Så många som 180 miljoner beräknas ha gått ut i strejk i Indien den 2 september.
Den 2 september stoppade uppemot 180 miljoner personer sitt arbete i en endags landsomfattande strejk mot den nyliberala reformpolitiken från Narendra Modis regering i Indien. Enligt fackföreningsledare var detta ”världens största strejk någonsin”. Kostnaden för strejken uppskattas vara 180 miljarder rupees (23 miljarder kronor) enligt en arbetsgivargrupp.
Arbetare på banker, kraftverk, myndighetskontor, kollektivtrafiken, skolor och vissa sjukhus lade ner arbetet och anslöt sig till demonstrationerna. Indisk tv visade hur de protesterande blockerade järnvägsspår i flera regioner.
En koalition av stora fackgrupper kallade till strejken mot ”liberaliseringens, privatiseringens och globaliseringens väg”, vilken Modiregeringen har följt, men som påbörjades för 25 år sedan. Fackens krav innehåller bland annat en minimilön på 18 000 rupees (2 300 kronor) per månad, förbättrade pensioner och ett slut på attackerna mot landets arbetslagar.
Tiotals miljoner runtom i hela Indien har det värre idag än när den nyliberala politiken först introducerades i början av 1990-talet. Detta är verkligheten bakom den bländande sjuprocentiga BNP-tillväxten som har sagts vara ett ”ekonomiskt mirakel”. Mindre än fyra procent av arbetskraften skyddas av arbetslagar och till och med dessa skydd har börjat försvinna. Utgifterna på nödvändiga offentliga tjänster har lidit stora nedskärningar.
New Socialist Alternative (CWI Indien) har kampanjat för en minimilön på 100 rupees per timme (13 kronor) och pekar på de militanta strejker som har ägt rum i flera delar av Indien under året, särskilt den i april med 120 000 kvinnliga tygarbetare i Bangalore.
Denna strejk, som handlade om arbetares tillgång till sina pensionsfonder, fick med sig en majoritet av arbetare som inte var fackligt anslutna. Strejken tog nationella och lokala fackledare helt på sängen och lyckades med att tvinga fram en snabb u-sväng från Modiregeringen.
Fackbyråkratin – där bland annat de kommunistpartianknutna fackliga centralorganisationerna CITU och AITUC ingår – har ofta släpat långt efter den ilskna stämningen bland arbetare, vilket dessa strejker har visat.
Maningen till en landsomfattande endagsstrejk i Indien i september, som utlystes till ett år efter den senaste liknande strejken, är delvis en övning i att släppa ut en del tryck underifrån snarare än att mobilisera till en hållbar och successivt upptrappad utmaning mot regeringens antiarbetarklasspolitik. Det saknas en sån strategi som bygger upp till fortsatt kamp, i alla fall vad fackledarna angår.
Socialister och CWI Indien pekar på den massiva styrka och potential hos arbetarklassen, vilket visades i denna massiva landsomfattande strejk.
Vad som behövs är att fackföreningsrörelsen demokratiseras underifrån och antar ett tydligt program för att bekämpa Modi, vilket inkluderar en politisk utmaning – att bygga ett nytt massarbetarparti som ett alternativ till det politiska systemet som domineras av nyliberala kapitalistiska block från Modis DNA-parti (Demokratiska nationella alliansen) och kongressledda UPA (Förenade progressiva alliansen). ■
