I början av veckan sändes det sista avsnittet i SVT:s dokumentär ”Ordförande Persson”, som lika väl kunde rubricerats ”i huve’t på en självgod pamp”.På sitt sätt personifierade epoken Göran Persson det politiska etablissemangets kris i allmänhet och socialdemokratins kris i synnerhet. Om det skulle det kunna göras en intressant dokumentär, till skillnad från den dokusåpa som SVT sänt.
I brist på kandidater blev Göran Persson socialdemokratisk partiledare och statsminister 1996.
Innan dess hade han varit skolminister 1989-91 och genomdrivit en kommunalisering av skolan trots lärarstrejk och elevprotester. Det var för övrigt den s-regeringen som ville genomföra ett lönestopp och strejkförbud 1990, ett förslag som mer än något annat visade att socialdemokratin förlorat sin arbetarförankring.
När socialdemokraterna återkom till regeringsmakten efter valet blev Persson finansminister och ansvarig för de största nedskärningar (budgetsaneringen) som genomförts i Sverige. Av SVT:s dokumentär framgick tydligt att Persson ansåg detta vara hans bestående livsverk. Men det är inte Persson ensam om. Även Mona Sahlin när hon utsetts till ny s-ledare berättade stolt i sitt så kallade linjetal att hon varit ansvarig för nittiotalets kri(s)politik, en politik som innebar att närmare en miljon människor slogs ut från arbetsmarknaden.
I valet 1998, två år efter att Persson blivit statsminister, förlorade socialdemokratin stort och gjorde sitt sämsta val sedan början av tjugotalet. Men partiet lyckades sitta kvar vid regeringsmakten och hade till sin hjälp en ekonomisk konjunktur som gick på högvarv.
Högerpolitiken fortsatte om än inte lika brutalt som åren innan.
Valförlusten följdes 1998 inte av någon kritisk eftervalsdebatt inom socialdemokratin, utan snarare av en uppslutning runt Persson eller ”HSB” (HanSomBestämmer) som han kallade sig.
Internationella händelser, som terrorattackerna mot USA i september 2001, tillsammans med moderaternas extrema nyliberalism gjorde att socialdemokratin gick fram i valet 2002.
Men det var en valseger som på intet sätt kunde hejda socialdemokratins nedgång och kris. Inte ens hög ekonomisk tillväxt kunde rädda Perssons socialdemokrater. Under ytan växte missnöjet med ökade klassklyftor. EMU-omröstningen och sedan regeringens handlingsförlamning och okänslighet vid tsunamikatastrofen 2004 visade på den enorma klyfta som skapats mellan vanliga människor och makteliten.
”Göran Persson är Sveriges nye kejsare” skrev Aftonbladet på sommaren 2004, strax innan han köpt ett gods för 12 miljoner. Perssons lyxliv som statsminister skulle följas av ett liv som godsägare. Men Persson satt kvar och inga krav ställdes inom s på hans avgång.
Samtidigt fortsatte socialdemokratin att förlora både väljare och medlemmar. Sedan börjat av nittiotalet har medlemstalet mer än halverats, från 260 000 medlemmar 1991 till 125 000 i dag.
Valet 2006 blev historiskt; socialdemokratin gjorde sitt sämsta val någonsin, trots högkonjunkturen, och på valnatten deklarerade Persson sin avgång. I mars i år utsågs Mona Sahlin av s-toppen till ny partiledare.
Och trots att socialdemokratin i brist på alternativ kan vinna tillfälliga framgångar i väljaropinionen har socialdemokratin i grunden ändrats och kan inte längre ens beskrivas som ett borgerligt arbetarparti.
Ett nytt demokratiskt, kämpande och socialistiskt arbetarparti måste byggas. Rättvisepartiet Socialisterna vill genom sin kamp i dag lägga de första grundstenarna i en socialistisk återuppbyggnad av arbetarrörelsen.
