De så kallade sopprotesterna har utvecklats till en massrörelse som kräver ett slut på regimens korruption och de privata företagens girighet.
Massprotester har svept igenom Libanon de senaste två veckorna. De har utlösts av outhärdliga ansamlingar av tonvis av sopor på gatorna i huvudstaden Beirut – ett mått på den ohämmade korruptionen och den byråkratiska inkompetensen hos makthavarna samt på girigheten hos de stora privata företagen.
Den 17 juli gick regeringens kontrakt med det privata bolaget Sukleen ut, som hade hand om sophanteringen i storBeirut. Detta resulterade i att ingen sophämtning utfördes. Politiker i regeringen har varit oförmögna att hitta en lösning på de berg av sopor som byggs upp i staden, då de strävar efter att berika sig själva genom att få privata företag de själva har band till att vinna budgivningen om ett nytt kontrakt. Detta har lett till en ökad miljö- och hälsoskada som hotar att sprida kolera och andra allvarliga sjukdomar.
De varma temperaturerna under sommaren har också lett till en fruktansvärd stank, som metaforiskt uttrycker den atmosfär som råder av ett samhälle fyllt av korruption, ökande social kollaps, politisk lamslagenhet och den kroniska dysfunktionen hos staten.
En grupp unga aktivister startade en kampanj vid namn ”Du stinker” för att protestera mot skräpet – främst det politiska skräpet vid makten. Det ägde rum ett antal små demonstrationer innan kampanjen fick ett momentum som slutligen exploderade under helgen den 22 och 23 augusti.
Att kalla till protester på lördagen den 22 augusti öppnade för tusentals unga libaneser och hela familjer att få utlopp för sin ilska mot regeringen och mot den generella situationen i samhället.
Efterföljande lördag, den 29 augusti, gick tiotusentals från hela Libanon ihop till en massiv demonstration i centrala Beirut. Enligt vissa var det så många som 60 000 som deltog. En känsla av hopp, entusiasm och självsäkerhet rådde. ”Må de korruptas makt falla”, ”Ni stinker!” och ”Hej då, alla korrupta!” var några av de slagord som ropades. Polisrepressionen var till skillnad från lördagen innan inte lika stor då regeringen ansåg att det skulle vara kontraproduktivt och blott öka sympatierna för rörelsen.
Landets två större politiska block – den Hizbollahledda 8 mars-alliansen och anti-Assadalliansen 14 mars – leds av korrupta krigsherrar som förlitar sig på religiösa sekteristiska identiteter och deras miliser. Båda står med konkurrerande sekteristiska utländska makter, Iran och Saudiarabien, vars allierade och avgreningar för krig mot varandra i regionen.
Ändå har de senaste protesterna samlat stöd i Libanon från olika religiösa och etniska grupper: kristna, sunniter, shiiter och druzer enas med samma mål, tillsammans med syriska och palestinska flyktingar. Detta visar tydligt att det på basplanet i samhället finns en genuin önskan om enighet. Den omskakande sekterismen som påverkar landets och hela regionens politik är inte ett oundvikligt öde för befolkningen i Mellanöstern, utan är snarare ett resultat av den härskande klassens spel om makten och lust för profiter.
Ropen om att ”Folket kräver regimen fall” och massprotester på gatorna som innefattar tiotusentals påminner om de revolutioner som skakade Nordafrika och Mellanöstern för snart fem år sedan. De protesterande har gått långt utöver organisatörernas initiala avsikter, med krav på att störta regeringen.
Några självständiga fackföreningar från den offentliga sektorn, som lärare och läkare, har anslutit sig till demonstrationerna. Lärarnas fackförening har kämpat för löneökningar i flera månader. Migrantarbetare har varit involverade i militanta aktioner och i att bilda en fackförening för att försvara sina rättigheter och slå tillbaka mot de slavliknande arbetsförhållandena.
Dessa kamprörelser från olika arbetarområden behöver finna ett gemensamt utlopp tillsammans med de ungas protester samt den bredare befolkningen som lider av den sociala och ekonomiska situationen. En start hade varit en 24-timmars generalstrejk tillsammans med en massdemonstration som skulle kunna slå ett kraftfullt slag mot regeringen.
Roten till den nuvarande krisen är kapitalismens kris och den utbredda privatiseringen av offentlig service som den har utlöst. Det har berikat en myriad av inflytelserika privata leverantörer och deras kollegor inom den härskande politiska cirkeln, samtidigt som priset på basvaror har pressats upp, vilket har lett till en ökad fattigdom och att grundläggande service för vanligt folk har försvunnit.
CWI (den socialistiska international som Rättvisepartiet Socialisterna är med i) argumenterar för att sophanteringen ska drivas i offentlig regi, inte av privata företag.
För att det ska vara hållbart är det nödvändigt med en bredare alternativ ekonomisk och social plan som kan få ett slut på den kapitalistiska plundringen och korruptionen – en genuint socialistisk och demokratisk plan. Det skulle börja med att skriva av den astronomiska offentliga skulden, som uppgår till 143 procent av BNP, och att under arbetares och vanligt folks demokratiska kontroll och styre förstatliga privata företag och banker, där de superrikas pengar finns.
I CWI Libanons senaste flygblad står det att läsa:
”Bygg en massrörelse mot den korrupta och sekteristiska regimen – få ett slut på fattigdom och inbördeskrig! Sopkrisen har blivit ett allvarligt hot mot hälsan för alla människor i Libanon, särskilt för arbetarklassen och de fattiga. Trots att det finns lösningar för såväl hälsa som miljö insisterar den härskande klassen på att privatisera sophanteringen.
Dagens rörelse borde bara vara startpunkten för att störta detta korrupta system, och den behöver expanderas till att inkludera de största möjliga delarna av arbetarklassen, unga och arbetslösa. Detta borde vara början på att få ett slut på den sekteristiska regimen som är allierade med ägarna av storkapitalet.
- Få ett slut på sopkrisen genom att omedelbart återta sophanteringen under offentligt ägande.
- Frige alla fängslade aktivister.
- Bygg en enad massrörelse av arbetare och unga mot sekterism och den nyliberala ekonomiska politiken.
- Få med de större självständiga fackföreningarna och offentliganställda in i rörelsen.
- För ett demokratiskt socialistiskt program för att utrota fattigdom, arbetslöshet och krig. ■
