foto: Sebastian Olsson
Det massmöte på torget som hölls på kravallernas tredje dag den 22 maj möjliggjorde en vändning på situationen.
Ett år efter polisens dödsskjutning av en 69-årig man och de våldsamma oroligheter som började i Husby några dagar efteråt den 19 maj förra året riktas åter medias blickar mot Husby, samtidigt som en grupp forskare vid Stockholms universitet publicerat en tolkning av ett 30-tal intervjuer de gjort med människor i Husby under rubriken Bilen brinner men problemen finns kvar.
Under tiden laddar lokalt aktiva i alla åldrar upp för att, under En dag för Husby och Järva den 24 maj – ett år efter kravallerna, manifestera det starka lokala engagemang som finns för en annan samhällsutveckling.
Dagens Nyheter ger i en stort uppslagen artikel av Ulrika By återigen en skev beskrivning av oroligheterna som utgår från polisens och myndigheternas version.
Visserligen erkänns den ödesdigra roll som polisens skandalösa dödsskjutning av en 69-årig man spelade. Ändå är det i DN:s artikel återigen mera ungdomsföreningen Megafonens berättigade protester mot polisens brutalitet, som på ett försåtligt sätt utpekas som en triggande faktor, än polisens skandalösa agerande både under insatsen mot 69-åringen och tystnaden efteråt.
”Ingen säger sig veta om det påverkade utvecklingen, men såväl polis som socialtjänst och brottsförebyggare i området tror att Megafonens inblandning fick vissa att både inspireras och låta sig övertygas om att det var rätt att vandalisera”, skriver Ulrika By.
Inget alls får den som läser DN heller veta om att vandaliseringens omfattning antagligen förvärrades av den nya brutala polisinsatsen mot det första upplopp som inledes natten mot måndag den 20 maj, efter VM-finalen i ishockey, då även oskyldiga åskådare berättar att de blev utsatta för polishundar, kränkande tillmälen och slagna, inklusive två medborgarvärdar. En av dessa värdar har vittnat om att även de blev utsatta för rasistiska tillmälen som ”negrer”, ”apor” och ”luffare”, incidenter som bekräftar bilden från till exempel de så kallade REVA-kontrollerna av rasism inom polisen.
Att upploppen startades av ungdomar i Husby, för att sedan under ett par dagar bli en magnet för kravallsugna från andra delar av Stockholm, stämmer. Bilbränderna spred sig också till en lång rad andra förorter och orter.
Men att, som DN skriver, ”de ’lokala gräsrötter’ som sedan försökte stoppa den skenande utvecklingen var ungefär samma individer som startade det hela”, är en absurd beskrivning. DN fortsätter liksom andra media att förtiga den roll som husbyborna själva spelade genom att i stor skala gå ut på gatorna för att förmå dem att stoppa vandaliseringen. Det var de och inte polisen som stoppade vandaliseringen.
Vändningen blev väldigt tydlig från och med det massmöte på torget som hölls på kravallernas tredje dag den 22 maj med uppåt 4-500 husbybor, och som arrangerades av Nätverket Järvas Framtid med stöd av RS. Under detta möte, där många i alla åldrar tog chansen att uttrycka sin mening, var enigheten stor både om en stark kritik av polisens agerande och om nödvändigheten att stoppa vandaliseringen av våra egna bostadsområden. Det tydliga alternativet var nödvändigheten av en mer proaktiv gemensam kamp uppåt för områdets krav på arbete, likvärdig skola, bostäder vi har råd med, mötesplatser och en deltagande demokrati.
Från detta massmöte utgick också det demonstrationståg på initiativ av tjejgruppen StreetGäris, som fick deltagarnas stöd. Nattvandrare aktiverades och mångdubblades, inklusive av en hel del från moskén. Under fredag och särskilt lördag kväll övergick detta i en slags folkfest med musik i bergssprängare långt in på natten, där inte minst StreetGäris och Payam ”Peppe” Boroodjeni, som då tog initiativ till att byta sten mot korv och nu anställts som platschef för Fryshuset, spelade en viktig roll.
DN:s artikel hävdar nu att inte så mycket har hänt i Husby sedan förra årets kravaller, annat än att polis, socialtjänst, brandförsvar, fältare och civila krafter (nattvandrare, medborgarvärdar och ungdomsvärdar) träffas inför varje helg för att kolla av läget, om det har kastats sten eller går några rykten.
– Vi är mer på tå nu, och det gäller alla inblandade. Men i övrigt har inte särskilt mycket förändrats, citeras den före detta närpolischefen i Rinkeby Johnny Lind, som utarbetat en checklista mot social oro.
Det är också i DN:s artikel typiskt nog denne före detta polis som tillåts säga något vettigt om problemens orsaker.
– Om vi på riktigt vill förändra så finns det bara en väg att gå: göra något åt den segregerande bostadspolitiken, se till att skolorna lyckas och lösa arbetslösheten. Ändå skickar regeringen ut integrationsministern så fort det har hänt någonting. Det är obegripligt.
Att inget hänt är en förenkling. En hel del i och för sig vällovliga punktinsatser görs som sommarjobb till skolungdomar och stöd till lovaktiviteter som fotbollsskolor och sommarläger.
Antalet medborgar- och ungdomsvärdar har utökats och ett antal arbetslösa har fått servicejobb i Svenska Bostäder. Jobbtorget berömmer sig också för vissa framsteg.
Men i grunden kvarstår alla de problem i form av arbetslöshet, undersysselsättning, raserade skolresultat, fattigdom och trångboddhet som förvärrats av de klassklyftor och den segregering som har ökat mer i den nyliberala experimentverkstad som Sverige har blivit än i något annat OECD-land under de senaste 20 åren – och allra mest i Stockholm.
I den nämnda forskarrapporten som några ekonomihistoriker, kriminologer och statsvetare vid Stockholms Universitet också presenterade i Husby träff på årsdagen i måndags av dödsskjutningen, presenteras fem teman om drivkrafterna bakom upploppen med bra rubriker, men vars innehåll ändå behöver nyanseras.
Rapporten presenterar på ett bra sätt den utbredda kritiken av polisens roll, misstron mot mediabilden av Husby och den frustration som råder över ett samhälle med alltmer ojämlika livschanser.
Men där talas också under ”Demokratiskt underskott” om en känsla av att ”Husbybornas försök att påverka det egna området ständigt körs över av politiker”. Under ”Plats, gemenskap och motstånd” talas det vidare om ”en påfallande stark känsla av gemenskap och samhörighet, som formats genom platsens historia av krympande välfärd och upplevelser att vara utestängd från det omgivande samhället” som påminner en del om den kritiserade mediabilden av en hunsad periferi.
Det är en känsla av vanmakt som utan tvekan finns hos ett stort skikt men som ändå underskattar det organiserade motståndet, som också inkasserat viktiga segrar. Till den ”Husbyanda” av stolthet över orten som också finns, och som även förklarar mångas förvåning över att det var just i Husby som kravallerna fick så stor omfattning, bidrar den samhörighet över både generationer och etniska och religiösa gränser som skapats av en ibland unikt framgångsrik kamp mot stora försämringar.
Så har Nätverket Järvas Framtid, som bildades i het strid mot Järvalyftets första extrema planer på omfattande rivningar och ombyggnationer till nyproduktionspriser 2007-2008, vid flera tillfällen lyckats ta initiativ till en bred folklig mobilisering, som också har tvingat makthavarna att backa.
Vi förlorade visserligen den rapporten nämnda striden om Husby träffs flytt till mindre lokaler och utflyttningen av landstingets vårdcentral (som dock snabbt ersattes av en mindre privat).
Men vi stoppade privatiseringen av Husbybadet och vi vann inte bara den enorma striden om rivningar och lyxrenoveringar utan också året innan kravallerna det viktiga slaget om de gångbroar och den trygga trafikseparering som makthavarna i stadshuset och stadsbyggnadskontoret ville riva. Det var en seger som också gett oss chansen att vinna kampanjen för att öppna den annars rivningshotade och tomma Dalhagsskolan som en filial av Fryshuset.
Men dessa segrar har så klart inte stoppat den sociala nedrustning, arbetslöshet och försämrade skola som följt av tidigare nedlagda kvartersgårdar, utflyttad service och ständiga nedskärningar och privatiseringar. När media, forskare och andra talar om att inte så mycket annat än punktinsatser har hänt stämmer detta i de stora olösta sociala frågorna.
Ändå håller något potentiellt viktigt på att hända, som bottnar i den envisa kamp som eldsjälar från Nätverket Järvas Framtid och en rad andra lokala föreningar fört för att bilda Norra Järva Stadsdelsråd. Ett råd som idag insisterar på att de boende ska bli en respekterad part i regelbunden dialog om alla sociala problem och lokal stadsplanering som berör våra stadsdelar.
Media har i allmänhet beskrivit etableringen av Fryshuset i Husby som en skänk från stadshuset. Men det hade aldrig hänt utan den lika intensiva som framgångsrika kampanjen för att öppna Dalhagsskolan för ett allaktivitetshus i stil med Fryshuset, som Järvas Framtid och arbetsgruppen för ett stadsdelsråd drog igång direkt efter kravallerna.
Fryshuset kan i framtiden bli ett viktigt stöd för ungdomar i hela Järvaområdet. Och de aktiva i stadsdelsrådet applåderar idén om att den nödvändiga renoveringen av Dalhagsskolan ska göras tillsammans med arbetslösa ungdomar i området – ett krav som det också ställer på Svenska Bostäder och andra aktörer när de bygger om eller bygger nytt i våra stadsdelar.
Dessvärre vill Fryshuset även öppna en högstadieskola i Dalhagsskolan, som riskerar att än mer underminera den kommunala Husbygårdsskolan. Fokus bör i stället riktas in på en andra chans till kompletterande utbildning och praktik till de cirka 2 000 ungdomar runt Järva som står utan både utbildning och ingångar till arbetsmarknaden.
När stadsdelsrådet tillsammans med RATS Teater och Husby Kulturkvarter ett år efter kravallerna nu samlar till En dag för Husby och Järva lördagen den 24 maj för att visa vad Husby och Järva vill och kan hoppas också stadsdelsrådet kunna lyfta en rad viktiga frågor om nya initiativ för arbete åt alla, likvärdig skola, en bostad vi har råd med och mötesplatser, forum för kultur och offentliga rum för en deltagande demokrati.
För ett fundamentalt brott med dagens allt hårdare nyliberala politik till förmån för jobb åt alla, likvärdig skola och en upprustad välfärd enligt behov och utan vinstintressen räcker det givetvis inte vare sig med lokal kamp eller med att byta regering.
Nya mäktiga allianser för ett helt annat och socialistiskt systemskifte måste smidas mellan förorternas kamp, de fackliga organisationerna och de växande sociala rörelserna mot rasism och för en upprustad välfärd utan vinstintressen.
Men husbyborna kan den 24 maj ändå visa flera exempel på att kamp lönar sig och bidra till att tända en ny sorts brandfackla för en sådan utveckling än den vi såg under förra årets vandalisering. ■
