”Det räcker med att tillräckligt många kunder samtidigt ställer den förbjudna frågan ’Kan jag få mina pengar?’ för att sänka vilken bank som helst”. De ständigt återkommande bankkriserna är ett tema i ekonomikrönikören Andreas Cervenkas bok Vad är pengar?
Han skriver att bankkriser är ”lika vanliga som förkylningar”. Men att bankerna sedan 1930-talskrisen ständigt räddats av staternas centralbanker. På EU-nivå har centralbanken ECB under den senaste krisen lånat ut otroliga 1 000 miljarder euro (8 000 miljarder kronor) till krisbankerna.
Med den senaste tekniken består en allt större andel av pengamängden av siffror på en dataskärm. Det är skuldsedlar, eller som Marx kallade det, fiktivt kapital. Cervenka visar det när han besöker Riksbanken och ställer frågan hur mycket pengar det finns i Sverige.
”Hur mycket sedlar och mynt det finns vet vi förstås, det handlar om ungefär hundra miljarder kronor. Men om vi pratar om pengar i vid mening är begreppet otroligt fluffigt och flexibelt. Jag kan inte sätta en siffra på det”, svarar Marianne Nessén, biträdande chef för Riksbankens penningpolitik.
Riksbanken ställde upp med hundratals miljarder kronor till bankerna under 2008-09 och USA:s Federal Reserve har ”klickat fram ungefär 2 000 miljarder nya dollar [13 000 miljarder kronor] på bara tre år”. Resultatet blir ett skuldberg som Cervenka beräknar har ökat från 78 000 miljarder dollar (522 000 miljarder kronor) i hela världen år 2000 till 158 000 miljarder dollar (1 057 000 miljarder kronor).
Men bankerna, vars spekulation bidragit till krisens djup och hastighet, fortsätter att göra rekordvinster. Enbart under det andra kvartalet i år gjorde de fyra svenska storbankerna – Nordea, SEB, Handelsbanken och Swedbank – en vinst på närmare 14 miljarder kronor. ”De upplever gyllene tider”, konstaterade Dagens Nyheters ekonomisida.
Och bonusarna flödar. Cervenka ger många sanslösa exempel. Ett är Wallenbergs maktbolag Investor, som betalat ”svindlande 110 miljoner kronor till vd Börje Ekholm”. ”En storbankschef som tjänar tio miljoner om året och har 100 miljoner i pensioner lever i rena armodet om man får tro Nordeas ordförande Björn Wahlroos.”
Direktörernas löner och bonusar kan jämföras med arbetarnas. ”Sedan 1985 har reallönerna (löneökningar minus inflation) för arbetare stigit med 43 procent medan motsvarande ökning för BNP är 70 procent.” Vinsternas andel av BNP har ökat från 13 procent till 21 procent.
De som fått ta smällen för krisen i Europa är vanligt folk, genom ”sänkta löner, pensioner och förlorade jobb”, konstaterar Cervenka. På samma sätt var det med den djupa svenska krisen i början av 1990-talet. Efter statens räddningsaktioner fortsatte bankdirektörerna med ”business as usual” medan pensionerna o s v var för evigt försämrade.
Sveriges banker har idag tillgångar som motsvarar över 300 procent av BNP – en enorm ökning från 75 procent av BNP för 50 år sedan.
Staternas ekonomier är idag oskiljbara från bankernas. Bankerna äger statsobligationer och staterna räddar krisbanker. Marxismens syn på staten, som ett organ för de härskande och rika, bekräftas.
Cervenkas bok och hans krönikor i Svenska Dagbladet är uppfriskande i jämförelse med bonusparasiternas egna uttalanden. Cervenka reflekterar också oron hos de kapitalister som oroas av proteströrelser som Occupy Wall Street.
Bankernas kris och parasitism är inbyggda i det kapitalistiska systemet. Det som idag verkar stabilt innehåller morgondagens kriser.
Socialister i CWI världen runt reser krav på förstatligande av bankerna under demokratisk kontroll och att krisen inte ska betalas av arbetare och vanligt folk. Statsskulder till de privata bankerna ska avskrivas. Detta som en del i ett program för att avskaffa kapitalismen och upprätta en demokratisk socialistisk ekonomi som utgår från människors, miljöns och samhällets verkliga behov.
