Hur stark är svensk ekonomi?

2006-10-04 14:28:15




Sveriges BNP växte med 5,1 procent under andra kvartalet i år jämfört med samma period året innan. Det är den högsta BNP- tillväxten på fem år.
Detta kan i sin tur leda till att BNP-tillväxten för hela 2006 blir dryga 4 procent (BNP är värdet av alla varor och tjänster som produceras i ett land under en tidsperiod).
Strax innan konjunkturen vänder nedåt brukar ekonomin växa som mest, beroende på att företagen ökar sin kapacitet genom investeringar och nyanställningar. Därmed stiger hushållens inkomster, vilket ökar köpkraften, och den offentliga sektorn får in större skatteintäkter.
Även den senaste lågkonjunkturen föregicks av rekordhög tillväxt. I början av år 2000 växte den svenska ekonomin med hela 6 procent.
De ekonomiska utsikterna för 2007 och 2008 är däremot inte lika ljusa. Även SEB räknar i sin trots allt ovanligt optimistiska konjunkturprognos med att den ”svenska konjunkturen mattas under senare delen av 2006”. Detta till följd av att världskonjunkturen tappar fart.
”Den amerikanska inbromsningen kommer att sprida sig” varnar SEB (SEB Nordic Outlook, augusti 2006).
Världshandelns expansion under de senaste 12 månaderna är den främsta anledningen till varför den svenska konjunkturen vänt uppåt igen efter att ha visat tendenser till avmattning i början av förra året. Under det första kvartalet 2006 stod nettoexporten för nära hälften av BNP-tillväxten.
Det starka och allt mer ensidiga exportberoende som idag är en fördel, kan dock snabbt bli till en nackdel när världsekonomin börjar stagnera och konkurrensen skärps på världsmarknaden.
Inte bara i Sverige utan i andra kapitalistiska länder har den senaste konjunkturuppgången varit mycket säregen: investeringarna har varit låga och ökat sent, detsamma gäller sysselsättningen.
Så sent som under 1980-talet började sysselsättningen öka redan efter några månaders högkonjunktur. Under nuvarande högkonjunktur har det tagit drygt två år. Att uppgången på arbetsmarknaden kommit så sent kan också innebära att återhämtningen på arbetsmarknaden blir ovanligt kortvarig.
Storföretagen har hellre delat ut pengar till aktieägarna än investerat ”i förnyelse och förbättringar av produktionsapparaten, produktutveckling etc”, skriver TCO-ekonomerna i sin senaste konjunkturprognos (juni 2006) och hänvisar till en studie gjord av Internationella valutafonden (IMF).
I Sverige har detta varit tydligare än i många andra länder. Den svenska kapitalismen ligger i topp vad gäller produktivitetstillväxt men i botten vad gäller investeringar (trendmässigt).
”Under de senaste årens allt starkare orderingång har antalet anställda fortsatt att minska i industrin, vilket inte inträffat vid de tidigare högkonjunkturerna”, noterar TCO-ekonomerna.
Utan att nyinvestera i tillräcklig grad och nyanställa har industrins vinster kunnat växa. Det är en följd av att produktionen per anställd (produktivitet) har ökat genom högre arbetstempo, rationaliseringar och att ledig kapacitet tagits i bruk.
Låga lönelyft och ökad export har genererat rekordvinster som gått till aktieägare eller lagts på hög för att bygga företagens egna kassor. På sikt är detta förödande. Risken för att nya börskrascher inträffar samtidigt som bubblan på bostadsmarknaden brister är överhängande.
Det är genom att ta strid för en större del av tillväxtens frukter som arbetarklassen och dess organisationer rustar sig för en ny nedgång.
Det är mot den bakgrunden man också måste se utfallet av nästa års jätteavtalsrörelse (lönerna för tre miljoner löntagare ska omförhandlas 2007. Om avtalsrörelsen se sid 3).
En kamp för rejäla lönelyft, mest till de lågavlönade, bygger nya nödvändiga fronter mot en framtida ekonomisk nedgång.