Nyliberal offensiv inom bostadssektorn är att vänta om etablissemanget får som de vill.
Nybyggarkommissionens senaste rapport har mötts av hyllningskörer från borgerliga skribenter och politiker. Ungefär samtidigt publicerade Socialdemokraternas forskningskommission sin rapport som även den föreskriver nyliberala mediciner för den sjuka bostadssektorn.
Före detta statsministern, tilllika högerspöket, Göran Persson (S) är en av Nybyggarkommissionens tre kommissionärer i Nybyggarkommissionen, som har tagit fram den färskaste rapporten. Föga förvånande andas rapporten propagandistisk argumentation och ibland helt missvisande och felaktiga påståenden. Exempelvis konstateras det att ”man bor för stort och för länge”. Hur kan man bo ”för länge”? Trygghet och långsiktighet i boendet är grundläggande och det finns knappast ett egenvärde i att flytta. Visst bor de välbärgade, som under senare tid allt mer dragit ifrån ekonomiskt, allt större.
Den viktigaste kritiken mot Nybyggarkommissionens rapport är att den visserligen förordar mer statligt engagemang, men paradoxalt nog föreslår ytterligare avregleringar av hyressättningen, men även en uppluckring av miljö- och bullerkraven. Vad som verkar vara en motsättning blir begriplig när den sätts in i dess politiska samband. Nyliberalismen är inte en konsekvent ideologisk grund utan, som den brittiske marxisten David Harvey uttrycker det, ett sätt för ”återställande av klassmakten”, det vill säga kapitalistklassens ekonomiska och politiska makt över majoriteten. Statens roll är avgörande i att understödja kapitalisterna i deras kamp för att pressa upp vinsterna.
Nybyggarkommissionen föreslår att staten tar över risken från de privata investerarna. Med andra ord ska kapitalisterna känna sig trygga i att investera i bostäder ut-an att behöva ta risker. Eventuella förluster ska staten, det vill säga skattebetalarna, stå för.
När rapporten skriver att marknadshyror ”principiellt är önskvärt”, görs en teoretisk vurpa. För det första försöker författarna ge sken av att det är bruksvärdesprincipen för hyressättning som har orsakat ombildningsvågen av hyresrätter till bostadsrätter. På så sätt döljs det faktum att det är en medveten politik från regeringens sida som, med ekonomiska styrmedel och direktiv till de kommunala bostadsbolagen, konsekvent har drivit på för en privatisering av bostadsbeståndet. För det and-ra erkänner rapportförfattarna att marknadshyror inte leder till att det byggs fler bostäder. Däremot är förhoppningen att köerna ska kortas genom att färre har råd att betala hyror för nyproducerade lägenheter. Om färre har råd att betala hyran, hoppas författarna att människor ska trängas ihop och bostäderna ska kunna ”utnyttjas optimalt”.
I realiteten innebär det att de som redan bor trångt på grund av låg köpkraft ska tvingas tränga ihop sig ännu mer, medan de som idag har råd att bo stort även i fortsättningen kommer att kunna göra det. Det är samma resonemang som Socialdemokraternas forskningskommission och Boverket för i sin rapport från 2013.
Att marknadshyror skulle lö-sa bostadskrisen är en myt. Vi behöver inte blicka längre än till grannlandet Norge för att få bekräftat att marknadshyror inte löser några problem i bostadssektorn. Under 1980-talet avskaffades hyresregleringarna i Norge och sedan dess har den ”fria marknaden” resulterat i att hyrorna har skjutit i höjden. År 2011 var hyrorna i Oslo i snitt 55 procent högre än i Stockholm. Inte heller i Oslo byggs det för att motverka bostadsbristen, fastän byggherrarna är fria att sätta hur höga hyror de än känner för. Nybyggnation av bostäder höjer nämligen utbudet och leder till att hyror och priser sjunker.
På en oligopolmarknad, som byggbranschen är, finns det inga incitament att pressa byggpriser eller att bygga nytt så länge man kan höja försäljningspriserna och hyrorna. Faktum är att den bristfälliga konkurrensen i byggsektorn har inneburit att byggbolagens marginaler på nybyggen i Stockholm är uppåt 20 procent. Byggandet i Sverige är dyrast i hela EU och priserna har ökat utan koppling till någon standardförbättring: ”Över tid har nyproduktionskostnadsindex för bostäder ökat mer än vad något annat som SCB mäter har gjort. Hade bilpriset ökat som bostäder skulle den billigaste Volvon idag kosta cirka 700 000 kronor”, skriver Nybyggarkommissionens rapport.
Den nyliberala offensiven inom bostadssektorn är inte unik. Precis samma strategi har nyliberala politiker använt sig av i välfärdssektorn.
Under 1990-talet använde samme Göran Perssons (S) regering den ekonomiska krisen som en förevändning för att rekordslakta skola, vård och omsorg. Sedan kunde den allt sämre fungerande offentliga servicen användas som ett argument för att slå mot det gemensamma ägandet och mot möjligheterna för demokratisk kontroll av välfärden. På så sätt kunde politikerna sälja in ”nödvändigheten” av en storskalig privatiseringskarusell.
I bostadssektorn har regeringen inte hunnit gå lika långt, utan där befinner de sig fortfarande i den inledande fasen där man aktivt skapar förutsättningar för att kunna legitimera en total nyliberalisering.
Generaliseringen av otryggheten, att avskaffa rätten till tak över huvudet, fungerar som ett ovärderligt politiskt instrument i händerna på makteliten. Var och en ska förstå att om man vill ha en bostad, ska man stötta politikernas ”innovativa” förslag: Att bara man låter dem som äger tjäna tillräckligt med pengar, då kommer också bostäderna att växa upp som svampar ur jorden.
Något som vid en första anblick kan verka framåtsyftande med Nybyggarkommissionens rapport är den kritik som lyfts mot politikens tillbakadragande från bostadssektorn.
”Tillspetsat kan man säga att bostadssektorn på kort tid gick från att kosta 30 miljarder kronor årligen för staten till att istället bidra med samma summa.” Det betyder att bostaden har gått från att ha varit näst intill en grundläggande välfärdstjänst som staten satsade resurser på till att idag vara en ren vinstgenerator. Rapporten konstaterar också att det offentliga måste agera, eftersom ”Det är osannolikt att privata investerare kommer att klara av att möta hela det uppdämda behov av nya bostäder som har byggts upp under en lång tid”. Men förslaget på lösning är desto mer skrämmande.
Nybyggarkommissionen rekommenderar kommunerna att använda allmännyttan för att göra omfattande och riktade investeringar i mindre attraktiva områden för att uppgradera dem. Det är just den typen av strategi som användes när politikerna genom Svenska Bostäders Järvalyft försökte att ”lyfta” Husby och Rinkeby med lyxrenoveringar som ett led i att byta ut befolkningsstrukturen i områdena.
Den nuvarande bostadspolitiken bryter mot grundlagen (Regeringsformen 2 kap. 1§). Enligt grundlagen ska den offentliga verksamheten (politiken) trygga rätten till bostad. Det går stick i stäv med den nyliberala politik som förvandlat bostaden till en konsumtionsvara.
Precis som Marx förklarade går kapitalismen mot ökad koncentration av rikedomarna i händerna hos ett fåtal. Kapitalismen tenderar att leda till oligopol och inom bo-stads- och byggsektorn är denna utveckling särskilt tydlig. Konkurrensen är satt ur spel och under kapitalismen är myten om den fria marknaden en utopi. Det finns ingen inomkapitalistisk lösning på bostadskrisen.
För att bryta de privata oligopolens samhällsekonomiskt ineffektiva och plundrande verksamhet krävs ett förstatligande av bankerna och att de stora bygg- och bostadsbolagen sätts under demokratisk kontroll. Kampen börjar bland de som drabbas av den rådande bostadspolitiken.
Några kampexempel finner vi i Rädda Hyresrätten, som har drivit flera framgångsrika kampanjer mot ombildningarna, och Nätverket Järvas Framtid, som via lokala kampanjer tvingade politikerna att backa i fråga om lyxrenoveringar och hyreshöjningar. ■
