Plundrarna från Trojkan försöker med alla medel få det Syrizaledda Grekland att inte genomföra de nödvändiga förbättringarna för befolkningen. Nu måste arbetarklassen i Grekland kräva att regeringen inte backar ett enda steg från de utlovade reformerna.
Syrizas första dagar i regeringsposition har äntligen fört med sig en viss optimism, leenden och stolthet bland miljontals greker, mycket tack vare de många utlovade reformerna. Men Europas maktelit vill annorlunda.
Den nya regeringens offentliga åtaganden och de första stegen mot en återgång till en minimilön på 750 euro (7 070 kronor) i månaden, avskaffandet av abetarfientliga lagar, återinförandet av kollektivavtal, återinförandet av julbonusar för fattigpensionärer, ett stopp för utmätningar, återanställning av de som sades upp när ERT (motsvarande SVT och Sveriges Radio ) stängdes ned, ett stopp för privatiseringar, återanställning av de offentliganställda som på ett lagvidrigt sätt har blivit av med sina jobb, avskaffandet av sjukhusavgifter, att söndag åter ska vara en helgdag med mera är betydande åtgärder.
För ett samhälle som har tvingats att utstå de Trojka-vänliga (EU, Europeiska Centralbanken ECB och Internationella Valutafonden IMF) regeringarnas destruktiva storm markerar dessa reformer en omfattande förändring. Dessa är början på arbetarnas motoffensiv för att ta tillbaka det man har förlorat under de senaste åren. Men vissa är fast beslutna att sudda bort leendena från de grekiska arbetarnas ansikten.
ECB:s beslut den 4 februari och den tyska regeringens hållning, som tydliggjordes av den tyska finansministern Schäuble under hans möte med den grekiska finansministern Yanis Varoufakis den 5 februari, visar utan minsta tvivel att Trojkan inte är beredd att göra några verkliga eftergifter till den grekiska regeringen i dess försök att återställa de grekiska arbetarnas och fattigas mest grundläggande rättigheter.
Vad den grekiska regeringen i realiteten ber om från sina så kallade europeiska ”samarbetspartner” är mycket litet i jämförelse med vad man först begärde och inte heller mycket i ekonomiska termer.
Regeringens ansträngningar är inriktade på att begränsa kraven på det årliga budgetöverskottet från 4 procent till 1-1,5 procent av BNP, genom att förlänga avbetalningsperioden för skulden och att sänka räntesatsen. Givet att 1-1,5 procent är en fråga om ”förhandling” innebär det att ett avtal skulle kunna landa på omkring 2-2,5 procent istället för 4 procent. På så sätt ska det årliga beloppet som betalas till fordringsägarna begränsas. Detta motsvarar omkring tre till fyra miljarder euro (cirka 28-38 miljarder kronor) årligen.
I realiteten är detta en låg summa, men begränsningen av det årliga avbetalningsbeloppet skulle möjliggöra för regeringen att i viss mån lätta på bördan för de miljontals arbetare, arbetslösa och fattiga som lider av fattigdom och förtvivlan. Men Bryssel säger nej även till sådana små eftergifter.
Den Syrizaledda regeringen har redan gjort alltför många eftergifter i dess försök att få till stånd ett avtal med de så kallade samarbetspartnerna inom EU.
Regeringen övergav frågan om en nedskrivning av skulden (en fullständig avskrivning eller att skriva ner större delen av skulden) liksom frågan om en ”alleuropeisk konferens om skulden” samt alla referenser till det historiska beslutet att sänka den tyska skulden efter andra världskriget.
Syriza övergav frågan om att återförstatliga de privatiserade företagen. Yanis Varoufakis gick så långt som att hävda att alla investeringar är välkomna, som till exempel att Costco (ett kinesiskt företag) köpt Piraeus hamn, eftersom de ”moderniserar ekonomin” och ”ökar konkurrensen”.
Varoufakis tydliggjorde också att hela den grekiska skulden ska betalas tillbaka ”med ränta”. Ministrarna Dragasakis och Sakellaridis gjorde klart att regeringen inte kommer att röra storbankernas administration och ledning (trots att majoriteten av bankernas aktier ägs av staten ligger ledningen i händerna på de tidigare privata ägarna).
Trots Syrizas alla eftergifter har ECB och den tyska makteliten sagt nej. Även de påstådda grekiska ”allierade”, som Frankrikes president Hollande och Italiens premiärminister Renzi, har ställt sig bakom ECB och Schäuble lika lättvindigt som de omfamnade Syrizas ledare Tsipras dagen innan när de uttalade sin ”förståelse” för och ”solidaritet” med de grekiska anspråken. Med sådana vänner behövs inga fiender.
Den grekiska regeringen hävdar att ”förhandlingar” nu har inletts. Men vad som påbörjade dagen då Syriza vann valet är inte förhandlingar – det är krig.
Som Xekinima (CWI Grekland) vid upprepade tillfällen har varnat för kommer Bryssel aldrig att tolerera att åtstramningspolitiken skrotas i Grekland, särskilt eftersom det skulle utgöra ett exempel för resten av Europas massor att följa. Bryssel och den härskande klassen i Europa kommer inte att tolerera de grekiska arbetarnas vägran att vika sig för Trojkan. De kräver fortsatta avbetalningar på skulden över de kommande decennierna, en skuld som folket inte har skapat, för att de som faktiskt är ansvariga för krisen ska kunna fortsätta att göra sina vinster och bli än rikare på arbetarklassens bekostnad.
Trojkans ”vapen” är återigen hotet om att Grekland kommer att sparkas ut ur eurozonen genom att avbryta finansieringen av budgetunderskottet och att upphöra med likviditetstillskotten från ECB till det grekiska banksystemet. Detta innebär inte att Trojkan vill att Grekland lämnar eurozonen. De är väl medvetna om att detta skulle vara kostsamt och äventyra eurozonens stabilitet (eller faktiska överlevnad) och hela den europeiska ekonomin.
Men för dem skulle det representera en mycket större kostnad om en liten nation, som Grekland, omkullkastade hela åtstramningspolitiken som de har påtvingat alla i EU. Därför vill de upprätthålla eurozonen, inkluderande Grekland, med villkoret att det grekiska folket underkastar sig deras krav.
Med andra ord vill de ha Grekland inom eurozonen, men på knä. Det betyder att om de ska acceptera ett nytt avtal med Syrizaregeringen kommer det att vara under en så hård press att den accepterar ett nytt avtal i utbyte mot småslantar.
Den grekiska arbetarklassen, det stora folkflertalet och de politiska och sociala rörelserna måste kräva följande från den grekiska regeringen: Backa inte ett enda steg! Om Bryssels svar på den grekiska regeringens försök att få ett slut på den orkan som förgör det grekiska samhället är att upphöra med finansieringen och istället kväva Grekland måste svaret bli inget annat än detta: Euron är ingen helig ko som Bryssel verkar tro.
Som Yanis Varoufakis sade nyligen och som alla i Grekland vet går mer än 90 procent av Trojkans ”stöd” till Grekland tillbaka till fordringsägarna. Svaret är därför enkelt: ”Om ni inte ger oss pengar för att betala tillbaka skulden kommer ni att gå miste om avbetalningen av denna skuld”.
Vi måste höja vår röst och modigt säga: Vi kommer inte att betala er skuld och vi kommer att gå vidare med att förstatliga banksystemet, det vill säga att lägga det i händerna på samhället och arbetarna, förstatliga ekonomins ryggrad, införa arbetar- och samhällskontroll och styre, det vill säga demokrati, och få ett slut på korruptionen och stölderna. Vi kommer att få ett slut på spekulanternas spel via valutakontroll och statskontroll av utländsk handel, gå mot att planera ekonomin utifrån massornas och arbetarnas behov och bygga upp demokratiska strukturer i samhället genom råd och gräsrotskommittéer på arbetsplatser och lokala föreningar för att kontrollera besluten över våra liv.
Detta är svaret på hoten från Draghi och Schäuble. Samtidigt borde vi finna våra egna allierade. Vi kommer inte att hitta dem på regeringsnivå, varken i Sydeuropa eller någon annan stans, utan bland arbetarmassorna och de växande vänsterkrafterna som vi redan ser i ett flertal europeiska länder och globalt.
Syrizas ledning tror att den kan ”reformera” EU, EU:s chefer och de multinationella företagen, att den kan göra dem demokratiska och humana genom ”förhandlingar”. Vi måste visa på hur fel den har.
Kapitalisternas EU och eurozonen är som bekant rakt igenom reaktionära, odemokratiska och förlegade institutioner som endast är kapabla till att föra en brutal, arbetarfientlig och barbarisk politik. De måste slängas på historiens skräphög. Detta är arbetarklassens uppgift, vilken kan åstadkommas genom gemensam kamp av arbetarklassen i hela Europa med målet att Europa inte ska styras av cheferna och de multinationella företagen, utan av arbetarna själva – ett enat Europa på en frivillig, demokratisk och jämlik basis, ett socialistiskt Europa. ■
