Idag: Årsdagen av massakern vid Himmelska fridens torg

2013-06-04 15:08:06


Marsch i Hongkong 26 maj till minne av massakern vid Himmelska fridens torg

Tiotusentals vällde återigen in i Victoria Park i Hongkong för att uppmärksamma ”6.4”,  årsdagen av massakern i Peking den 4 juni 1989. Diktaturen i Kina genomförde massakern för att krossa en proteströrelse som hotade dess överlevnad. 

 Den nya ledningen i Kina utlovar ”ekonomiska reformer” för att tillfredsställa bankirer, kapitalister och högerinriktade internationella organisationer som Världsbanken. Samtidigt avvisar den entydigt demokratisering och det den felaktigt beskriver som ”västliga system”.
Liksom tidigare hävdade organisatörerna av årets ljusmanifestation i Hongkong att man vill ge ”upprättelse” åt rörelsen mot regimen 1989. Men  i år hade samma organisatörer för första gången slopat parollen ”Bort med enpartistyret”. Detta återspeglar en trend mot anpassning gentemot diktaturen och dess parti KKP (Kinas kommunistparti), bland ledarna för demokratirörelsen. Detta i den fåfänga förhoppningen att KKP-ledningen kommer att svara med eftergifter när det gäller den allmänna rösträtten.

År 1989 saknade ledarna för studenterna ett tydligt program för hur diktaturen skulle utmanas och hur ett alternativt styre skulle formas. Men de var beredda att trotsa Deng Xiaopings diktatur. 
Redan den 26 april 1989 beordrade regimen studenterna att avbryta ockupationen av Himmelska fridens torg och återvända till sina skolor. Men de som kämpade vägrade att underkasta sig under Dengs påbud. De förstod att rörelsen skulle vara dömd att misslyckas om den lät sig begränsas av KKP-statens ”legala” restriktioner.

 Ungdomarna på Himmelska fridens torg förde också fram politiska krav som klassades som ”förräderi” eller ”uppvigling” enligt kinesisk lag. De krävde demokratiska rättigheter och ett slut på enväldet. Detta står i kontrast till Hongkongs ”moderata” demokratiska partier som för flera år sedan övergav motståndet mot Kinas enpartistyre.
I motsats till inställningen hos de som protesterade på Himmelska fridens torg 1989 har ”Occupy Centrals” [en borgerligt ledd rörelse som vill ha mer demokrati i Hongkong] talespersoner gjort ”legaliteten” till en helig ko för sin rörelse. Dessutom blandar de medvetet ihop ”legalitet” och ”icke våld”. Men som 1989 och andra tillfällen av masskamp visar, är detta på inget sätt identiska frågor. 
Det var inte det ”illegala” i protesterna som ledde fram till massakern 1989. Det var massrörelsens potential att fälla diktaturen. Det är en historisk lag att varje allvarligt syftande massrörelse underifrån kommer att mötas av förföljelse från en auktoritär regim. Det betyder inte att kampen är hopplös eller borde begränsas, utan det innebär att strategi och ledarskap krävs för att trappa upp kampen och säkra segern. 

Alla juridiska system är uppbyggda för att försvara intressen och privilegier för den styrande eliten. Detta gäller oavsett om det handlar om kapitalister eller ”kommunistiska” byråkrater. 
Till och med i de västliga så kallade ”demokratierna” är domstolarnas oberoende en myt – politiska beslut och trycket från den härskande klassen återspeglas på alla nivåer. Hongkong är inte ens en ”demokrati” enligt västliga normer. Det har visat sig i en rad domstolsavgöranden de senaste månaderna – mot hamnarbetarstrejken, rätten för invandrare att stanna, strängare straff för ”radikala protester”. 
 I början av protesterna på Himmelska fridens torg ville ledningen hindra arbetare från att ansluta sig. Denna felaktiga hållning sveptes undan av händelseutvecklingen. Hundratusentals arbetare från fabriker och kontor, även från regeringsdepartementen och till och med poliser, anslöt sig till demonstrationerna. Att arbetarklassen är med är avgörande för varje massrörelse som vill förändra samhället. Det var fallet 1989 och gäller även för rörelser idag.

Från mitten av maj 1989 ökade arbetarklassens specifika vikt inom massrörelsen enormt. Regimen märkte att den höll på att förlora sitt stöd i fabrikerna när arbetarna radikaliserades. 
Arbetarna sökte efter en väg för att föra sin kamp framåt. De insåg att en protest som bara syftade till att ”få regeringens uppmärksamhet” inte var tillräcklig. Kampen hade passerat detta stadium. Den svårt tilltufsade KKP-staten kämpade för sin överlevnad och –  inom Dengs kotteri – var beredd att låta det hela få en blodig upplösning. Tyvärr saknades det en medveten revolutionär arbetarorganisation som kunde fokusera på och skynda på utvecklingen när det gällde att klargöra de politiska uppgifterna och därmed göra det möjligt för arbetarklassen att ställa sig i ledningen för rörelsen, vilket hade kunnat säkra segern.

De mest militanta delarna av arbetarklassen började ta upp kravet på en generalstrejk till stöd för studenternas demokratiska program. Olyckligtvis uttalade sig studentledarna mot strejken och ansåg att den var ”för radikal”. Detta är en av de viktigaste lärdomarna när det gäller situationen i Hongkong och Kina idag. 
När socialister tar upp frågan om att utlysa en strejk, vilket vi gjorde under massrörelsen mot en undervisning som bara kunde beskrivas som hjärntvätt i Hongkongskolorna 2012 (läs mer i  Offensiv  #1025, den 19 november 2012), är det för att denna metod lever upp till det som krävs i kampen mot en despotisk regim.

Naturligtvis kommer regeringens anhängare och de kapitalistiska höjdarna att säga att strejken kastar samhället in i ”anarki” och att ekonomin kommer att ”förstöras”. Kapitalisterna är ett lika stort hinder för demokratiska förändringar som KKP-regimen. Deng Xiaoping är en hjälte bland Hongkongs magnater, trots massakern den 4 juni. Detta är skälet till att kapitalisternas odemokratiska styre över Hongkongs ekonomi måste brytas med hjälp av verklig socialistisk politik.

Under hamnarbetarstrejken i april och maj, ljög miljardären Li Ka-Shings juridiska företrädare om oordnade protester och hot mot säkerheten för att få igenom domstolsbeslut riktade mot strejken. Medan den härskande klassen förbereder brutala åtgärder försöker dess media- och propagandamaskineri framställa de som kämpar för demokrati och arbetarnas levnadsstandard som inriktade på att skapa ”kaos” och ”våld”. Välorganiserade och demokratiskt skötta massaktioner kan ta kraften ur denna propaganda och säkra ett masstöd för radikala åtgärder – strejker, generalstrejker, blockader, massdemonstrationer och demokratiska folkliga kommittéer – vilket kommer att krävas om rörelsen ska kunna vinna.

Masskampen 1989 krossades innan den kunde nå till denna nivå. Dengs flygel inom KKP var mer beslutsam (beredd att gå över lik) och mer organiserad. Massrörelsen stod för en oerhört heroisk kamp, men saknade det nödvändiga inslaget av ett revolutionärt parti, med stöd av arbetarklassen. Det hade kunnat rusta rörelsen för uppgiften att störta den diktatoriska regimen. ”De som inte kan lära sig av historien är dömda att återupprepa den”. Olyckligtvis verkar det som om lärdomarna från 1989 är en stängd bok för ledarna för ”Occupy Central”. Vi socialister däremot bygger vidare på dessa lärdomar som är skrivna med blod. Därför står vi för ett omedelbart införande av fullständiga demokratiska rättigheter genom beslutsam masskamp, istället för kosmetiska förändringar och uppgörelser som bara förlänger diktaturens livstid.
Dikang 
Socialist Action 
(CWI i Hongkong)