En arbetarklass som är medveten om sin styrka har den verkliga makten i samhället. Det var när arbetarklassen äntrade scenen i masskala som diktaturer störtades i Nordafrika.
Den antirasistiska rörelsen har mobiliserat flest människor det senaste året. Demonstrationer över hela landet mot SD och nazister har avlöst varandra. Fler inser vikten av att själva ta kampen till gatorna. Samtidigt fick SD 13 procent i riksdagsvalet och tog två mandat i EU-valet. Hur ska antirasismen organiseras och vad krävs för en verklig frigörelse för rasifierade, flyktingar och andra utsatta grupper?
En debatt har blossat upp mellan i första hand vänsterintellektuella, som inleddes med Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborgs kritik mot ”identitetspolitiken”. Även om debatten ofta blir akademisk är det viktigt att reda ut vad den egentligen handlar om. Det är viktigt för socialister att kunna navigera i debatten, eftersom den får återverkningar i vilka politiska krav som bör lyftas samt hur politiska rörelser ska organiseras.
Åsa Linderborgs kritik mot identitetspolitiken handlar kortfattat om dess begränsade fokus på enskildheter istället för strukturer. Om att utgå från individer istället för att se det gemensamma intresset i att bekämpa den förtryckande, rasistiska och patriarkala kapitalismen. Identitetspolitiken ”skuldbelägger och splittrar. Man ska känna skuld för att man inte deltar i kampen, samtidigt som man inte får vara med för att man inte fattar hur det är att vara svart”, skriver hon.
Jason ”Timbuktu” Diakité höll ett känsloladdat tal med passet i sin hand, när han mottog fem-i-tolv-rörelsens antirasistiska pris i riksdagen. Artisten Tomas Ledin deltog solidaritetskampanjen ”Jag är Jason”. En del skribenter, som Judith Kiros, kritiserade Ledin och andra för att de upptog utrymme i ”en kamp de inte naturligt ingår i”. Istället ska Ledin, som vit, inse sina privilegier och hålla sig i bakgrunden.
Kritikerna aktualiserar vilka som får ingå i den antirasistiska rörelsen. Utan tvekan behöver förtryckta grupper organisera sig för att vinna gehör och erkännande för sina respektive rättigheter samt representation i samhället och inom arbetarrörelsen. Men det kan aldrig vara målet, utan endast ett medel i kampen för verklig frigörelse för alla. Men frågan
är, ingår den mörkhyade överklassmannen mer ”naturligt” i den antirasistiska kampen än den ljushyade undersköterskan Anna?
Vem som kan representera rasifierade är villkorat. På vilket sätt skulle Barack Obama, som svart, vara en bra representant för afroamerikaners intressen när hans politik har inneburit att klassklyftorna, fattigdomen och hemlösheten når nya rekordnoteringar främst bland fattiga afroamerikaner? Det idag pågående massiva upproret – under Obamas presidentskap – till följd av att poliser har sluppit åtal efter att ha skjutit ihjäl afroamerikaner började bland de svarta i Ferguson. Protesterna har spridit sig som en löpeld och demonstrationer har hållits på 170 platser med deltagande från alla etniska grupper inklusive vita. ”Solidaritet slår identitet”, som Linderborg skriver.
Enligt forskarna Bernstein och Taylor (Identity Politics, 2013) används begreppet identitetspolitik för att beteckna organisering efter kategorier, eller identiteter, som genus, etnicitet, sexuell orientering med flera, snarare än efter klass. Identitetspolitiken har vunnit gehör bland aktivister i samband med framväxten av den postmodernistiska idétraditionen (från 1980-talet), delvis som en kritik av att delar av vänstern och arbetarrörelsen har nonchalerat eller till och med motarbetat kampen mot rasism, kvinno- och hbtq-förtryck.
För tio år sedan stod Socialdemokraterna i fronten för att utvisa apatiska flyktingbarn och har sedan dess varit eniga med Moderaterna om en inhuman flyktingpolitik. Stalinistiska KPML(r) (idag Kommunistiska Partiet, KP) ansåg på 1970-talet att ”homosexualiteten är en produkt av klassamhället – ett av dess sjukdomssymptom”.
Identitetspolitiker, som Kiros och Fi:s riksdagskandidat Foujan Rouzbeh, hävdar att det endast är rasifierade (personer med attribut, som utseende och namn, som leder till att de utsätts för rasistisk diskriminering) som har förmågan och intresset av att bekämpa rasismen. Alla andra grupper i normsamhället anses vara förtryckare av den från normen avvikande identiteten och är därmed en del av problemet. Rouzbeh avfärdar Ledins med fleras solidaritetsgester med ”Ni är vita, män, medelklass och cis-personer. Ni är normen och ni är i majoritet”.
Kampen förs ofta på en individuell nivå och handlar om att medvetandegöra individer som tillhör mer ”privilegierade” grupper för att de ska hållas tillbaka och inte utnyttja sitt ”oförtjänta övertag” (övertag på grund av exempelvis kön, hudfärg eller sexuell orientering). Normkritiken blir överordnad enigheten i kampen.
Begreppet ”vita män”, en strukturellt privilegierad grupp, har en teoretisk relevans men blir ofta missriktat i den politiska debatten. Det är sant att vita män är kraftigt överrepresenterade i maktpositioner i Sverige och i det skikt av arbetarklassen, eller medelklassen, som har heltidsanställningar och anständiga levnadsvillkor.
Men när den separatistiska debattsajten Rummets påstår att ”gruppen som klassas som vita generellt [har] makt över den egna representationen, ekonomisk makt, och politisk makt och inflytande” är de fel ute. Den överväldigande majoriteten män och vita tillhör arbetarklassen och befinner sig under kapitalistisk exploatering, precis som majoriteten av rasifierade och kvinnor.
Endast ett perspektiv som separerar den antirasistiska och feministiska kampen från den socialistiska kan avfärda ljushyades och männens roll i kampen samt vikten av enighet i kamp oavsett grad av förtryck.
Konfliktlinjerna är i grunden ideologiska. Marxismen vilar på en materialistisk samhällsanalys som skiljer den subjektiva upplevelsen av förtrycket från den objektiva förklaringen av förtryckets grund. Därför kan även den som inte är rasifierad förstå och bekämpa rasismen även om denne inte utsätts för rasismen själv. Identitetspolitiken har däremot ett idealistiskt och subjektivt synsätt, att det inte kan existera någon objektiv verklighet och ingen övergripande samhällsteori. Istället är det de förtrycktas individuella erfarenheter som står i centrum för maktanalysen.
Rummet förklarar i Aftonbladet behovet av separatistisk organisering för rasifierade med att ”när vi som delar erfarenhet av att vara rasifierade […] pratar med varandra […] kan [vi] ta in och omfatta andra typer av politik, andra analyser”. Självfallet är en separatistisk plattform viktig för de rasifierade som känner sig marginaliserade från det offentliga samtalet om exempelvis rasism. Men vilka ”andra analyser” och vilken annan politik förutsätter personlig erfarenhet av rasism?
Visst är erfarenheterna viktiga att ta tillvara, men det identitetspolitiska projektet är dessvärre oförmöget att formulera ett program för frigörelse. Detta gäller även för intersektionella teorier, som dock i många fall kan vara analytiskt användbara då de pekar på de överlappande och sammanvävda maktstrukturerna som var och en intensifierar förtrycket av individen. En svart arbetarkvinna är förtryckt av tre olika samspelande maktstrukturer: Rasism, patriarkat och kapitalism. Däremot reduceras klass till en identitet bland andra och kapitalismen blir en maktstruktur likvärdig med rasismen.
Det blir tydligt i Feministiskt Initiativs program, som vill ”säkra människors lika möjligheter och utfall oavsett kön, hudfärg, etnicitet, klasstillhörighet, sexualitet, funktionsförmåga eller könsidentitet”. Men förtrycket av arbetarklassen beror primärt inte på social diskriminering.
Marxismen visar hur arbetarklassen per definition är den grupp som exploateras och förtrycks i den kapitalistiska ekonomin när ägaren av produktionsmedlen ska utvinna profit. Klass är den övergripande sociala kategorin och arbetarklassen är unik då den är den mäktigaste kraften i samhället, förutsatt att den är enad och medveten om sin styrka. Den har nämligen makten över den samhälleliga produktionen och kan på eget bevåg stanna och driva ekonomin.
Det var först när arbetarklassen handlade i masskala, via generalstrejk, som Egyptens och Tunisiens diktatorer Mubarak respektive Ben Ali kunde störtas 2011.
Identitetspolitiken underskattar fatalt den inbördes solidaritet som finns mellan förtryckta grupper inom arbetarklassen. I Sverige har tiotusentals demonstrerat mot rasism under det senaste året och 78 procent oroas över främlingsfientlighet. En stor del av dessa är inte rasifierade och utsätts själva inte för rasistisk diskriminering. Solidariteten och enigheten i kampen, oavsett identitet, är helt nödvändig mot den rasistiska kapitalismen.
Identitetspolitikens förnekande av övergripande samhällsförklaringar gör den oförmögen att förklara hur förtrycket ska brytas. Marxismen är unik när det gäller att förklara förtryckets materiella grund. Rasismen är ett arv från kolonialismen och än idag en grundbult för att legitimera imperialismens erövringståg. Den islamofobi som används av SD och andra högerextremister i Europa har exploderat i samband med imperialismens ”kriget mot terrorismen”, med syftet att tjäna kapitalismen och geopolitiska maktintressen.
Rasismen används av kapitalisterna för att upprätthålla låga löner för arbetare i fattiga länder och av borgerliga politiker i Sverige som ett argument för lägre löner för invandrare eftersom de i högre utsträckning är arbetslösa. Den härskande klassen har ett objektivt intresse av att splittra den exploaterade klassen och så inbördes motsättningar för att förhindra enad kamp mot kapitalismen. Genom olika grader av materiell exploatering inom arbetarklassen, utefter exempelvis hudfärg, kan motsättningarna förstärkas och arbetarklassens enighet försvagas.
Förtryck kan inte avskaffas genom att omfördela privilegier från en grupp till en annan medan klassamhället består. Det är samma ägande klass som tjänar på att upprätthålla förtrycket av kvinnor, rasifierade och hbtq-personer, liksom på kapitalismens exploatering av alla arbetare.
Konsolideringen av den nyliberala samhällsordningen efter stalinismens kollaps tillsammans med arbetarrörelsens ledarskaps politiska kapitulation har tyvärr kastat tillbaka klassmedvetenheten. Arbetarrörelsens organisationer fungerar inte längre i samma utsträckning som en naturlig referenspunkt för kämpande skikt i samhället.
Med med ett program som betonar rättigheter för alla förtyckta och behovet av gemensam kamp kan ett demokratiskt socialistiskt parti och kämpande organisationer samlas till en massrörelse som kan avskaffa roten till förtryck och exploatering, det kapitalistiska systemet.
Avskaffandet av kapitalismen och en socialistisk utveckling betyder inte att rasism och andra förtrycksordningar automatiskt försvinner. Däremot skulle upplösandet av klassamhället svepa bort den materiella grunden för förtrycket och öppna möjligheterna för en fullständig och varaktig frigörelse för alla. Redan efter den socialistiska ryska revolutionen 1917, avkriminaliserads homosexualitet för första gången, aborträtt infördes och rätten till nationellt självbestämmande infördes. Framstegen rullades dock tillbaka med den stalinistiska kontrarevolutionen.
När arbetarklassen reser sig i masskala överbryggas de förtryckande och splittrande attityderna till förmån för klassmedvetenhet och klassenighet. Antirasism är en oumbärlig förutsättning för att motverka splittringen inom klasskampen och för att inspirera och ge impulser till andra delar av arbetarklassen att gå ut i kamp.
Rasismen, sexismen och heteronormen utgör tillsammans med den ekonomiska exploateringen en helhet – klassamhället – vilken endast kan rubbas av en bred, mångfaldig och enad klasskamp.
En enhetsfront mellan alla delar av arbetarklassen hade varit nödvändig för att slå tillbaka fascismen på 1930-talet. Detsamma gäller idag.
Kapitalismen är beroende av splittring utefter etniska linjer och vilar på den extrema materiella ojämlikheten som drabbar hela arbetarklassen, men särskilt rasifierade. För att bryta med det rasistiska förtrycket behövs en enad rörelse bestående av arbetarklassens alla delar, för en grundläggande socialistisk utmaning av kapitalismen. Bara genom demokratisk planering över samhällets resurser för att tillgodose de sociala behoven kan grogrunden för rasistiska attityder och motsättningar utraderas. Därmed går kampen för förtryckta gruppers frigörelse hand i hand med kampen för ett socialistiskt samhälle. ■
