare 30 000 soldater i Sydkorea och i krigstid står Sydkoreas väpnade styrkor under amerikanskt befäl.
Ända fram till 1970-talet var BNP/capita högre i Nordkorea än i Sydkorea. Men inte minst efter stalinismens kollaps i Sovjet och Öst- och Centraleuropa och kapitalismens återinförande i Kina har Nordkorea blivit allt mer isolerat och fattigt. Den gamla planekonomin har kollapsat och idag råder kaotiskt sönderfall. Samtidigt som Sydkorea, med stöd från bland annat USA och draghjälp från Asiens växande marknader, utvecklats till världens elfte största ekonomi och Asiens fjärde största.
Efter försök till viss upptining av förbindelserna mellan Nord- och Sydkorea under 1990-talet och en bit in på 2000-talet har spänningarna ökat igen. Samtidigt är Nordkoreas regim under stark tryck från den tilltagande krisen i landet och kan inte heller räkna med samma uppbackning från Kina som tidigare. I december ”agerade Kina och USA gemensamt i FN:s säkerhetsråd för att få till stånd en resolution som kritiserade Nordkoreas missiltester i fjol” (Financial Times den 20 februari).
Den senaste tidens uttalanden och agerande från de desperata härskarna i Nordkorea är delvis ett svar på de skärpta FN-sanktioner som trätt i kraft i år och troligen en följd av att den nye ledaren Kim Jong Uns strävan efter att konsolidera sin position. ”Efter drygt ett år som ledare i Nordkorea vill Kim Jong Un visa upp en framgång som stärker hans ställning bland landets höga militärer” (Dagens Nyheter den 12 mars).
Men Nordkoreas senaste kärnvapentest och uttalanden om att man inte ämnar avbryta sitt kärnvapenprogram är också en markering gentemot den kinesiska regimen och dess manövrer.
Kinas härskare har varit beredda att stödja Nordkorea eftersom landet utgör en buffertstat mot USA och dessutom har stora tillgångar som den kinesiska kapitalismen bara väntar på att fullt ut kunna exploatera. Dessutom fruktar Kina i likhet med andra asiatiska makter och USA-imperialismen, följderna av nordkoreansk kollaps och en eventuell återförening av Korea. Men regimen i Peking söker även andra allierade i området och vill inte dras in i ytterligare konflikter på grund av Nordkoreas nya härskare.
USA-imperialismen använder Nordkoreas retoriska krigshot som en ursäkt för en fortsatt aggressiv militär upptrappning runt Koreahalvön, övriga Asien och Stilla havsområdet. För USA-imperialismen är kontrollen över Asien och Stilla havsområdet nu ett avgörande strategiskt mål.
Den ekonomiska, politiska och diplomatiska kapplöpningen mellan USA och Kina får nu allt starkare militära avtryck, vilket destabiliserar hela regionen.
”Med större delen av världens samlade kärnvapen och ungefär halva jordens befolkning kommer Asiens vägval att vara avgörande för om det kommande århundradet blir förknippat med konflikter och mänskligt lidande eller med samarbete och utveckling”, sa president Obama när han i det australiensiska parlamentet formulerade USA-imperialismens vändning till Asien.
USA-imperialismen har beväpnat Sydkorea till tänderna, landet kan mobilisera närmare 700 000 man och rankas som världens åttonde starkaste militärmakt.
Till skillnad mot Nordkorea har Sydkorea inga egna kärnvapen. Men bakom Sydkorea står USA, som har fler kärnvapen än resten av världen, och åtminstone en amerikansk kärnvapenbestyckad u-båt deltar i den pågående amerikanska-sydkoreanska militärövningen. En övning som ska pågå ytterligare några veckor och som är en provokativ maktdemonstration. Vidare flyger amerikanska bombplan, som kan bära kärnvapen, över den koreanska halvön.
”USA och Sydkoreas respons till Nordkorea är som tagen från den klassiska MAD-handboken” (MAD, Mutual Assured Destruction, ”ömsesidig garanterad förstörelse”, är en militär doktrin som bygger på vedergällning med massförstörelsevapen), kommenterade Financial Times den 2 april.
USA-imperialismens historia i Asien är en historia av kolonialism och krig. Det är den historien som nu går igen i Obamaadministrationens nya Asienpolitik.
En förutsättning för att dämpa krigsrisken är att USA drar bort sina trupper från Sydkorea och avbryter sin militära upptrappning i Asien.
Socialister ger inget stöd till Nordkoreas totalitära diktatur, vilken media ibland kallar ”socialistisk” eller ”kommunistisk”, som använder kärnvapen samt landets kris som ett medel för nå en överenskommelse med imperialismen. Samtidigt som som man är beredd att öppna landet för kapitalistisk exploatering genom exempelvis etableringar av ekonomiska frizoner. Symptomatiskt är att regimen trots alla nya hot om att stänga frizonen i gränsstaden Kaesong inte har stängt den. I denna zon arbetar över 50 000 nordkoreanska arbetare i sydkoreanska fabriker.
Att Kim Young Un under den gånga helgen utsåg Pak Pong-Ju till ny primärminister är ett tydligt besked om vart Nordkoreas krisregim siktar vad gäller ekonomin. Pak Ponh Ju sparkades 2007 för att ”ha varit för pro-kapitalistisk”. Utnämnandet av Pak Ponh är i sig en bekräftelse på att ”Nordkoreas nya kapitalister är här för att stanna”, som brittiska Economist skrev i februari i år.
Det ökade krigshotet på Koreahalvön kan endast bekämpas om massorna i Nord- och Sydkorea tar kamp för att störta de krigshetsande regimerna, imperialismens cyniska maktpolitik och militarism – och för en socialistisk framtid i fred och frihet.
Offensivs redaktion den 2 april
