foto: Kristian Christensen
Under 18 september var många av de 6 000 demonstranterna ungdomar.
Arbetarklassen i Sverige har en enorm potentiell styrka. Av en befolkning på nio miljoner är över tre miljoner organiserade i fackföreningar. Till detta kommer stora grupper av möjliga allierade. Att högerregeringen av taktiska skäl i ord tvingas tona ner sitt systemskifte är ett erkännande av denna kraft.Trots att arbetarklassen som begrepp har dödförklarats så många gånger är det ingen tvekan om att de flesta offentliganställda, industriarbetare, handelsanställda o s v känner att de inte tillhör samma samhällsklass som direktörer och chefer. Med socialdemokratins förvandling är det också uppenbart att det inte längre finns några politiker på riksnivå som företräder arbetare. Det finns en intuitiv klasskänsla hos stora grupper av arbetare.
Med socialdemokratins omvandling och fackföreningarnas oförmåga följer emellertid också förlorade traditioner. Osäkerheten späs på ytterligare av den massiva kapitalistiska propagandan i samhället och av det ökade bossväldet på arbetsplatserna. Det finns en allmän oro inför framtiden, över vart utvecklingen är på väg. Många arbetare har aldrig deltagit i demonstrationer eller strejker. Hot om avsked, prickningar och böter används för att skrämma dem som vill protestera.
Frågan är hur detta kommer att förändras. Arbetare går inte ut i kamp i onödan. Det är inte heller så att marxister alltid agiterar för strejker och ockupationer. Kamp kan utlösas av plötsliga händelser, ”reaktionens piskrapp”, som när Connex avskedade Per Johansson på hösten 2005. Då blev en ”vild” strejk och demonstrationer arbetarnas spontana reaktion. Seko klubb 119:s radikala ledning och kamplinje spelade en viktig roll. För det mesta handlar kampinitiativ om vilket förtroende arbetarna har för att strejken/demonstrationen verkligen ska bli av och vara lyckad. Då hänger det också på vilka som har tagit initiativet och står i spetsen. I gruvarbetarnas strejk i Malmfälten på våren 2007, med 100-procentig anslutning, spelade erfarna gruvarbetare en viktig roll, men där fanns också yngre arbetare som steg fram under strejken.
De som kämpar får nästan alltid massivt stöd. 71 procent stödde strejken i Stockholms t-bana 2005. Liknande siffror fick Kommunalstrejken 2003. För medvetna arbetare och socialister gäller det att sprida erfarenheterna av kamp vidare. Framgångsrik kamp kommer att få efterföljare.
Det finns många komplicerande faktorer idag, främst att det inte finns ett kämpande arbetarparti och kämpande fackföreningar. Det finns dock alltid en risk att se statiskt på medvetenheten. Under ytan finns idag ett enormt missnöje, i vissa skikt ett hat, mot rika och högerpolitiker. Antikapitalistiska åsikter är inte ovanliga, särskilt inte bland arbetarkvinnor. För Rättvisepartiet Socialisterna märks detta tydligt i våra utåtriktade kampanjer. Att hålla fingret på pulsen inom arbetarklassen är utmärkande för kämpande socialister.
Inte bara ekonomiska faktorer avgör om det blir kamp och en snabbare radikalisering. Rörelsen emot USA:s krig mot Irak 2003 samlade många fler än även marxisterna hade kunnat förutse och utlöste en omfattande kritik av den globala kapitalismen. Det gäller att ha beredskap för förändringar. Politiska skandaler, miljöfrågor och våld mot kvinnor är andra frågor som har stor potential att väcka motstånd.
Under de närmaste åren kommer nya skikt av arbetarkämpar att skolas upp. Socialdemokraternas svagare grepp inom facket kommer att öppna upp nya möjligheter, samtidigt som många nya aktivister i början kommer att sakna erfarenhet. Det är ur egna erfarenheter, framför allt kamp, samt händelser i Sverige och internationellt som arbetarklassen kommer att återuppväcka kamptraditionerna. Detta kommer att ske språngvis och variera mellan klassens olika skikt. För marxisterna innebär detta krav på stor flexibilitet och initiativkraft.
För det breda skiktet av arbetare är stöd till socialdemokraterna det enklaste sättet att reagera emot regeringen. I Sifos mätning i mitten av september 2007 får riksdagens oppositionspartier 51,7 procent mot regeringspartiernas 43,9 procent. Det är en extrem omsvängning jämfört med för ett år sedan. Många arbetare ställer också frågan om det kan bli nyval.
Även i Stockholm, som många inom s och v räknade som för evigt förlorad mark för ett år sedan, har ”oppositionen” idag majoritet i opinionen. S+v+mp har 51,1 procent i Stockholms stad, jämfört med högeralliansen 46,2 procent (SvD Sifo den 5 och 16 september).
Trots stödet för socialdemokraterna i opinionen vet emellertid de flesta att en ny s-regering 2010 inte kommer att innebära en fundamental kursändring. De märker hur socialdemokraterna själva låtsas att systemskiftet började den 17 september 2006. Opinionssiffrorna innebär därför inget stabilt stöd för s och än mindre något inflöde av nya medlemmar till s-partiet.
Ny kämpande kvinnorörelse
Baklängesrevolutionen i samhället innebär att tidigare reformer rivs upp, samtidigt som den öppnar för en comeback för reaktionära idéer och strömningar. Detta gäller särskilt kvinnors ställning och rättigheter. Kvinnor har idag cirka 84 procent av mäns löner. Detta är dock räknat på heltid och många kvinnor arbetar deltid, vilket gör den faktiska löneskillnaden större.Kvinnors löner ligger sedan 1990-talet ordentligt i skottlinjen. Stora grupper av kvinnor, inte minst i kommunerna, har idag individuella löner. Uppdelningen i resultatenheter, privatiseringarna och de nya pigjobben gör också pressen på jobbet mer individuell. Nedskärningarna i vård och omsorg ökar pressen på arbetarfamiljerna, i första hand kvinnorna. Det är också kvinnor som utsätts för attackerna mot deltidsarbetslösa och sjukskrivna.
Regeringen står för en medvetet antifeministisk politik. Vårdnadsbidraget och pigavdraget är rent bakåtsträvande åtgärder som stärker den patriarkala familjeformen. I Norge och Finland har vårdnadsbidrag inneburit att kvinnors ställning på arbetsmarknaden direkt försämrats. I Sverige kan ett vårdnadsbidrag leda till att den positiva trenden att pappor tar allt större ansvar för barnen bryts bland vissa grupper. Pigavdraget återlanserar det gamla unkna förhållandet herrskap och tjänstefolk i hemmens sfär.
Parallellt ökar objektifieringen av och våldet mot kvinnor. I hela landet ökade antalet anmälda våldtäkter med 54 procent under första kvartalet 2006. Ungefär hälften av ökningen anses bero på den nya lag som vidgat begreppet våldtäkt, men bara 12 procent av de anmälda våldtäkterna leder till åtal och av dessa leder färre än en tredjedel till fällande dom. Nya lagar har i stort visat sig vara tandlösa inför det patriarkala polis- och domstolsväsendet.
Det handlar om både klass och kön. Kvinnor har visat sig vara beredda att kämpa. Uppslutningen i Kommunals strejk 2003 var entusiastisk, trots att ledningens halvhjärtade kampmetod inte tog tillvara kampviljan, vilket slutade i ett dåligt avtal. Demonstrationer med starkt stöd i opinionen har också organiserats emot våldtäktsdomarna och våldet mot kvinnor.
I alla större rörelser under 1990- och 2000-talen har kvinnor utgjort en majoritet – mot EU-anpassningen, mot USA:s krig, för flyktingamnesti.
Arbetarkvinnor och unga kvinnor hör till de mest politiserade skikten i samhället, samtidigt som de också utsätts för den kanske hårdaste pressen. 20 procent av tjejerna i åldrarna 16 till 29 år uppgav i Nationella folkhälsoenkäten att de hade nedsatt psykiskt välbefinnande. 23 procent i samma åldrar uppger att de har haft självmordstankar och 10 procent har försökt ta sina liv.
Feministiskt Initiativ startade som ett parti för kvinnor, men kollapsade fort. De etablerade partiernas oro för Fi:s möjligheter visades dock av att socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog lanserade nätverket ”Feministas”, som fick stor publicitet utan att göra något. Gudrun Schymans projekt misslyckades därför att det stod vid sidan av kampen för höjda kvinnolöner och inte hade någon kampinriktning överhuvudtaget. När media, som FI hoppats på att få draghjälp av, inledde en kampanj mot feminismen kunde de inte försvara sig. Den borgerliga feminismen har rätt i sina allmänna uttalanden om förtrycket av kvinnor, men har ingen väg framåt. Idag är en av Schymans mediaanpassade kampanjer att åka på bolagsstämmor och begära högre andel kvinnor i företagsstyrelserna.
På grund av alla attacker och kvinnors situation i dagens samhälle är nya rörelser bland kvinnor närmast oundvikliga. Socialister måste uppmärksamma och orientera sig till dessa rörelser, liksom även till möjliga nya politiska initiativ. Män och manligt dominerade fackföreningar måste ge stöd till och delta i kvinnors krav och kamp.
Kapitalismen är ett system där kvinnors lägre status är en av byggstenarna. Rättvisepartiet Socialisterna stödjer kampen idag och pekar samtidigt på att det är en antikapitalistisk kamp, mot dagens samhälle, för ett socialistiskt samhälle, som ger förutsättningar för att avskaffa kvinnoförtrycket. Genom att ta kamp för högre löner, mot våld mot kvinnor, för sina rättigheter o s v kommer kvinnor att få ökad tyngd i fackföreningar och proteströrelser. Ett nytt arbetarparti måste ha förankring bland kämpande kvinnor för att vara bärkraftigt.
Ungdomens rättigheter
Nya trender i samhället framträder tydligast bland ungdomar. Under 1990- och 2000-talet har svängningar i opinionen och kast mellan aktivitet och lugnare perioder varit, och är, tydliga drag. Även inom arbetarklassen kan kampstämningar snabbt avlösas av perioder med betydligt svagare stämningar. På skolorna kan därför omkastningarna mellan politisering och avpolitisering ske mycket snabbt, åt båda hållen. Att smida medan järnet är varmt är därför extra viktigt bland unga.Under protesterna emot USA:s krig 2003 var ungdomar i förgrunden, samtidigt som den reaktion som följde när kriget inleddes kanske slog hårdare bland unga. En annan snabb omsvängning i Sverige ägde rum när det stora intresset för att demonstrera vid EU-toppmötet i Göteborg 2001 möttes av polisvåld och hetspropaganda. Att det inte besvarades kollektivt politiskt från demonstranternas sida öppnade för reaktionen, som späddes på genom Afa:s direkta försvar av stenkastningen. Detta förstärktes ytterligare av opinionen efter 11 september-terrordåden samma år.
Många unga har en högre medvetenhet än tidigare i vissa frågor, t ex mot rasism, kvinnoförtryck och miljöförstöring. HBT-personers och flyktingars kamp har också starkast stöd bland unga. Även t ex Ungdomsstyrelsens undersökningar säger att många unga är ”engagerade i samhällsfrågor”.
Det finns samtidigt en stor misstro mot partier och organisationer. De etablerade partiernas ungdomsförbund avslöjades som stora medlemsfuskare och har inte återhämtat sig. SSU har 2007 drygt fem procent av sitt medlemstal på 1970-talet. Ung Vänster kunde 2007, efter över ett år av interna undersökningar, fortfarande inte uppge något medlemstal och ger intryck av att vara svagare än på mycket länge.
Det finns en vänsterströmning bland politiskt intresserade unga. Till exempel vimlar de stora musikfestivalerna av Che Guevara-tröjor och vänstermusik. Även om det inte är ett uttryck för en bestämd linje finns det en öppenhet för socialistiska åsikter. Många är ”allmänvänster” eller någon form av syndikalister/anarkister, men de allra flesta är oorganiserade. De söker efter förklaringar och sätt att agera.
I demonstrationerna emot högerregeringen den 18 september var andelen ungdomar anmärkningsvärt stor. Unga påverkas av de allmänna stämningarna och därför också av protesterna emot regeringen. Under kampen mot Bildtregeringen 1991-94 engagerades många ungdomar.
En del av omsättningen och de låga medlemstalen inom vänstern beror på objektiva orsaker, men också på svagheten hos dessa grupper. De som har organiserat sig i mindre ultravänstergrupper som t ex AFA och den ännu mindre gruppen Revolutionära Fronten blir fort utbrända av aktivism utan resultat och politik. Även i Ung Vänster är omsättningen stor, men f d UV:are är inte sällan öppna för att bli aktiva igen.
UNGA ARBETARE drabbas extra hårt av högerpolitiken, t ex sänkt a-kassa och osäkra jobb. Arbetslösheten bland unga är fortfarande hög. Vikarier och de som har tidsbegränsad anställning är en växande grupp. För första gången i modern tid hade över hälften av arbetande ungdomar mellan 16 och 24 år, 53 procent, tillfälliga jobb under första kvartalet 2006. Att samla de unga på arbetsplatserna för att diskutera läget och vilka krav som ska ställas kommer att vara en del av den förändring av facket som är nödvändig. De unga arbetarna påverkas ofta fortast i en period av kamp och radikalisering.
På skolor och universitet kan den politiska stämningen snabbt förändras. Nedskärningar och nedläggningshot mot skolor kan leda till verklig kamp. På universiteten är studenternas ekonomi en potentiellt stor fråga.
Ungdomens rörlighet och öppenhet gör att marxisterna måste följa utvecklingen noggrant och inte missa när det sker en vändning. Det finns redan tecken på hösten 2007 att stämningen har förändrats och att möjligheterna för socialistiska idéer att få stöd på skolorna är bättre än för ett år sedan.
