Vid midnatt natten mellan fredag och lördag (16-17 mars) ockuperade hundratals hemlösa, organiserade i MTST (De taklösa arbetarnas rörelse) en ödetomt i Itapecirica, vid gränsen till São Paulo stad. Jag, tillsammans med andra kamrater från Socialismo Revolucionário (CWI i Brasilien), PSOL (Partiet för socialism och frihet, partiet som SR är med och bygger), PSTU (annat vänsterparti) och flera fackföreningar, deltog i solidaritet under de första kritiska timmarna, då risken för en vräkning är som störst. Efter ett dygn kan inte militärpolisen längre vräka utan domstolsbeslut.
Som tur var hade det kraftiga regn som fallit under dagen dragit förbi. Det var inte alltför lerigt och marken var mjuk, vilket underlättade bygget av de första provisoriska hyddorna gjorda av bambu och den klassiska svarta plastpresseningen, som används vid den här typen av ockupationer i Brasilien. Till en början kommer det enda ljuset från den intillliggande skolan, där ljusen är tända under natten för att underlätta bevakningen. En lärare som jobbat i skolan berättar att vi är i ”periferin av Itapeciricas periferi”.Vid varje veckoleverans till skolköket, förekommer det plundringsförsök.
När de provisoriska hyddorna, många liknar lappkåtor, är resta, samlas de flesta ockupanterna kring eldar, där de samtalar eller sjunger.
Klockan två på natten gör jag en intervju med Helena, en av MTST:s organisatörer.
– Vi har ett arbete i favelas (slumstäder) och organiserar fattiga familjer. Många saknar ett riktigt hem, de lever i provisoriska hyddor, i farliga områden (på grund av sommarregnen förekommer många jordskred). De kan inte ta ett bostadslån, de är inte ”kreditvärdiga”. De kan inte ens få ett lån i den statliga banken. För att få det måste man tjäna minst tre minimilöner.
– Med direktaktioner som denna ockupation vill vi sätta frågan på dagordningen och kräva bostäder åt alla. Det är svårt att vinna i en region som São Paulo, med stor markspekulationen. Men vi kan få igång en diskussion om frågan och även vinna segrar, om vi är organiserade.
Jag frågar Helena varför de valt att ockupera just den här tomten?
– Befolkningen i området var missnöjda med att denna gigantiska tomt inte används. Förut tillhörde den ett företag, som inte betalade skatter och samlade på sig skulder. Till slut togs tomten över av den största offentliga banken, Banco do Brasil, som auktionerade ut den. Tomten används inte av den nya ägaren, som istället väntar på att den ska öka i värde. Vi menar att tomten, när den togs över i offentlig ägo på grund av skatteskulder, borde ha användas till bostadsbygge.
Hur organiserar ni ockupationen?
– Vi har stormöten där alla deltar, men delar sedan upp lägret i mindre enheter på 50 familjer. Det finns många kollektiva uppgifter att organisera, som städning, matlagning, sjukvård, etc. Vi organiserar dagis och skola till barnen men också utbildning för vuxna, förutom kulturella aktiviteter. Det är viktigt att öka folks medvetenhet.
– Det är en svår situation, där folk lever i hyddor, utan el och rinnande vatten. Alla är beroende av varandra. Men de lär känna sin styrka. Vi sätter upp dagis, skola, apotek, bibliotek – utan resurser. Vi använder detta för att diskutera samhällsproblemen och hur de kan lösas.
– Det finaste med ockupationerna är just detta – att folk upptäcker sin egen makt, en makt de inte kände till. De märker styrkan i solidariteten, i den kollektiva organisationen av medvetna personer. Den medvetenheten finns kvar även om vi blir vräkta.
Efter ett par timmars sömn i en bilstol gryr dagen. Nu kan man se hur stor tomten är – 1,2 miljoner kvadratmeter.
Efter ett första stormöte börjar ockupanterna att bygga stadigare hyddor och den första gemensamma byggnaden: köket. ”Hjärtat i lägret är alltid köket”, säger Gabriel, en av MTST:s organisatörer.
Tidigt på morgonen skickas en högtalarbil ut för att kalla mer folk till lägret och snart börjar nya människor att strömma till.
Militärpolis dyker upp
Halv sju dyker militärpolisen upp för första gången. De hälsas av ockupanterna med slagord, för att visa att de är organiserade, medvetna och inte kommer att låta sig vräkas så lätt. MTST har en advokat redo och förhandlingarna börjar.Senare beslutar ett stormöte att lägret ska heta ”João Cândido” efter en svart marinsoldat som ledde ett uppror i marinen 1910 mot kroppsbestraffning och blev känd som den ”Svarte Amiralen”.
En vecka senare återvänder jag till lägret för att delta på den första kulturkvällen.
Under de få dagar som gått sedan sist har lägret förvandlats totalt. Nu utgör hyddorna ett hav, vid senaste räkningen var de 2 500 stycken!
Viktiga framsteg
Viktiga framsteg har också nåtts i förhandlingarna. Borgmästaren i staden har lovat att ställa en annan tomt till förfogande för ett bostadsprogram, och den statliga banken som finansierar bostadsprogram och husbyggen har lovat att ställa upp med lån, anpassade efter ockupanternas låga löner.Politiker i de mindre kommunerna i storstadsregionerna, som inte själva äger landområden eller är finansierade av byggföretag eller mäklarfirmor, försöker ofta skaffa sig en väljarbas genom att ge stöd till en jordockupation. Icke desto mindre är det en stor framgång för MTST att få till ett sådant avtal så snabbt. Nu gäller det att hålla trycket uppe så att programmet verkligen verkställs.
Ännu är inte faran över. Det finns ett domstolsbeslut om vräkning. MTST försöker, med hjälp av trycket från otaliga protestmeddelanden, att förhandla sig till att få stanna under en period på tomten.
CWI:s medlemmar och sympatisörer kan hjälpa till genom att skicka stödmeddelanden till mtst@riseup.net och kopior till sr-cio@uol.com.br.
Marcus Kollbrunner
