2008 har varit ett katastrofår för hyresrätten. I Stockholm bjuder högeralliansen ut samtliga stadens hyreslägenheter till försäljning, vilket ställt ännu fler i den redan långa bostadskön och hotar att utrota en billig, jämlik och anti-segregerande boendeform.
Hyresgäströrelsen bildades ur hård kamp mot marknadskrafterna och bostadsnöden under 1900-talets första hälft. Högerns bostadspolitik betyder att det är dags att återupprätta de gamla kamptraditionerna.
Den nu äldsta hyresgästföreningen finns i Nynäshamn och föddes genom en banbrytande seger mot
husägarna. Året var 1915. Det var
Telegrafverket som flyttade ut till Nynäs och där byggde verket bostäder till telegrafarbetarna. Som så många andra arbetsgivare på den tiden såg man fördelen att ha sina anställda boende in på knuten i baracker som man själv ägde. Att husen saknade el och vatten, att de var kalla och fulla med råttor, brydde man sig inte om.
Under tidigare årtionden hade många arbetarfamiljer funnit sitt bohag utställt på backen då arbetsgivare helt enkelt besvarade lönestrejker genom att omedelbart vräka arbetarna från de hem de lämpligen hyrde av samma företagsägare som strejken riktades emot. Men den här gången i Nynäs började kampen från andra hållet. Arbetarna bildade en hyresgästförening och inledde en hyresstrejk. De deponerade hyrorna på banken. Hyresstrejken var framgångsrik och bostäderna rustades upp.
Kapitalismens framväxt och indu-strialisering innebar i alla länder stora folkomflyttningar. År 1850 bodde tio procent av befolkningen i Sverige i städer, år 1920 var det 30 procent (och tre decennier senare 50 procent). Den tidigare bonden eller stataren fick lämna landsbygden och bli arbetare i industrins förorenade miljöer.
Bostadskommissionen 1912-1914 konstaterade att det saknades vatten och avlopp i 40-50 procent av smålägenheterna och att trångboddheten var utbredd, även om det problemet fortfarande var större på landsbygden.
de första hyresgästföreningarna bildades omkring 1907 men blev inte tillräckligt starka, utan krossades av fastighetsägarna.
Under första världskrigets ekonomiska kris rådde byggstopp, vilket i sin tur resulterade i en akut bostads-kris. Detta utnyttjades genast av ägarna som chockhöjde hyrorna till en av de högsta nivåerna i Europa, men som svar på detta gjordes nya försök att bilda hyresgästföreningar och denna gång stod man starkare.
Det var inte bara bostäder det var ont om. Livsmedelbristen var så djup att hunger spreds över landet medan ”gulaschbaronerna” höll sig med överfyllda förråd för att driva upp priserna ytterligare. Inspirerade av revolutionerna i Tyskland och Ryssland skakades även Sverige av revolter, massdemonstrationer, hungerkravaller, storstrejker och bildandet av arbetar- och soldatkommittéer.
I september bildade socialdemokraterna för första gången regering, tillsammans med liberalerna. Man beslutade att reglera hyresmarknaden.
Hyresstegringslagen från 1917 innehöll ett besittningsskydd, det vill säga skydd mot uppsägning. Hyrorna skulle godkännas av hyresnämnder, med en lagfaren ordförande. Hyrorna fick bara höjas i relation till de faktiska utgifter som värdarna har. Subventioner för byggande av nyproduktion infördes likaså.
Hyresstegringslagen och bostadsubventioner avskaffades 1923, mitt under rådande lågkonjuktur. Genast hämnades många värdar på stridbara hyresgäster från kampåren genom att säga upp dem. Ett tusental familjer fick inhysas i nödbostäder.
Hyrorna sköt i höjden. På tre år höjdes hyrorna 70 procent i förhållande till levnadskostnader och löner (lönerna minskades dramatiskt). Hyrorna för små lägenheter ökade ännu mer och små lägenheter byggdes i rent spekulationssyfte. För arbetarfamiljerna innebar det trängsel även i nybyggda hus.
Men nu tog även hyreskampen fart igen. Som svar på avskaffandet av hyreslagen bildade åtta lokala hyresgästföreningar samma år, 1923, hyresgästföreningens riksförbund. En ny kampmetod såg dagens ljus, blockaden. De girigaste husägarna drabbades först av massuppsägningar och sedan blockader. Hyresgästföreningen gjorde klart att huset var blockerat och satte upp banderoller med budskapet ”Hyr ej – köp ej”. Med denna strypsnara runt ägarens hals tvingade man honom till förhandlingar. De unga hyresgästföreningarna lärde sig snabbt hur de kunde hyresstrejka och deponera hyrorna hos notarius publicus, stadens sekreterare. Aktionerna hade en sådan omfattning att fastighetsägarföreningarna bildade särskilda försvarsfonder för att ersätta sina medlemmar för de förlorade hyresintäkterna om deras hus försattes i blockad.
året 1923 innebar samtidigt en skiljelinje i val av metoder inom hyresrörelsen. I Göteborg inriktade sig hyresgästföreningen på fortsatt hyreskamp medan stockholmarna mer lyfte upp alternativt boende. Hyresgästföreningen i Stockholm startade kooperation – en HSB, hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening.
Det är paradoxalt att det var hyresgästföreningen som startade den första formen av bostadsrättsförening.
Idag är hyresgästföreningen en aktiv motståndare till ombildning från hyresrätter till bostadsrätter. Denna process har politiserats av högerpartierna och sker främst för att gröpa ur allmännyttan och välfärden, för att göra fler människor till ägare och dra in dem i bankkapitalets stormvirvel.
HSB borde byta namn, då det inte finns något engagemang för hyresgäster kvar. HSB avknoppade från hyresgästföreningen efter andra världskriget och drivs nu som vanliga bostadsrättsföreningar där det är fritt fram för vinster för den enskillde.
på 1920-talet fanns knappt några kommunala bostadsbolag att ombil- da, istället byggde HSB egna fastigheter och det kooperativa boendet sågs som ett angrepp mot fastighetsskojares rena bluffaffärer med arbetares hem. År 1930 hade HSB:s förespråkande av ”den kooperativa boendeformen” nått riksdagen och det infördes en bostadsrättslag.
Arkitektoniskt stod HSB:s hus, och senare Riksbyggens hus (Riksbyggen startades av byggnadsarbetarfacket 1940), för nytänkande och funktionalism, ofta inspirerade av den nya arkitekturen i Europa i t ex arbetarkvarteret Michaelerplatz i Wien.
Åren av hyresorganisering började ge effekt och på 1930-talet sattes bostadsfrågan på den politiska dagordningen, bland annat genom Alva och Gunnar Myrdals bok Kris i befolkningsfrågan. Paret förespråkade bättre levnadsvillkor och boendestandard för att få fart på barnafödandet. Arbetarna visade också genom t ex kampen i Ådalen 1931 att klassen är en kraft att räkna med. Kravet på bättre bostäder drevs nu både av hyresgästföreningen, socialdemokratiska föreningar och fackföreningar. Till exempel lanserade Morgonbris (det socialdemokratiska kvinnoförbundets tidning) kampanjen ”Bli bostadsrevolutionär” 1934. Trångboddheten var fortfarande mycket värre i Sverige än i andra västländer. Det ansågs självklart att en familj bodde i ett rum och kök oavsett hur många personer man var.
Förutom det stora slaget om Olskroken (se nästa sida) är inte hyreskampen särskilt väl dokumenterad för historien. Officiellt framstår det som att makarna Myrdal och Per Albin Hansson kom med nya idéer och
reformer uppifrån, men dessa var
resultatet av en kamp underifrån.
Per Albin Hansson hade 1928 som partiledare för socialdemokraterna lanserat folkhemsidén. ”Vi bör eftersträva en utbyggnad av partiet på ännu vidare grund, göra det till det verkligt stora folkpartiet, som med stöd av en majoritet i folket kan förverkliga drömmen om det goda folkhemmet” (Svensk arbetarrörelse under hundra år, Ture Nerman). ”I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle det betyda nedbrytande av alla sociala och ekonomiska skrankor som nu skilja medborgarna i priviligierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga…” (Allmännyttan, Klas Ramberg).
Hansson förespråkade en vridning från arbetarkamp för ett socialistiskt samhälle till ett samarbete mellan klasserna i ett inomkapitalistiskt perspektiv. Begreppet klass hade bytts ut mot folket och ”hemmet” rymde en gryende nationalism. I Europa spred sig fascismens korporativism och även i Sverige märktes liknande tankebanor.
Under korporativismens tomma paroller om att klassuppdelningen är avskaffad har den i själva verket cementerats genom att arbetarkamp inte får förekomma. Alla ska samarbeta för hemmets – nationens – bästa.
den regering som Per Albin Hansson kom att leda 1932 tog makten efter händelserna i Ådalen som med en gevärkulas hårdhet demonstrerade att det klassamarbete som gällde innebar att militären kunde skjuta strejkande arbetare utan att ens straffas för det. För att komma undan ropen på revolution mot ett sådant vidrigt system levererade regeringen reformer. För första gången gavs kommunerna ett statligt uppdrag i bostads- frågan genom att förmedla resurser till bättre bostäder på landsbygden, dessa kom att kallas Per Albin-torpen.
Den största förändringen var barnrikehusen. Det här kom att bli de första utbredda kommunala bostadsbolagen och lade grunden för framtida bygget av allmännyttan.
Statens satsning på barnrikehusen innehöll dels en subvention till byggherren som skulle vara allmännyttig (kommunalt bostadsbolag) dels ett bostadsbidrag till hyresgästerna. Familjer med sämre ekonomi och med minst tre barn fick flytta in. Hade man tre barn fick man 30 procents nedsättning av hyran, fyra barn 40 procent, fem barn eller fler gav maxsänkningen på 50 procent. Även bostadsbidrag för pensionärer infördes.
Lägenheterna skulle ha minst två rum och vara ljusa och moderna med sopnedkast, tvättstuga och badrum. På grund av motståndet från bondeförbundet, som samregerade med socialdemokraterna, och motståndet från borgerligt styrda kommuner blev det i slutändan 12 000 av planerade 20 000 barnrikehus som byggdes.
Elin Gauffin
Den största striden om hyreslägenheter i svensk historia var ”Slaget om Olskroken” 1936-1937. Om detta berättar Göte Brink i en fin bok full med historier, bilder och dokumentation. Fruktansvärda scener från massvräkningarna i arbetarstadsdelen Olskroken i Göteborg skakade landet. Men den benhårda stridsviljan från hyresgästerna vann floder av solidaritetsyttringar och till slut gick hyresgästerna segrande ur den långa striden. Läs mer här.
