foto: Lucia Collazos De Las Casas
I trekvarts sekel har Pedro och Conti bott i bergsstaden Huancayo, Peru.
I staden Huancayo, Peru, belägen på 3 300 meters höjd i anderna söder om Lima, bor Pedro Celestino Charapaqui Huachos (Pedro) och Candelaria Pacheco Ocpina (Conti), båda 78 år.Varje morgon vaknar vi av att Señora Conti bankar på dörren. Här äter man en kraftig landsbygdsfrukost bestående av soppa, smörgås och en kopp kaffe. En morgon berättar de om det trekvarts sekel som de båda levt i Huancayo.
– Jag föddes här, och båda mina föräldrar är härifrån, berättar Conti.
– Staden har verkligen förändrats. Förut var det bra, men nu är det värre. Priserna har stigit otroligt, särskilt köttpriserna, berättar hon.
– Och det märks. Jag är rädd när jag går ut på gatan. För rån, kidnappningar, till och med mord. Jag går aldrig ut på kvällen längre.
– Den lokala regeringen har aldrig brytt sig om dem som bor här, fyller Pedro in.
Dålig utbildning, dålig sjukvård och inga jobb, och tendenserna är att det blir ännu värre. Det finns ett socialt missnöje bland folket, en misstro mot alla makthavare och kandidater i valet. Och var är förutsättningarna för att protestera? 40-50 procent av befolkningen är analfabeter. Hur ska de bygga en rörelse?
Pedro har varit byggnadsarbetare och får därför tjänstepension sedan några år tillbaka på drygt 300 sol per månad, ungefär 700 kronor. Det är mindre än hälften av en okvalificerad arbetares lön, och ska räcka till hyran, el och mat för båda.
– Vi har tur. Åtta av mina tolv barn lever fortfarande, och fyra av dem har utbildat sig på universitet, berättar Conti.
– Tillsammans med ströjobb och uppfödning av husdjur (marsvin, en lokal delikatess, förf anm) får vi det att gå ihop. Men det är hårt.
”Smörjer storföretagen”
– Så fort politikerna får makten glömmer de folket som valt dem. De finns bara för att smörja de multinationella företagen, säger Pedro.– De säljer vår jord, de privatiserar den lilla industri som finns. De vill till och med sälja vattnet till privata utländska företag.
Pedro och Conti är inte politiskt aktiva, men analysen är glasklar från deras synvinkel. Orättvisan går inte att blunda för. Huancayo har vuxit och är nu med flera hundra tusen invånare landets tredje största stad, och den näst mest förorenade.
Det är mitt i vintern och på marknaden passerar den första man jag någonsin sett utan skor. Bilden av hans smutsiga, blodiga fötter mot den iskalla asfalten glömmer jag nog aldrig.
– De ska representera oss, men representerar istället företagens intressen, fortsätter Pedro.
– Man kan se det: Vi har inga motorvägar, vi har inga järnvägar, ingen infrastruktur. De bara lurar oss. De har fört oss bakom ljuset alla de över sjuttio år som jag bott här. Det här landet är rikt! Det finns natur, floder, djungler och skogar, gruvor. Och här sitter vi. Arbetare utan jobb, bönder utan jord. Med inget mer än ett löfte om att det ska bli bättre.
Bilbo Göransson
