Ida har ett innehåll av vikt i en vacker förpackning.
Efter att ha kollat på varenda Oscarsbidrag och hållit mig vaken genom galan som så många år förut lämnas jag och mitt stora filmintresse med en bitter eftersmak. Trots kampanjen ”Ask her more” fick de kvinnliga skådespelerskorna mer frågor om sitt utseende än om sitt yrke medan fokuset på männen låg på deras yrke.
Det genomgående temat för årets ”bästa film” var verklighetsbaserade filmer som lyfter fram viktiga personer i historien, eller rättare sagt män i historien med kvinnor i bakgrunden.
Men trots detta påkostade spektakel med en jury av vita män fanns det en film som stack ut mer än resterande. Bästa utländska film blev Ida regisserad av Paweł Pawlikow-
ski från Polen. Filmen utspelar sig i ett efterkrigshärjat Polen under 1960-talet i skuggan av Sovjet.
Protagonisten Ida presenteras i början i en katolsk klostermiljö, redo att avlägga si-na löften. Innan detta sker måste hon göra upp med sitt förflutna och träffa den enda släktingen som är kvar i livet, den alkoholiserade och kedje-
rökande mostern Wanda.
Tillsammans ger de sig ut på en resa till Łódź för att ta reda på vad som egentligen har skett med Idas familj och varför hon hamnade i klostret. Mostern Wandas komplicerade bakgrund och att Ida är född judinna är bara några knutar som löses upp om såväl deras historia som Polens.
Ida är en skildring av Polens mer eller mindre undanskymda 1960-tal med politiska undertoner, samtidigt som det är ett svartvitt konstverk med fokus på individens identitetsresa och moraliska grundfrågor.
Genom att låta skådespelarna agera på den nedre delen av skärmen visas de förtryck som karaktärerna står under, men också för att få fram en helhetsbild och låta miljön få uppmärksamhet.
De två kvinnliga karaktärerna som är under ständigt fokus genom filmen är varandras motpoler. Idas tillbakadragna karaktär som ska avlägga löften om ”kyskhet, fattigdom och lydnad” möter Wanda som genom sarkasm, alkohol och män lever med en helt annan världsbild. Deras möten, fördomar, historia och kvinnoroll skapar en del problem, men samtidigt speglas ändå kärleken sinsemellan.
Den feministiska kampen på det individuella planet och mot samhällets förväntningar spricker igenom ytan av svartvita toner och stilistiska miljöer. Jag älskade filmen då jag tacksamt tar emot de äldre europeiska filmerna med all sin enkelhet och Ida hade kunnat släppas år 1960 såväl som år 2015.
Finns det någon film som jag vill tipsa om efter denna annars så mansdominerade gala är det Ida med ett innehåll av vikt i en vacker förpackning. ■
