”Kring månadsskiftet februari-mars anlände det Kommunistiska manifestet med post till Stockholm. Då hade ett 40-tal medvetna hantverksgesäller anslutit sig till det arbetardominerande Skandinaviska sällskapet, som sammanträdde varannan måndag… Parallellt pågick möten en eller ett par kommunistiska avdelningar”, skriver Bunny Ragnerstam i sin bok Arbetare i rörelse, del 1.Även i Sverige fanns medlemmar i Kommunisternas Förbund, som gett Marx och Engels i uppdrag att skriva den program- och stridsskrift som fick namnet Kommunistiska manifestet.
En svensk upplaga av detta manifest kom ut redan i december 1848. Enligt Ragnerstam var översättningen en kollektiv produkt av den kommunistiska klubbens medlemmar i Stockholm. I den första svenska översättningen hade den centrala meningen om att kommunisterna gör ingen hemlighet av sitt mål; ”en våldsam omstörtning av all hittillsvarande samhällsordning” ändrats till den otydliga, direkt felaktiga formuleringen att målet var en ”radikal reorganisation av den nuvarande samhällsordningen”. I översättningen hade även manifestets sammanfattande huvudparoll ”Arbetare i alla länder, förena er!” utelämnats. Istället stod att läsa på försättsbladet att ”Folkets röst är Guds röst”, en gammal religiös devis.
”Kommunismens röst”
Titeln var också ändrad till Kommunismens röst med undertiteln ”Förklaring av det kommunistiska partiet, offentliggjord i februari 1848”.Ändringarna i ursprungstexten återspeglade att de svenska kommunisterna fortfarande var påverkade av den religiöse socialistiske utopisten Étienne Cabet samt att man genom omslaget hoppades kunna lura censuren. (Cabets inflytande i den tidiga socialistiska rörelsen mer eller mindre försvann efter att han och hans anhängare misslyckats med att realisera sina utopiska idéer i form av socialistiska kolonier i USA 1848-50).
Eftersom Kommunisternas Förbund med nödvändighet var ett hemligt sällskap finns det få källor som kan ge en bild av inflytande, verksamhet, internt liv och politisk utveckling. Det gäller inte minst förbundets verksamhet i Sverige.
I likhet med kommunistiska grupper i andra länder arbetade de svenska kommunisterna i de radikala sällskap och organisationer som fanns.
I Stockholm deltog man först i en bildningscirkel, men när den togs över av borgerliga ”världsförbättrare”, bildade man en avdelning av Skandinaviska sällskapet, som ordnade möten och föredrag samt gav den tidens kommunister ett skydd mot polis och en möjlighet att värva medlemmar.
På sina egna möten diskuterade man utkast till material och artiklar. Förbundet utgav ett par pamfletter, varav en Om proletariatet och dess befrielse genom den sanna kommunismen var influerad av de förarbeten till manifestet som Engels hade gjort i form av frågor och svar om kommunismens principer.
När Engels färdiga utkast långt senare publicerades i sin helhet på svenska (1918) var det under rubriken Kommunistisk katekes.
När revolutionsvågen i Europa 1848 nådde Sverige, ingrep Kommunisternas Förbunds medlemmar med olika proklamationer. Hur stor roll de spelade i det våldsamma händelseförloppet i Stockholm, som fått namnet Marsrevolten 1848, går emellertid inte att fastställa. Men även utanför huvudstaden firades februarirevolutionen i Frankrike med demonstrationer och leverop.
18 mars 1848
Marsrevolten i Stockholm var i första hand en spontan rörelse. Den hade dels inspirerats av februarirevolutionen i Frankrike 1848, som hade störtat kungadömet och återinfört republiken. Men den var oclså ett uttryck för missnöjet mot enväldet, avsaknad av demokratiska rättigheter och alla de omtumlande förändringar som följde på kapitalismens framväxt; fattigdom, ökad jordbruksproduktion som resulterade i växande befolkning och jordlösa som drevs till städerna, skråväsendets undergång, utländsk konkurrens o s v.Den 18 mars 1848 i Stockholm kunde man på 28 handskrivna lappar läsa följande uppmaning: ”5 000 medborgare samlas i afton på Brunkeberg. Leve reformen. Allmän valrätt”.
Uppmaningen följdes och tusentals samlades på kvällen. Massorna ville ha mer än bara de små förändringar i rösträtten som den tidens borgare eftersträvade– istället för börd skulle rösträtten baseras på egendom – och ställde även krav på ”republik” och ”revolution”.
Demonstranterna angreps brutalt av polis och militär och det blev kravaller och stenkastning. Överheten var skakad och dagen efter rådde stor oro på slottet över fortsättningen.
Gatustrid vid Storkyrkan
”När skymningen föll söndagen den 19 mars var Storkyrkobrinken packad med folk /…/ Myndigheterna lät ställa upp en kanon strax nedanför Storkyrka för att skrämma iväg demonstranterna. Men folk stod kvar”, skriver Magnus Jakobsson i Marsrevolten 1848. När kavalleriet inte lyckats slå ner demonstrationerna gav kungen (Oscar I) order att öppna eld. ”Det som sedan följde kan bara beskrivas som en flera timmar lång gatustrid där militären sköt skarpt längs gatorna och folket svarade med stenkastning (…) De hårda striderna under söndagskvällen, massans ihärdighet skrämde och förlamade makthavarna.” (Marsrevolten 1848)Närmare 20 demonstranter dödades och många fler skadades under denna blodiga söndag, som markerade revoltens kulmen. Inför hotet om våldsamma samhällsomstörtningar slöt de konservativa (högern) och de borgerligt liberala fred.
Massornas omfång och kampvilja skrämde såväl kungen som den uppåtstigande kapitalistklassen. Gemensamt inledde de en klappjakt för att hitta dem som hade stått i spetsen för demonstrationerna. Flera av kommunisterna togs till förhör och en dömdes till fängelse. Efter Marsrevolten och publiceringen av manifestet började Kommunisternas Förbund i Sverige att tyna bort. Medlemstalet sjönk snabbt mot noll och i början av 1850-talet fanns inte många aktivister kvar. Internationellt upprätthölls verksamheten fram till att förbundet lades ned 1852.
Genom skriften Kommunistiska Manifestet, på en och samma gång en politisk cirkulärskrivelse och ett pionjärarbete, lade Kommunisternas Förbund en grund för den socialistiska arbetarrörelsens framväxt.
Per Olsson
