Sydostasiens största ekonomiska motor har börjat tappa varv. Efter många år av en ekonomisk tillväxt på över 6 procent har Indonesiens ekonomin nu börjat svaja. Indonesiska rupian har fallit snabbt i värde. Byggbranschen brukar vara en indikator på framtidstron inom industrin. Här kommer nu också effekterna. Priserna för byggmaterial som till stor del behöver importeras, till exempel asfalt och betong, har stigit med över 20 procent. Flera stora byggprojekt och infrastruktursatsningar diskuteras nu att skjutas upp eller stoppas.
Förra året hade Indonesien en ekonomisk tillväxt på 6,23 procent. Bank Indonesia har reviderat ned sin prognos för tillväxten i år från 6,3 till 5,9 procent. Indonesiens målsättningar för investeringar har också skrivits ned för 2014 med hänvisning till den försvagade globala ekonomin.
Marknaden lugnades tillfälligt när Central Statistik Agency för en vecka sedan visade att det varit ett handelsöverskott i augusti på 130 miljoner dollar. Detta jämfört med ett handelsunderskott på 5,6 miljarder dollar i juli.
Handelsbalansen säger dock inte allt. ”Var inte för glada ännu, ta en titt på vad som orsakat överskottet. Det berodde framför allt inte på en ökad export, utan på att importen minskat. Det visar på en inbromsande ekonomi”, säger Purbaya Yudhi Sadewa, chefsekonom på Danareksa Research Institute i tidningen The Jakarta Globe.
Efter att 2011 och 2012 varit år med omfattande arbetarkamp i Indonesien med flera miljoner arbetare ute i stora strejker och blockader så verkar 2013 hittills varit lite lugnare även om det har varit många strejker och arbetarprotester.
Utan tvekan har indonesiska arbetarklassen fått ett självförtroende från flera segrar de senaste åren. I början av detta år kämpade arbetarna i Jakarta till sig en ökning av minimilönen på 44 procent som svar på ökade levnadsomkostnader. I Indonesien som helhet ökade minimilönen med i snitt 18,3 procent. Inför nästa år försöker arbetsgivarna gå ut och bromsa löneökningar. Företagens lobbyister försöker använda det försämrade ekonomiska läget som argument för att hålla nere lönerna.
Nu talar företagen om att löneökningar på 15 procent kan accepteras, medan flera fackföreningar har gått ut och krävt ökningar på 50-60 procent för 2014.
Det är stora regionala skillnader på lönerna i Indonesien. Minimilönen i Jakarta är nästan dubbelt så hög som i en del andra delar av Indonesien. Detta beror bland annat på stora olikheter i levnadskostnader. Med svenska mått mätt ser löneökningarna stora ut men det handlar om att arbetarna måste kompensera för ökade kostnader. Under året har det varit protester från både studenter och arbetare mot stora höjningar av el och bränslepriser.
Arbetsgivarna hotar med en flytt av produktionen i Jakarta-området om löneökningar inte stoppas. Enligt Ade Sudrajat som är ordförande för Indonesian Textile Association (arbetsgivarorganisation) funderar 60 textilindustrier i Jakarta på att flytta produktionen.
Said Iqbal, som är ordförande för KSPI (The Confederation of Indonesian Workers Unions), säger att facket måste stå på sig därför att ökningarna av bränslepriser med mera gör att lönerna måste upp för att kompensera för detta. Indonesiska löner ligger fortfarande under lönerna i grannländer som Malaysia och Thailand, förklarar Said Iqbal.
På Freeport McMorans gruva på Västpapua var det en hård och lång strejk förra året. I år har där varit ett par mindre och kortare konflikter, bland annat för att få företaget att leva upp till de löften som gavs efter förra årets strejk.
I maj i år drabbades gruvan av en stor arbetsplatsolycka som dödade 28 arbetare, vilket är den största olyckan i gruvans historia. Den tragiska olyckan ledde också till en kamp där arbetarna fick företaget att sparka fem arbetsledare som de ansåg vara ansvariga för olyckan.
Övergreppen mot befolkningen på Indonesiens mest avlägsna provins Västpapua fortsätter dessutom. I september i år sköt soldater in i en demonstration och dödade en 17-årig pojke och skadade flera. Det finns många liknande rapporter.
En stor hämndaktion genomfördes på papuanska höglandet förra året som inte gick att tysta ned. Lokalbefolkning hade slagit till två soldater som med en motorcykel kört över ett papuanskt barn i staden Wamena. Efteråt gick soldaterna in och brände ned 87 hus.
Att soldater blir dömda för sina brott hör till ovanligheterna. När det trots allt sker, som i fallet där soldater torterade och brände könsorganet på en papuansk bonde 2011 (de har själva perverst filmat tortyren och lagt ut på Youtube), så fortsätter dessa att tjänstgöra i armén. Det är klart att rasismen och övergreppen har stöd från högre ort.
Trots förtrycket har befolkningen lyckats samla till stora möten och manifestationer för att fritt Papua. Den papuanska befrielserörelsen OPM bedriver en liten och hittills svagt organiserad väpnad kamp. I februari i år genomförde de en överraskande attack mot Indonesisk militär och dödade 8 soldater. Det beskrivs som den största attacken på över tio år. I huvudsak verkar det som att även OPM inriktat sig på fredligt propagandaarbete.
Flera flyktingar från Västpapua lever i Europa. I år har aktivisten i
exil Benny Wenda startat upp lokalkontor för ett fritt Västpapua i Oxford i England samt även ett i Nederländerna.
Han och flera andra Västpapua-aktivister har genomfört regelbundna kampanjer i frågan. De kampanjar på gator och torg samt försöker uppvakta politiker att lyfta frågan i FN med mera.
Benny Wenda en av flera personer som varit på Interpols rödmärkta lista för efterlysta personer. Detta har varit ett sätt för regimer att terrorstämpla befrielsekämpar. Wenda släpptes från listan häromåret och har efter det kunnat kampanja friare.
Det finns en stor rasism från den indonesiska regimen mot befolkningen på Papua, som beskrivs som primitiva vildar.
Att arbetarrörelsen har en viktig roll i att överbrygga etniska motsättningar visades till exempel under den stora strejken på Freeport förra året. Då genomförde arbetare i Jakarta flera demonstrationer till stöd för arbetarna på Freeport och papuanska och indonesiska arbetare knöts närmare varandra.
Det är givetvis gruvindustrin och andra ekonomiska intressen som i grunden ligger bakom förtrycket av Västpapua.
Per Johansson
