Inbördeskrig hotar i Libyen

2014-06-04 14:19:41


1 700 olika milisgrupper finns i Lybien. Hotet växer att Lybien kastas in i ett utdraget inbördeskrig som i Libanon 1975-90.

I skuggan av Ukrainakrisen har läget i Libyen stadigt förvärrats under de senaste månaderna. Under maj månad har landet skakats av de våldsammaste stridigheterna sedan Libyens diktator Muammar Gaddafi störtades och dödades 2011. Libyen är idag ett laglöst land som kontrolleras av rivaliserande miliser som slåss om makt, olje- och gasrikedomar samt territorier.

Det redan allvarliga läget i Libyen har drastiskt försämrats efter striderna i Benghazi, landets näst största stad, med början i mitten av maj, och nya väpnade attacker mot Tripoli. Samtidigt som det råder en inbördeskrigsliknande situation i många områden håller den redan knappt existerande statsmakten på att rasa samman. ”Libyen tog ett nytt steg mot djupare kaos i torsdags [den 29 maj] och det råder total osäkerhet om vem som egentligen är landets premiärminister. Det politiska dödläget är en del i en djupare och potentiellt mycket explosiv konfrontation mellan islamistiska, antiislamistiska och lokala grupper som sinsemellan slåss om att få forma Libyens framtid”, rapporterade nyhetsbyrån Reuters den 29 maj.
Under den gångna veckan har USA styrt  hangarfartyget USS Bataan, med 1 000 marinkårssoldater ombord, mot Libyen. Officiellt är orsaken att hangarfartyget ska vara berett att bistå med evakuering av amerikanska medborgare ut ur Libyen. Men det är knappast en tillfällighet att den amerikanska mobiliseringen sammanfaller med den offensiv mot rivaliserande miliser, som den USA-stödda förre libyske armégeneralen Khalifa Haftar bedriver sedan två veckor tillbaka.

Haftar, som tidigare var Gaddafis generalstabschef, flydde Libyen i slutet av 1980-talet och bosatte sig i USA där han omfamnades av CIA.
År 2011 återvände Haftar till Libyen i egenskap av CIA-utnämnd befälhavare för de grupper som med stöd av NATO:s bombkrig bekämpade Gaddafi. Efter att Gadaffi störtats blev Haftar utmanövrerad. Det finns skäl att misstänka att Haftar fortfarande står i CIA:s tjänst och att det bidragit till att han relativt snabbt har kunnat bygga upp en välbeväpnad styrka – den så kallade Libyens nationella armé – på uppemot 6 000 man.
I mitten av maj inledde Haftars styrkor sin offensiv mot islamistiska miliser i Benghazi. I de häftiga strider som rasat sedan dess har minst ett hundratal personer dödats. Ungefär samtidigt med offensiven mot Benghazi attackerade miliser, som allierat sig med Haftar, parlamentsbyggnaden i Tripoli, vilket regeringen besvarade genom att kalla in islamistiska miliser till huvudstadens försvar. Det var samma regeringsvänliga milis som bar ansvaret för massakern på den demonstration mot milisernas våld och terror som hölls i Tripoli i november i fjol, då 51 personer dödades och 500 sårades.

Bakom Libyens rakt igenom reaktionära regim står bland annat det inhemska Muslimska brödraskapet och dess politiska gren, Rättvise- och uppbyggnadspartiet. Det var bland annat med stöd från Muslimska brödraskapet som affärsmannen Ahmed Maiteeq under kaotiska förhållanden utsågs till ny premiärminister tidigt i  maj, landets tredje sedan i mars. Utnämningen av Maiteeq erkänns inte av anhängarna till den förre premiärministern Abdullah alThani, som fortfarande hävdar att han är regeringschef. Utgången av maktstriderna i parlamentet avgörs i första hand på slagfältet.
Det finns nära 1 700 olika milisgrupper i Libyen. De största finns i hamnstaden Misrata och Zintan i västra Libyen, där den sistnämnda nu tycks vara allierad med Haftar. Regeringen, som säger sig vilja avväpna miliserna, ger samtidigt statsunderstöd till islamistiska milisgrupper som Ansar al Sharia, vilket är den grupp som har pekats ut som skyldig till den dödliga attacken mot USA:s konsulat i Benghazi i fjol och som följdes av att tiotusentals gick ut på gatorna i Benghazi för att demonstrera mot våldet och miliserna.

Efter NATO:s bombkrig och Gaddafis fall låg den gamla statsmakten i ruiner. Eftersom ingen av de olika miliserna, som endast förenats av motståndet mot Gaddafi, var stark nog att träda in i det maktvakuum som uppstod har tillståndet av icke existerande statsmakt permanentats, samtidigt som miliserna har befäst sitt grepp över ”sina” städer och områden.
NATO:s ingripande i Libyen, främst i form av bombkrig, tillsammans med de reaktionära gulfstaternas stöd till de högerinriktade delarna av rebellrörelsen, bär ett direkt ansvar för dagens allvarliga läge. Imperialismens ingripande var en kontrarevolutionär handling som syftade till att förhindra en fortsatt revolution, självorganisering och massornas beväpning.
Skamligt nog fanns det till och med de på vänsterkanten som välkomnade NATO:s ingripande och påstod att det var till revolutionens fördel när det i själva verket var precis tvärtom.
Eller för att citera brittiska Independents Patrick Cockburn: ”Det är absurt att ens föreställa sig att Väst i samarbete med teokratiska absoluta kungadömen som Saudiarabien och gulfstaterna hade målet att skapa en sekulär demokrati i Libyen… Landet håller på att rasa samman. Oljeexporten har fallit från 1,4 miljoner fat per dag 2011 till 235 000. Och tyvärr har miliserna inte försvagats, utan blivit starkare. Och ingen går säker idag” (Independent den 16 mars i år).
Sedan dess har oljeproduktionen fallit till mindre än 200 000 fat per dag, en tiondel av vad som skulle kunna produceras.

Dramatiskt sjunkande olje– och gasproduktion (olja och gas står för 65 procent av landets BNP, 96 procent av exportinkomsterna och svarar nästan ensamt för hela statsinkomsten) har inneburit en ny ekonomisk kollaps. Oljan och hamnarna är i händerna på skilda milisgrupper och krigsherrar som i vissa fall även har separatistiska strävanden.
I knappt något annat land finns det ett sådant överflöd av vapen som i dagens Libyen. Det anses finnas närmare 100 gånger fler vapen i Libyen i dag än det fanns i Irak efter Saddam Husseins fall, enligt radions Ekot. Regeringen har bara kontroll över en bråkdel av vapendepåerna.

Mängden vapen är i sig en våldsamt destabiliserande faktor och ökar faran för att dagens myriad av motsättningar ska utmynna i ett blodigt inbördeskrig.
Haftar försöker appellera till det utbredda missnöje som finns mot regeringen och miliserna. Men än så länge är hans nationella armé inte mer än en av flera större miliser. Haftar har långt ifrån den maktposition och stöd som general al-Sisi hade i Egypten när han grep makten efter de jättelika protesterna mot Muhammad Mursi och Muslimska brödraskapet i fjol.

Det växande hotet om att Libyen kan kastas in i ett långt och utdraget inbördeskrig, som i Libanon 1975-90, kan följas av nya militära ingripanden från angränsande makter, som Egypten och Västländer.
Haftar, med sina CIA-kopplingar, stöds också av exempelvis Saudiarabien och Förenade arabemiraten, som nu oroas över att de islamistiska grupper man tidigare stödde håller på att konsolidera sin makt i det oljerika Libyen. Även al-Sisi stödjer Haftar och i Egypten cirkulerar rykten om att armén står beredd att gripa in i Libyen.
Massorna i Libyen kan endast lita till sin egen styrka och solidaritet, inte till Haftar och hans allierade i den svåra kampen för att driva ut miliserna. I vilken mån massorna kan organisera sig och forma sina oberoende försvarsstyrkor kommer att avgöra Libyens framtid. ■

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!