ILO:s Metoo-konvention räcker inte

av Elin Gauffin // artikel ur veckotidningen Offensiv

FN:s arbetsorganisation ILO firade sitt 100-årsjubileum i juni med att för första gången på åtta år anta en konvention – det var konventionen mot våld och trakasserier som kallats för Metoo-konventionen. Förbättrade lagar och avtal som förhoppningsvis kommer ur detta måste användas av fackföreningar världen över för att initiera kamp i frågorna.

Det sexuella våldets roll i könsmaktsordningen visas av den nya stora omfångsundersökningen från Folkhälsomyndigheten i Sverige. 42 procent av kvinnorna och 9 procent av männen har upplevt sexuella trakasserier någon gång, 39 procent av kvinnorna har upplevt sexuella övergrepp. 7 procent av kvinnorna har utsatts för våldtäkt – vilket 1 procent av männen har utsatts för. Folkhälsomyndigheten skriver att mest framträdande i studien är de stora könsskillnaderna, utöver våld och trakasserier så vad gäller sexköp och bruk av pornografi. Kvinnor saknar oftare intresse för och njutning av sex, får mer sällan orgasm. Män uppger att de aldrig eller sällan kan säga nej till sex.

Även om ILO-konventionen vill rikta sig mot alla sorters trakasserier och våld på arbetsplatserna så är det ett framsteg att det könsbaserade våldet speciellt uppmärksammas. Informella sektorn, tillfälliga jobb och även kunder/patienter (och annan tredje part) räknas med – i alla aspekter ska arbetslivet vara fritt från våld och trakasserier. Ett annat viktigt framsteg är att effekterna av våld i hemmet tas med och konventionen förespråkar att offer av sin arbetsgivare ges rätt till ledighet, flexibel arbetstid och annat stöd.

Initiativet togs 2015, alltså innan Metoo, men arbetet med konventionen snabbades på tack vare upproret.
– #metoo innebar bland annat att ingen, varken arbetsgivare eller medlemsstater, med trovärdigheten i behåll kunde påstå att detta inte var något problem. Det sparade oss mycket tid och energi, säger Lise Donovan, jurist på TCO och facklig representant i förhandlingarna till tidningen Feministiskt Perspektiv.

Sex regeringar röstade emot konventionen: Ryssland, Singapore, El Salvador, Malaysia, Paraguay och Kirgizistan, samt flera av arbetsgivarrepresentanterna. Det står dock redan glasklart att rutiner och riktlinjer i diskrimineringslagen inte hjälper. Diskrimineringsombudsmannen har granskat arbetsgivare inom bygg och anläggning, hotell och restaurang samt IT-branschen. Av 481 granskade företag var det 401 som hade brister i riktlinjer och rutiner, värst var det inom bygg.

Inför vårbudgeten gick samordningen för de 65 svenska Metoo-upproren (fast de kallar sig upprop) ut i en gemensam debattartikel som pekade på hur otillräcklig regeringens satsning på 45 miljoner kronor för att bekämpa mäns våld mot kvinnor är. De citerar bland annat representanter för kvinnojourerna som ställer sig frågan ”Varför fungerar inte alla satsningar och politiska åtgärder som gjorts de senaste åren?”.

Svaret heter kamp – det är brist på kamp. Metoo bröt ut för att fackföreningarna inte gjorde sitt jobb och aktivt drev alla fallen med sexuella trakasserier. Facken behöver mobilisera medlemmarna att med strejk om så krävs pressa arbetsgivare att agera, och förstås själva agera. Nu har samordningen för Metoo också somnat in.

Rättvisepartiet Socialisterna står för att det behövs en kämpande arbetarrörelse som tar kamp mot sexuella trakasserier och homofobi på största allvar. Åtgärder som mer demokrati på arbetsplatserna, säkra anställningar, ökad personaltäthet – minskat arbetstempo, höjda löner och avskaffad lönediskriminering skulle med hjälp av kämpande fackföreningar och massiva kvinnorörelser minska sexuella trakasserier och våld. Full jämställdhet kräver en socialistisk samhällsomvandling för en grundläggande omfördelning av makt och ekonomiska resurser.