Indien och den permanenta revolutionen

2006-03-01 13:55:18




Hur befriades Indien? Vilka kom till makten sedan de engelska trupperna dragits bort? Varför har landet inte utvecklats mer under mer än ett halvt århundrade av självständighet? Svaren på dessa frågor hänger ihop.

Av Per-Åke Westerlund

Den indiska borgarklassen under ledning av Mahatma Gandhi och Jawaharlal Nehru levde aldrig upp till sina egna myter. Borgarklassens bromsande och förrädiska roll i kampen mot kolonialismen har sedan självständigheten 1947 följts av en helt och hållet underordnad roll inom världskapitalismen. Den ekonomiska utsugningen fortsatte med andra medel. Priset för detta har betalats av 100-tals miljoner arbetare och fattiga, de som verkligen stod för kampen mot kolonialväldet.
År 2004 lever 400 miljoner människor i Indien på mindre än en dollar (7-8 kronor) om dagen. Det är en tredjedel av världens fattiga. Barn dör av sjukdomar som det i över 50 år funnits botemedel mot. I delstaten Bihar har bara var tionde familj tillgång till elektricitet. Vart femte barn får ingen undervisning.
Samtidigt kräver den globala kapitalismen hårdare tag mot arbetare och fattiga i Indien. Internationella Valutafonden och Världsbanken vill ha mer privatiseringar och försämrade fackliga rättigheter, samt nedskärningar för att minska den indiska statens underskott.
Hur hamnade Indien i den globala kapitalismens kniptång? Var finns förklaringarna och en väg ut? Den ryske revolutionären Leo Trotskij formulerade redan 1904-05 teorin om den permanenta revolutionen. Teorin byggde på en analys av Ryssland, som ett sent utvecklat kapitalistiskt land, och den bekräftades av den ryska revolutionens utveckling.
I de första kapitalistiska länderna kom den nya härskande klassen – borgarklassen eller kapitalistklassen – till makten efter folkliga revolutioner. Det var vad som hände i England på 1600-talet och i den franska revolutionen 1789-1810. Dessa borgarklasser hade under lång tid byggt upp sin ekonomiska och politiska makt i städerna, i motsättning till feodalmakten, som främst fanns hos de stora jordägarna på landsbygden. Borgarna kunde driva igenom den borgerliga revolutionens uppgifter: industrialisering, jordreform, ena nationen under en borgerlig statsapparat. På jakt efter råvaror, arbetskraft och nya marknader gick de sedan vidare för att med vapen undertrycka andra delar av världen.

Arbetarklassen
Kapitalismens kriser och motsättningar kan i sin tur bara lösas av arbetarklassens maktövertagande. En socialistisk revolution skulle leda till att majoriteten för första gången tog makten.
Trotskij visade hur detta schema inte gällde i de senare utvecklade delarna av världen. I Ryssland var borgarklassen underordnad den internationella kapitalismen (engelska, franska, belgiska, och även svenska kapitalister drev fabriker i Ryssland). De ryska borgarna var dessutom genom familjeband nära knutna till jordägarklassen. För det tredje fruktade borgarklassen mer än något annat den framväxande arbetarklassen. Trotskijs slutsats blev att den ryska borgarklassen inte skulle kunna leda en revolution för att genomföra den borgerliga revolutionens uppgifter. De skulle snarare hänga fast vid tsaren än leda en folklig revolution.
Uppgiften att genomdriva jordreformer, befria förtryckta nationaliteter och modernisera produktionen blev därför arbetarklassens. Jordreformen kunde bara genomföras om arbetarna tog makten, med stöd av bönder och jordlösa på landsbygden. Arbetarklassens socialistiska uppgifter – att avskaffa profitintresse och utsugning – måste kopplas samman med de som egentligen hörde till den borgerliga revolutionen.
Detta bekräftades i den ryska revolutionen, då de borgerliga provisoriska regeringarna efter att tsaren störtades i februari 1917 fortsatte i samma fotspår som tsarens regim. Det var först när arbetarna tog makten i oktober 1917 som en jordreform kunde ge 10-tals miljoner på landsbygden jord att bruka och som de förtryckta nationaliteterna fick rätt att bilda egna stater.
Stalin och hans regim, som under 1920- och 30-talen krossade arbetarmakten i Ryssland, förstod dock aldrig denna lärdom. Stalins linje var att arbetarnas organisationer skulle söka samarbete med den nationella borgarklassen i kamp mot imperialism och feodalism. Så småningom utvecklades denna linje till ett öppet förräderi, eftersom Stalin dels fruktade arbetarklassens maktövertagande i andra länder, dels hela tiden sökte allianser med olika kapitalistiska stater för att försöka skydda sin egen regim.
Stalinismens framväxt bekräftade ytterligare en del av teorin om den permanenta revolutionen, att kampen måste vara internationell. I det isolerade och underutvecklade Ryssland kunde arbetarna ta makten, men inte behålla den och utveckla landet utan understöd från segrande arbetarrevolutioner i mer utvecklade länder.
Precis som den ryska revolutionen bekräftade teorin om den permanenta revolutionen, har utvecklingen i Indien under 1900-talet också gjort det. Den indiska borgarklassen har varit oförmögen att utveckla landet, som förblivit en gigantisk förlorare inom världskapitalismen. Även under befrielsekampen, fram till självständigheten 1947, spelade borgarklassen, inklusive Gandhi, en tillbakahållande roll för kampen och sökte på varje stadium någon form av kompromiss med den engelska kolonialregimen. Kommunistpartiet (Communist Party of India, CPI), som agerade enligt direktiv från Stalin i Moskva, ställde hela tiden arbetarklassen i en underordnad roll gentemot de lokala borgarna. Under andra världskriget var CPI dessutom helt inriktat på att säkra Sovjetunionens allians med Storbritannien och lade därför befrielsekampen mot kolonialmakten åt sidan.

Hur Indien erövrades
Det engelska Ostindiska kompaniet etablerade sig i Indien ungefär samtidigt med bygget av det berömda templet Taj Mahal (1630-52), men det dröjde ytterligare 100 år innan kompaniet började lägga under sig landområden. I slutet av 1700-talet hade kompaniet med hjälp av sina militära trupper erövrat monopol över viktiga exportvaror som salpeter, indigo och opium.
1774, samtidigt som en stor svältkatastrof härjade, utsåg kompaniet en generalguvernör med säte i Calcutta. Detta sågs av borgarklassen i England som inledningen på ett nytt imperium. Rader av krig utkämpades mot lokala härskare i t ex Maratha på västkusten och Mysore i söder, vars härskare tvingades ingå avtal med kompaniet, dvs England. Indien var uppdelat i många olika riken och enheter, trots att geografi och förhållanden var rätt så lika över halvön som helhet. Till skillnad från t ex Europa skildes delarna inte åt av bergskedjor eller hav. Men klimatet – tropiska temperaturer med lite regn – samt den stora befolkningen bromsade den ekonomiska utvecklingen och ett enande av Indien.
När väl kolonialstyret upprättats var inte längre handeln Englands viktigaste inkomstkälla. Det var istället skatter och avgifter. I slutet av 1800-talet gick en fjärdedel av den indiska regeringens inkomster till London, medan större delen av resten gick till militärutgifter. Brittiska trupper var ständigt i krig i och runt Indien, t ex i Afghanistan. De blodigaste brittiska erövringarna skedde i Sind och Punjab på 1840-talet. 1843 erövrades Kashmir av britterna, som sålde det tillbaka till Gulab Singh, vars arvtagare styrde ända fram till 1948.
Den brittiska borgarklassen såg sig som moraliskt överlägsen, men hade inte en tanke på att utveckla Indien. Man genomförde enorm skövling av skog, införde jordägarstyre i t ex Bengalen och avstod från att utveckla industrier. Istället förädlades råvarorna i fabriker i England. Landet plundrades och engelska kapitalister kunde bygga upp enorma förmögenheter.
”Det stora upproret” 1857 var det första samlade uttrycket för motstånd mot kolonialmakten. Det inleddes med myterier i armén, som till större delen bestod av indiska soldater, och fortsatte med gerillastrider, bl a var Dehli belägrat i två månader. England svarade med att tona ner Ostindiska kompaniets roll och utse drottning Viktoria till kejsarinna. Liksom 100 år tidigare sammanföll kröningen med en svältkatastrof, som denna gång tog 5,5 miljoner människors liv.
Slaveriet avskaffades, men indiska arbetare blev nu gästarbetare i Afrika, Burma, Malaya-halvön m fl brittiskt dominerade områden. Under perioden 1880-1930 åkte 12,5 miljoner indier utomlands som gästarbete, de flesta för en femårsperiod. Bland dem fanns både Mahatma Gandhi och Pakistans grundare Mohammed Ali Jinnah.
År 1885 samlades för första gången Indian National Congress, föregångaren till Kongresspartiet. Mötet samlade utbildade indier, men även engelska parlamentsledamöter, och ställde krav på uppdrag och arbeten till utbildade indier.

Söndra och härska
Den engelska kolonialismen byggde på att söndra och härska, dvs ställa befolkningsgrupper och religioner mot varandra. Så hade katoliker ställts mot protestanter på Irland, tamiler mot singaleser på Ceylon (Sri Lanka), greker mot turkar på Cypern osv.
I Indien hade kolonialmakten länge utnyttjat lokala motsättningar, mellan religioner, de olika kasten och lokala makthavare. Men ett nytt kvalitativt steg genomföres 1905, då Bengalen delades. Bengalens befolkning var dubbelt större än Englands, men inga bengaler hade konsulterats före beslutet. Trots att befolkningen var religiöst uppdelad i muslimer och hinduer fanns många enande faktorer, som gemensamt språk, historia och litteratur. Jordbruksområdena i öster blev nu muslimskt dominerade, men den största staden Calcutta fick hinduisk övervikt.
Orsaken var att vicekungen, Lord Curzon, ”betraktade bengalerna som synnerligen besvärliga, insåg att resten av Indien ständigt riktade sin blickar mot Bengalen för att få politisk vägledning och märkte att invånarna i detta område var benägna att anse sig som britternas moraliska, intellektuella och kulturella jämlikar, om inte deras övermän”, skriver Tariq Ali i sin biografi om familjen Nehru, En indisk dynasti. ”Curzon spelade på de nedtryckta muslimska böndernas farhågor och röjde öppet sin avoghet mot bengalerna som folk.”
Uppdelningen ledde till den första landsomfattande proteströrelsen, med massmöten i Calcutta Västbengalen och Dacca i Östbengalen (idag Bangladesh). Proteströrelsen stärktes av Japans seger i kriget mot Ryssland 1905, som sågs som ett asiatiskt genombrott mot Europas stormakter. Idén om bojkott av engelska produkter fick starkt gehör. Den mäktiga indiska kapitalistfamiljen Tatra etablerade sig nu som producenter av indiska produkter, särskilt stål.
Två år senare, 1907, genomfördes stora arbetarprotester, t ex strejker i Bombay, då vänsterledare för Kongressrörelsen dömdes till sex år fängelse. Samma år bildades Muslimska Förbundet, All India Muslim League, som liksom Kongressledarna mest krävde kvotering till olika poster.
De ledande inom Kongressrörelsen var inriktade på samarbete med engelsmännen. De stödde förslag om att indier kunde utses till rådgivande kommittéer i Dehli och till regionala församlingar. Under första världskriget gav Gandhi, som var tillbaka efter 20 år som advokat i Afrika, stöd till England. Två miljoner indiska soldater tjänade som kanonmat för den engelska kronan med Gandhis stöd. Samtidigt införde den engelska vicekungen i Indien hårda ”antiterrorlagar” med långa fängslanden utan åtal eller anklagelser.
Som belöning hade den engelska kolonialmakten utlovat reformer. Detta visade sig vara ett förslag om en något mer ”självständig” regering, fortfarande inom det brittiska imperiet. Från och med nu erbjöd Londons nya förslag till förändringar alldeles för lite för att tillfredsställa en allt mer politiserad opinion. Den nationella medvetenheten i Indien växte, parallellt med att arbetarklassen stärktes och gick ut i kamp. Kongresspartiet uppträdde allt mer som en medlare mellan masskampen och London.
1919 blev ett massivt kampår, med en landsomfattande hartal (generalstrejk/uppror) den 6 april. En engelsk brigadgeneral, Dyer, beordrade eld rakt in i folkmassa nära Amritsar den 13 april. Mellan 379 och 530 personer dödades (olika uppgifter) och 1200 skadades. Kongressledningen tvingades nu agera för att ta ledningen över rörelsen. Gandhi marscherade till Bombay och möttes av massmöten. Fadern till Indiens framtida ledare Jawaharlal Nerhu, Motilal Nehru, övergav nu sin öppet probrittiska inställning och framstod som indisk nationalist. Kongresspartiet öppnade sig från 1919 för massmedlemskap.

Rundabordssamtal
Strejkerna och massprotesterna fortsatte under 1920 och -21. När den engelske kronprinsen kom till Indien 1921 arresterades 10 000-tals. Men strejker och arbetarkamp var inte Kongresspartiets kampmetoder eftersom man eftersträvade stöd från de indiska borgarna och kapitalisterna. Gandhi förespråkade swaraj, vilket betydde självkontroll och självstyre, för både individer och nationer. Satyagraha stod för ickevåld, som var en kampmetod Gandhi förespråkade för att kunna pressa fram förhandlingar. Han uppmanade till en skattebojkott 1922, men avblåste den snabbt. Han dömdes till fängelse, men förklarade samtidigt att enligt honom var ”Indien inte redo för självstyre”.
”Samtidigt som Gandhi företrädde de fattiga böndernas strävan höll han dem i schack. Han betraktade sig som en oumbärlig medlare på varje tänkbar front”, skriver Tariq Ali. Ali konstaterar att Gandhi ville använda ”varningsskott” för att tvinga fram reformer.
Trots sin oklara linje blev Gandhi under 1920- och 30-talen världsberömd som befrielseledare. När kapitalismen stod på sin lägsta punkt, efter börskraschen 1929, bytte Kongresspartiet linje till att kräva swaraj (självständighet) och utropade den 6 januari 1930 Indiens oberoende. Detta var förstås bara en symbolisk manifestation, men hoppet ökade när England samma år lämnade sin postering i norra Kina, det första engelska tillbakadragandet sedan den amerikanska revolutionen på 1770-talet.
Gandhi vädjade fortfarande till vicekungen, till vilken han ställde en rad krav. När han inte fick svar, inleddes kampen mot skatten på salt, en skatt där kolonialmakten drev in pengar även från de allra fattigaste. Rörelsen gick mycket längre än Gandhis civila olydnad. Saltfabriker omringades av massdemonstrationer och dessa följdes av hyresstrejker, lokala generalstrejker, bojkott av jordavgifter och protester mot skogsskövling. 92 000 personer arresterades, däribland Nehru och Gandhi, vars prestige därmed ökade. Kampanjen avblåstes därefter och Kongresspartiet tackade ja till rundabordssamtal med kolonialmakten. Detta sedan Gandhi fört enskilda samtal med vicekungen.
Muslimerna deltog fullt ut i kampen runt 1920, men tio år senare stod de ofta vid sidan om. I början av 20-talet fick de Kongresspartiets stöd för sin kamp mot att Turkiets nederlag i första världskriget skulle innebära att det muslimska kalifatet upplöstes. Men på 1930-talet utvecklades Kongresspartiet mer i hinduisk riktning, medan Muslimska Förbundet försökte vinna egna maktpositioner.
Precis som alla försvagade kolonialmakter presenterade de engelska makthavarna ett oräkneligt antal varianter på ”övergångsstyre”. Förslag om att upprätta någon form av indisk federation, fortfarande inom det brittiska imperiet, hörde till de planer som aldrig genomfördes. Kolonialmakten hänvisade ofta till att ungefär en tredjedel av Indien formellt styrdes av lokala prinsar, som hade olika avtal med britterna.
1935 utökades rösträtten till regionala församlingar till att omfatta var sjätte vuxen, cirka 35 miljoner människor. Kongresspartiet vann då en brakseger, med 70 procent av rösterna. Sju av elva provinser fick Kongressregeringar. Kongresspartiet vägrade att ge minoritetsposter till Muslimska Förbundet, vilket ökade sprickan mellan de båda organisationerna. Förbundets ledare, Jinnah, sökte sig allt närmare London.
1939 meddelade vicekungen att Indien nu var med i andra världskriget, och införde en rad krigslagar. Kongresspartiet lämnade provinsregeringarna, men både Gandhi och Nehru hoppades på en engelsk seger i kriget. På grund av stämningen blev dock Kongresspartiets officiella linje icke-samarbete om kriget. Även begränsade protester ledde till att Kongressledare arresterades, däribland Nehru.
1942 krävde Gandhi att britterna skulle lämna Indien, som ett villkor för ett effektivt försvar mot Japans militära attacker. Rörelsen ”Quit India” (Ut ur Indien) blev signalen för det mest omfattande motståndet någonsin. Strejker, bojkotter och beväpnade attacker på polisstationer och myndigheter skakade stora delar av Indien.
Muslimska Förbundet kämpade å sin sida för att vara en ännu lojalare allierad till London. 1940 lanserade Förbundet möjligheten till självstyrande muslimska delar av Indien, även om man aldrig uttryckte vilka områden det gällde. Idén om ett ”Pakistan” fanns sedan 1930 bland vissa indiska muslimer i England. Pakistan var en förkortning av P(unjab), A(fghania, dvs nordvästra Indien), K(ashmir), I(ran), S(ind), T(urkharistan), A(fghanistan) och (Baluchista)N.
Efter kriget lovade den nya labourregeringen i England nyval i Indien, men utan att utöka rösträtten. Detta som ett försök att leva upp till alla löften som getts under kriget för att öka den indiska krigsinsatsen. Ledningarna för både Kongresspartiet och Muslimska Förbundet började nu armbåga sig fram för att nå positioner i det nya Indien. Nehru förde förtroliga förhandlingar med den siste vicekungen, Mountbatten. Muslimska Förbundets ledare Jinnah förde parallella samtal för att få sin del av makten.

Chauvinism
Det var denne Mountbatten som lanserade delningen av Indien. I juni 1947 utropade han att både Kongresspartiet och Förbundet stödde förslaget att två stater skulle efterträda kolonistyret två månader senare, den 15 augusti. Den ena staten, Pakistan, skulle dessutom delas i två delar, Väst- och Östpakistan, 150 mil åtskilda från varandra.
In i det sista levde den engelska numera f d stormakten upp till devisen att härska och söndra. Krigssatsningen hade skapat svält och hungersnöd i Bengalen. Två till fyra miljoner människor svalt ihjäl. Ur detta föddes starka kommunalistiska strömningar, dvs extrema religiöst färgade chauvinistiska grupperingar. Brist på ledning från särskilt kommunistpartiet, tillsammans med försiktigheten hos Kongressen och Förbundet gjorde att extrema agitatorer vann stöd.
Men denna splittring var inte oundviklig. Den brittiska myndigheten åtalade i november 1945 tre medlemmar i en väpnad motståndsorganisation, INA, en sikh, en muslim och en hindu. Proteströrelsen samlade också deltagare från alla religiösa läger. Röda flaggor hissades, liksom gröna islamistiska och trefärgade kongressflaggor, när flottister i kungliga flottan gjorde myteri, och arbetarklassen följde efter.
Historikern John Keay skriver i India, a history:
"Kongressledarna höll visserligen fast vid sitt försvar av de åtalade, men togs med överraskning och var ytterst besvärade. När möjligheten till en förhandlinglösning närmade sig var militanta protester inte längre välkomna. Det undergrävde förhandlarnas auktoritet och försvagade de institutioner de förväntade sig att överta."
Uppdelningen av Indien blev en historisk tragedi. Miljontals muslimer och hinduer dödades i pogromer (religiösa massakrer) och tiotals miljoner tvingades bli flyktingar. Även områden där motsättningarna varit relativt begränsade härjades av den blodiga delningen. I Punjab, som delades mitt itu av Indien och Pakistan, hade religiösa skillnader under lång tid överflyglats av motsättningar mellan rika jordägare och jordlösa. Men med uppdelningen kom högerextrema demagoger på sidor, som spelade på rädslan och bristen på mat och jord, att uppmana till pogromer. Ansvaret för detta vilade på den engelska imperialismen, liksom på de borgerliga ledarna på båda sidor. Gandhi och kongresspartiet fruktade hela tiden att arbetarklassens kamp skulle gå för långt.
Gandhi varnade i sina skrifter för ”laglöshet på gränsen till bolsjevism”, ”klasskrig” och ”röd ruin” (citerat av Roger Silverman i Militant International Review nr 29). Han försäkrade både den indiska borgarklassen och engelsmännen att han skulle försvara privategendomen. Gentemot massorna var förstås Gandhis ton en annan. Massrörelser kan pressa även borgerlig ledare till en på ytan oförsonlig linje.
Trotskij kommenterade den indiska borgarklassens roll i en artikel 1939, när kriget var ett faktum:
"Den indiska borgarklassen är oförmögen att leda revolutionär kamp. De är tätt sammanbundna med och beroende av den brittiska kapitalismen. De fruktar för sin egen egendom. De fruktar massorna. De söker kompromisser med den brittiska imperialismen oavsett priset, och lugnar de indiska massorna med förhoppningar om reformer uppifrån."
På motsvarande sätt var det Muslimska Förbundet förankrat hos de muslimska jordägarna och den ytterst svaga muslimska borgerligheten.
Det indiska kommunistpartiet, CPI, förrådde masskampen från en annan utgångspunkt. Dess försvar av Stalins regim innebar från 1941, då England blev Sovjets allierade i andra världskriget, att kommunistpartiet måste stödja de engelska intressena. CPI tog därför avstånd från ”Ut ur Indien”-kampanjen. CPI-ledningen skrev brev till vicekungen där man förklarade partiets tidning skulle vara ”den effektivaste krigspropaganda-tidningen som getts ut i Indien”. Ansträngningar att bygga ”broderliga relationer” mellan folket och soldaterna utlovades också, liksom att strejker skulle stoppas.
Men när arbetarna och de fattiga gick ut i revolutionär masskamp kunde varken Kongresspartiet, Muslimska Förbundet eller CPI hålla dem tillbaka. Myteriet i flottan 1946 följdes av myterier i flygvapnet och generalstrejker i en rad städer. ”Inom tre dygn hade de brittiska kolonialmyndigheterna förlorat herraväldet över Kungliga indiska flottan”, beskriver Tariq Ali.
"De två högsta officerarna i flottans ledning rapporterade att det ”låg revolution i luften”. På en del fartyg hissade man den röda flaggan med inskiften Iquilab Zindabad (Länge leve revolutionen). En generalstrejk i Bombay i solidaritet med sjömännen var till stor del framgångsrik." (ur En indisk dynasti av Tariq Ali).
Arbetarna inom posten, järnvägen och inom industrin gick ut i masstrejker. Även poliser deltog i myterier och hungerstrejker. Dessa strejker fördömdes av Kongressledningen. Det var arbetarnas kamp i Indien, tillsammans med världsläget, som tvingade den engelska kolonialmakten att ge upp. Arbetare och förtryckta reste sig vid andra världskrigets slut i land efter land. Kapitalism och imperialism tvingades ge upp Kina och Maos stalinistiska bondearmé kunde ta makten. I Europa kunde arbetarna tagit makten i Italien och Frankrike, men avleddes av kommunistpartierna. Även England skakades av en massradikalisering inom arbetarklassen, vilket gjorde det omöjligt att motivera nya militära insatser i Indien.

Mordet på Gandhi
Kommunistpartiets roll gjorde att makten i det nya Indien hamnade hos borgarklassen, företrädda av Kongresspartiet. När Gandhi mördades av en hinduistisk chauvinist 1948 blev Nehru oomstridd ledare och premiärminister, ända fram till sin död 1964. I Väst, inte minst bland socialdemokrater, hyllades han som ledare för den ”ickeallierade rörelsen” (dvs de som varken stödde USA eller Sovjet), men i Indien misslyckades han med alla uttalade föresatser om att utveckla landet. På kapitalistisk grundval är och förblir Indien en råvaruleverantör som erbjuder billig arbetskraft.
Över 50 år efter befrielsen har ingen verklig jordreform genomförts. Massfattigdom härjar på landsbygden. Den nationella frågorna är olösta. Trots den stora befolkningen, en fördel för kapitalistisk utveckling i t ex Japan eller USA, har kapitalismen misslyckats med att utveckla en verklig hemmamarknad.
Fattigdomen och de enorma bristerna gör att kommunalistiskt våld ständigt återkommer. Det hinduchauvinistiska BJP, i regeringen tills i våras, har bara följt i spåren på Kongresspartiet. Ännu tydligare än förr står de indiska borgarna idag på imperialismens sida, med sitt stöd till IMF och världsbankens nyliberala ekonomiska program.
Politiskt har Indien i nästan 50 år dominerats av klanen Nehru, som maximalt utnyttjat rollen som ”befriare” man fick av kommunistpartiet. Nehru efterträddes av sin dotter Indira Gandhi, hennes son Rajiv och idag av Rajivs hustru Sonia och deras barn.
Vägen framåt för Indien finns på nytt hos arbetarklassen och dess kamp. Stalinismens kollaps har gjort att ledingarna för CPI och CPI(M), de båda kommunistpartierna, gått kraftigt högerut. Samtidigt ökar kampen mot privatiseringar och nyliberalism. Både 2003 och 2004 samlade var sin en dags generalstrejk upp emot 50 miljoner arbetare. Bland stora skikt av arbetare och ungdomar diskuteras vilket alternativ som finns till nyliberalism och kapitalism. Fler kommer att söka efter socialistiska svar som ett resultat av sina kamperfarenheter. Mer än någonsin tidigare står det också klart att kampen är internationell. Indiska arbetare måste kämpa mot kapitalism och imperialism, och söka allierade hos arbetarklassen i grannländerna, Kina och i Väst. 1900-talet erbjuder en rik kamphistoria, men kampen avleddes. Lösningen är ett socialistiskt Indien i en socialistisk federation i Sydasien och en socialistisk värld.