Indonesien: Inga illusioner om Jokowi

2014-11-19 15:13:44




Den 20 oktober installerades Indonesiens nya president Jokowi Widowo. Han är den förste av Indonesiens presidenter som inte kommer från den gamla politiska eller militära eliten. Jokowi har en bakgrund av att ha vuxit upp i slummen utanför staden Surakarta (ibland kort kallat Solo). Idag har han dock flera år som politiker bakom sig.

Jokowi var innan presidentvalet huvudstaden Jakartas guvernör.  Han har haft en annan framtoning än andra politiker och drivit populära frågor, vilket såklart har legat till grund för den knappa segern i presidentvalet.
Parlamentariskt är hans läge besvärligt. Han vann visserligen presidentvalet, men majoriteten i parlamentet kontrolleras av motståndarsidans koalition.
Jokowi har också försökt ha en mer försonande inriktning till de förtryckta regionerna i Indonesien, som till exempel Västpapua. Under valrörelsen besökte han Västpapua två gånger, trots att det är en glesbefolkad provins och inte är effektivt ur en röstfiskesynpunkt. Han lovade Västpapua en ny politik med en dialog mellan Jakarta och Jayapura (Västpapuas provinshuvudstad).
Han talade bland annat om att häva förbudet mot journalister i Västpapua. Många reagerade därför med oro då han nyligen utnämnde den gamle generalen  Ryamizard Ryacudu till ny försvarsminister. Ryacudu har en historia av att försvara övergrepp  på  demokrati- och människorättskämpar på Västpapua och även i Aceh.

Presidentens bakgrund, en sympatisk framtoning med mera kan inte ändra den ekonomiska verkligheten i Indonesien och den sätter direkt gränser för vad en politik som bygger på kapitalismen kan åstadkomma.
Jokowi  har uttalat målsättningen om att ha en BNP-tillväxt på sju procent årligen. Ekonomiskt fortsätter trenden av att tillväxten avtar i den indonesiska ekonomin. Indonesiens BNP-tillväxt under det tredje kvartalet i år var den lägsta på fem år.
Lägre världsmarknadspriser för palmolja, gummi och andra indonesiska produkter är förklaringen som ges indonesiska ekonomianalyser.
Direktinvesteringarna växte
med 4 procent, vilket är det lägsta sedan 2009. Även Indonesiens export minskar på grund av avmattningen i Kina och stagnationen i Japan och Europa.  Nya finansministern sade nyligen att tillväxten kommer att nå 7 procent senast 2016. Nästa års budget är baserad på en tillväxt på 5,8 procent.

En stor fråga i Indonesien har varit bränslesubventionerna som är en stor utgift i statsbudgeten. För att få pengar till offentliga investeringar har Joko planerat att i november skära ned på subventionerna på bensin och diesel.
Senaste veckorna har det varit demonstrationer både bland arbetare och studenter mot de kommande bränslekostnaderna. Arbetare har krävt ökade löner som kompensation.
Regeringen genomförde i måndags (den 17 november) den planerade sänkningen av bränslesubventionerna och därigenom höjning av bensinpriset med 2 000 rupiah (1,20 kronor) per liter. Höjningen  innebär att literpriset på bensin stiger från 6 500 rupiah (3,95 kronor) till 8 500 (5,17 kronor).
Bränslesubventionerna har varit en stor del i statsbudgeten. Regeringen hävdar att prishöjningen ska ge pengar till investeringar i infrastruktur, skola m m. Förutom dessa investeringar, som kan vara nödvändiga, planerar den nya presidenten en ökning av försvarsbudgeten.

Indonesiens arbetare ska inte ha några illusioner om nya presidenten eller om det nya styret. Jakowi är inte beredd att bryta med storföretagen. Att han utnämnt en general som tjänat diktatorn Suharto till försvarsminister visar också att han inte planerar att bryta med den gamla regimen.
Indonesien har en historia av starka arbetarorganisationer och socialistiska rörelser innan diktaturen utplånade dem (flera miljoner socialister och fackligt aktiva mördades på 1960-talet av efterkrigstidens blodigaste diktatur). Under de senaste åren har vi sett en stor arbetarkamp för höjda löner och bättre arbetsvillkor. I bygget av en ny socialistisk arbetarrörelse måste även krav på rättigheter för de förtryckta regionerna inkluderas. Sympatiaktionerna i Jakarta under gruvstrejken på Västpapua för några år sedan visar också på att en sådan klassolidaritet mellan regionerna kan skapas. ■