Västimperialismen har genom historien gjort allt för att förhindra att kapitalet och deras makt hotas. Så många som 1 miljon kan ha dödats i Indonesien för att skydda imperialismens intressen.
Det militära nedslaget mot det indonesiska kommunistpartiet (PKI), som började i oktober 1965 och fortsatte under det påföljande året, var en av de blodigaste massakrerna under 1900-talet. Till och med CIA (USA:s underrättelsetjänst), som konspirerade med Indonesiens högervridna generaler för att orkestrera dessa övergrepp, jämförde senare massakrerna med nazisternas brott och Stalins terror.
Imperialistmakterna var rädda för att förlora Indonesien, som styrdes av den populistiske presidenten Sukarno och stöddes av PKI, från den ”Väst”-kapitalistiska inflytandesfären. Ett CIA-memorandum från år 1962 visar att USA:s dåvarande president John F Kennedy och den brittiske premiärministern Harold Macmillan var överens om att ”likvidera president Sukarno, beroende på situationen och tillgängliga möjligheter”.
CIA och USA:s ambassad i Jakarta överlämnade listor med tusentals namn på ”misstänkta kommunister” till armén, uppbackade av kvasireligiösa miliser, för att tillfångata och avrätta dem. Det var Storbritannien, där Harold Wilsons Labourregering styrde, som drev på den indonesiska armén att ge sin terrorkampanj en antikinesisk udd. Detta baserades på den brittiska kolonialadministrationens erfarenheter av att bekämpa det kommunistiska upproret i Malaya.
”En av de mer framgångsrika saker som Väst önskade för Indonesiens ickekommunistiska politikers del var att överföra hela idén om kommunism till Indonesiens kinesiska minoritet. Detta vände det till något etniskt”, noterade Roland Challis, en BBC-korrespondent vid tidpunkten ifråga.
USA- och den brittiska kapitalismen hade inga samvetsbetänkligheter ifråga om att piska upp rasistisk och religiös splittring för att främja sina ekonomiska och militära mål. Detta är ett mönster som vi har sett återupprepas i Mellanöstern nyligen.
Dödandet i Indonesien ägde rum i en nästan industriell skala, där uppskattningsvis 500 000 uppges ha dödats. Floder och vattedrag blockerades av hundratals lik som dumpades i dem natt efter natt. En dokumentär som visades år 2012, The Act of Killing, anger dödssiffran till en miljon. Två tredjedelar av de dödade var etniska kineser. Den tillträdande militärregimen förbjöd användandet av kinesiskspråkiga skyltar och stängde kinesiska skolor.
Dessa händelser markerade början till slutet för Sukarno, som hade styrt genom att på ett ”bonapartiskt” vis balansera mellan PKI till vänster och armén och feodalislamistiska grupper till höger. PKI förbjöds och omkring en miljon människor fängslades utan rättegångar. USA:s utrikesdepartement gav ut en jubelrapport om att antalet kommunister i världsskala i icke-östblocksländer på ett år hade fallit med 42 procent. Sukarno förblev vid makten enbart som ett formellt överhuvud för en militärjunta, som året efter gjorde sig av med honom helt och hållet. Detta blev inledningen på den efterträdande diktatorn general Suhartos 32-åriga styre.
Suhartos brutala regim var en i raden av USA-sponsrade militärdiktaturer – inklusive Park Chung Hees i Sydkorea och Chiang Kai-sheks på Taiwan – som inrättades för att hålla tillbaka den revolutionära våg som svepte över Asien. Efter den indonesiska kuppen sade Australiens premiärminister Harold Holt att ”med 500 000 till 1 000 000 kommunistsympatisörer utslagna tror jag att det är ett säkert antagande att en omorientering har ägt rum”.
Idag är händelserna åren 1965-66 ett till större delen okänt kapitel i landets historia. Skolsystemet har i årtionden kört ”hjärntvättsundervisning” med bland annat grov antikommunistisk filmvisning. En opinionsundersökning publicerad i dagstidningen Jakarta Post år 2009 visade att över hälften av universitetsstudenterna ”aldrig hade hört talas om 1960-talets massdödande”. Suhartoerans lagar som förbjuder kommunism, marxism och spridandet av ateism har aldrig avskaffats.
En revolutionär rörelse skulle senare komma att avsätta Suharto under ”rupiahkrisen” år 1998, ironiskt nog efter att IMF – som han bjöd tillbaka in i landet – påtvingade hans regering en förödmjukande Greklandsliknande åtstramningspolitik. Ledningen för armén är emellertid med sina omfattande ekonomiska intressen ännu idag en dominerande kraft inom indonesisk politik.
De högerextrema miliser som genomförde det mesta av dödandet åren 1965-66 under militär vägledning har på ett liknande sätt aldrig utretts eller bestraffats och fortsätter att åtnjuta starka band till det politiska etablissemanget.
Sukarno var en radikal borgerlig nationalistledare av samma slag som Egyptens Nasser och Indiens Nehru, som sicksackade på världsarenan mellan väst- och östblocken, den USA-ledda kapitalismen och de stalinistiska enpartregimerna. Under sina sista år uppvaktades Sukarno flitigt av Peking, som också hade blivit den huvudsakliga internationella uppbackaren av PKI-ledningen. Detta var också en tid av fördjupad rivalitet mellan de kinesiska och ryska stalinistregimerna, en maktkamp baserad på nationella egenintressen, men maskerat i språkbruket om ”sann kommunism” versus ”revisionism”.
Sukarno engagerade sig i början av 1960-talet, då det ”kalla kriget” intensifierades i Asien i synnerhet, i radikal antivästlighet. Detta hindrade honom inte att underteckna avtal med västliga oljeföretag år 1963, där han ignorerade förstatligandekrav från PKI och nationalister. Han tog i samband med en konflikt i fråga om brittiska och amerikanska planer på att använda det nyliga självständiga Malaysia som ett brohuvud för västliga intressen, som Sukarno dömde ut som ”nykoloniala”, Indonesien ut ur FN. Han lät också kasta ut IMF och Världsbanken med sina USA-vänliga agendor från landet.
Dessa åtgärder alarmerade Washington och London, men trots allt detta försämrades villkoren för befolkningen, med hyperinflation, ökande arbetslöshet och dödläge i fråga om jordreformer. Sukarnos tal var fulla av radikal retorik, men han förespråkade aldrig något alternativ tlll kapitalismen. Han lanserade i sin förtjusning i akronymer konceptet NASAKOM – en fusion av nationalism, islam och kommunism. Detta var inget annat än ett ord för att tillmötesgå olika sociala krafter.
En allvarlig torka under år 1963 ledde till massvält på centrala Java. När bönder, i början med stöd av PKI, började ta över jordegendomar slog armén till med omfattande repression. Sukarno uppmanade PKI-ledarna att upphöra med sin agitation i denna fråga i utbyte mot skenbara eftergifter, vilket de gjorde.
Craig Bowen från CWI i Australien förklarar i sin utmärkta korta historik The Rise and Fall of PKI (PKI:s uppgång och fall) att:
”Nationen var djupt skuldsatt gentemot världens banker och budgetunderskottet fördubblades för varje år som gick. Rupiahns värde hade sjunkit till en hundradel av sitt legala värde som följd av kronisk inflation – under de sex år som gick fram till 1965 ökade levnadskostnaderna med 2 000 procent. Samtidigt rapporterades det om att ofattbara 75 procent av statsbudgeten spenderades på de väpnade styrkorna”.
Ett växande missnöje bland massorna återspeglades i den explosiva tillväxten för PKI, som svällde från 7 000 medlemmar år 1952 till 3 miljoner år 1964. PKI var vid denna tidpunkt världens tredje största kommunistparti efter Kinas och Rysslands. I augusti 1965, bara några veckor innan det militära nedslaget började, var 26 miljoner organiserade i PKI-ledda fackföreningar, ungdoms- och kvinnoorganisationer – en sjättedel av befolkningen! PKI-ledaren Dipa Nusantara Aidit, som tillfångatogs och sköts av armén i nobember 1965, skröt till och med om att partiet skulle få 30 procent av rösterna om ett val hölls, något som var helt trovärdigt.
Men det genomfördes inga val – de hade ställts in med PKI-ledningens samtycke när Sukarno introducerade vad han benämnde som ”vägledd demokrati” (i själva verket undantagstillstånd) år 1959. I det sista parlamentariska val som ägde rum under Sukarno, år 1955, framträdde PKI som det fjärde största partiet med 16,4 procent av rösterna.
PKI-ledarna var olyckligtvis fångade i den stalinistiska föreställningen kallad ”stadieteorin”, i tron om att det inte fanns någon omedelbar möjlighet till en socialistisk revolution i ett utvecklingsland som Indonesien, som först nyligen frigjort sig från den nederländska kolonialismen. Man menade att arbetarrörelsens uppgift var att stödja den mest radikala flygeln inom den nationella kapitalistklassen i en ”antiimperialistisk allians”.
Målet enligt detta schema var att konsolidera den nationella kapitalismen och ”demokratin” medan idén om socialism sköts upp på obestämd framtid. PKI-ledaren Aidit insisterade på att ”klasskampen är underordnad den nationella kampen”.
Denna idé, en trossats för de stalinistiska kommunistpartierna, innebar att PKI-ledarna agerade som en gigantisk broms för masskampen. De framhöll nationalistiska frågor som den militära och politiska konfrontationen mot den USA- och brittisksponsrade statsbildningen Malaysia (som delade en landsgräns med Indonesien på ön Borneo), men på bekostnad av engagemang i klasskampsfrågor i likhet med ryska revolutionen 1917 och dess berömda paroll ”Fred, bröd och jord”.
Under villkoren för PKI:s allians med Sukarno blev partiet i praktiken ett bihang till Sukarnos regering, berövat alla drag av självständighet i fråga om handling och program. De genomförde endast kampanjer som hade sanktionerats av presidenten.
Politiska meningsskiljaktigheter mellan PKI, som utgav sig för att stå för ”marxism”, och Sukarno suddades ut i massornas ögon och som det förefaller även inom PKI-ledningen själv.
PKI-ledarnas politiska förvirring och deras oförmåga att inta en oberoende, klar och tydlig socialistisk position framstår nästan som en repris på de misstag som stalinisterna i Kina gjorde på 1920-talet. Leo Trotskij, vars teori om den permanenta revolutionen är det bästa motgiftet någonsin mot den stalinistiska teorin om ”stadier”, förklarade att marxister kan och kommer att, beroende på konkreta omständigheter, ingå i tillfälliga allianser av uteslutande praktisk karaktär med ickesocialistiska och även borgerliga partier för att till exempel motstå imperialistiska militära interventioner eller i försvaret av demokratiska rättigheter, men samtidigt behålla sin fullständiga politiska självständighet och handlingsfrihet.
Detta är anledningen till att Trotskij opponerade sig emot det kinesiska kommunistpartiets (KKP) inträde i Kuomintang år 1924, en politik som påtvingades det unga och oerfarna KKP av Stalin. Detta bidrog till partiets totala underordning under det borgerliga Kuomintang – ett parti och en social klass som inte var kapabelt att leda en borgerlig demokratisk revolution till seger.
Hur ironiskt är det då inte att Mao Zedongs regim i Kina 40 år senare entusiastiskt argumenterade för PKI:s underordning under Sukarno. Liksom i Kina blev resultatet en mordisk kontrarevolution och förintandet av det avancerade kommunistiska skiktet inom arbetarklassen. Till följd av misslyckandet med att förstå sin egen historia applåderade den kinesiska regimen PKI:s anpassning till Sukarno. PKI:s så kallade enhetsfront med Sukarno hyllades som varande ”av stor internationell betydelse för den internationella kommunistiska rörelsen”.
Även efter att det militära nedslaget hade börjat i slutet av år 1965 var den kinesiska regimens råd till PKI långt ifrån att uppmana till ett ”folkkrig” eller väpnad kamp mot högern, utan var ”få inte panik, låt er inte provoceras”, en ställningstagande som dikterades av dess förhoppning och önskan om att inte försvaga Sukarnos ställning ytterligare i syfte att rädda deras ”allians”.
Även när Kinas ambassad i Jakarta brändes ner var den officiella kinesiska responsen tystnad. Beslutet som togs av de små resterna av PKI att vända sig till gerillakamp, som i själva verket bara var ett svagt eko av den föregående massrörelsen, kom år 1967 när det stod klart att Pekings politik i Indonesien hade kollapsat.
Gnistan som triggade det militära nedslaget kom när en grupp radikala arméofficerare, G30S (Gerakan 30 september) genomförde en klantig kupp den 30 september 1965, med tillfångatagandet och dödandet av sex högerinriktade generaler. Denna misslyckade aktion lanserades förmodligen för att kväsa en kuppkomplott av högerinriktade generaler som var tänkt att äga rum en vecka senare. Arméns överkommando, uppbackad av imperialismen, såg sitt tillfälle att stämpla den misslyckade kuppen som PKI:s hantverk och iscensätta en massiv vedergällning.
PKI:s medlemmar var fullständigt ovetande om G30S-kuppen, även om det är möjligt att en del av ledningen hade vetskap om den. Det som emellertid hände härnäst kan sammanfattas med ett enda ord: Handlingsförlamning. När armén väl hade iscensatt sin motaktion med massiv antikommunistisk propaganda fanns det bara en möjlig handlingsväg för att undvika en katastrof, att mobilisera PKI:s masstyrkor ut på gatorna och utlysa en generalstrejk för att förhindra vad som nu var en högermotkupp och ett försök att krossa massornas möjlighet till motstånd.
Denna rörelse borde ha krävt omedelbar utlysning av val, jord till bönderna, ett prisökningsstopp och lönehöjningar, förstatligande av industrin under arbetarnas demokratiska kontroll, demokratiska rättigheter inom armén och val av officerare, samt bildandet av väpnade arbetarmiliser. En sådan respons skulle ha haft en god chans till framgång om den hade kommit omedelbart, innan den högervridna arméledningen hade konsoliderat sina positioner. Dessvärre kom PKI-ledarna inte med någon sådan uppmaning, då den inte förmådde att se den kniv som hölls mot deras strupar, och de satte sina förhoppningar på att deras ”vän” Sukarno skulle rädda situationen.
Det fanns likheter med både Tyskland år 1933 och Chile år 1973 i fråga om avsaknad av förberedelser och hjälplöshet bland kadrerna när det repressiva nedslaget väl kom. PKI-medlemmar, även ledande medlemmar, lämnades utan en överlevnadsplan. ”Vänta på instruktioner” förefaller ha varit det brett delade rådet – men det kom aldrig några instruktioner!
PKI:s fullständiga nederlag och det blodbad som följde är en isande varning till den internationella arbetarklassen om hur politiska misstag – illusioner om borgerliga politiker, avsaknad av ett klart socialistiskt program och underskattning av klassfiendens brutala beslutsamhet – kan utmynna i de grymmaste av nederlag. Dessa lärdomar skrivna i blod måste allteftersom en ny generation av arbetarklasskämpar och socialistiska ungdomar träder fram i Asien dras. ■
