Den 8 mars 1857 demonstrerade textilarbetare och stod i strejkvaktskedjor, med krav på förbättrade arbetsvillkor, 10 timmars arbetsdag och lika rättigheter för kvinnor. Deras protester avbröts av polisen. Femtioett år senare, den 8 mars 1908, demonstrerade deras systrar inom synålsbranschen i New York igen, för att hedra demonstrationen 1857, med krav på rösträtt och ett slut på låglöneanställningar och barnarbete. Polisen närvarade också vid detta tillfälle.En konferens som genomfördes 1910 av socialistiska kvinnor inom Andra Internationalen, antog ett förslag från den tyska revolutionära kämpen Klara Zetkin om att etablera en Internationell kvinnodag.
År 1917 var den 8 mars (den sista söndagen i februari, enligt den förrevolutionära julianska kalendern) dagen då Petrograds arbetande kvinnor bokstavligen startade en revolution – februarirevolutionen. I protest mot stigande priser och matbrist strömmade de in till stadens centrum, med uppmaningar till andra arbetare att ansluta sig till dem. Februarirevolutionen 1917 lyfte av tsarismens ok och kom att följas av den segerrika oktoberrevolutionen samma år.
Nästan hundra år senare genomgår det system – kapitalismen – som vi får höra att det inte finns något alternativ till, sin troligen värsta kris i dess historia. Under en period på 1900-talet tvingades kapitalismen, i många europeiska länder och i USA på grund av trycket från arbetarklassens kraftfulla kamp, att tillhandahålla sjuk- och hälsovård, utbildning och barnomsorg.
Men för majoriteten av kvinnorna i Afrika, Asien och Latinamerika fick få om ens några del av dessa förmåner.
Mansdominans är en del av systemet i den kapitalistiska världen – ett arv från det förgångna som är avsett att vidmakthålla splittring och superexploatering av arbetarklassen. De värsta av dessa uttryck kan dock bekämpas genom protester, i synnerhet om de länkas till en enad arbetarklassrörelse mot topparna och deras system i sin helhet.
Idag är, inom ramen för kapitalismens kris i världsskala, kvinnors rättigheter attackerade. Framgångar som har vunnits hotas på bred front. Framsteg i erkännandet av våld i hemmet som ett brott och åtgärder för att underlätta för kvinnor som söker skydd från våldsamma partner har redan drabbats av bakslag.
Under den första krisvågen kan manliga arbetare komma att bli de första att mista jobbet, medan de lägre betalda kvinnorna får behålla jobbet. Allt eftersom krisen förvärras och jobben inom offentliga sektorn slaktas, kommer dock kvinnor att drabbas hårdast – de förlorar sina anställningar och tvingas uppleva hur välfärdsförmåner och den sociala servicen skärs ned. Det är inte någon slump att kvinnor återfinns i framkanten på strejker och generalstrejker över hela Europa och på andra håll.
Kvinnor utför fortfarande det mesta av det obetalda hemarbetet. Och förväntas vara de som tar det största ansvaret för barn och omsorg av andra familjemedlemmar.
Detta kommer under en kris att innebära mardrömslik oro över en krympande hushållsbudget – minskande inkomster och stigande kostnader. Vilket betyder att allt eftersom de offentligt finansierade tjänsterna skärs ned, tvingas de avsätta fler timmar och mer energi för omhändertagande av barn, sjuka och äldre familjemedlemmar.
Under krisens gång i Europa har hundratusentals familjer krossats av vräkningar, emigration utomlands av unga vuxna, självmord och oförmågan att ta hand om de yngsta och svagaste. I Grekland lämnar kvinnor som inte klarar av att ta hand om sina barn i desperation över dem till myndigheterna, i förhoppning om att de blir omhändertagna av dem.
Det är i det läget föga förvånande att kvinnor varit bland de mest högljudda och framträdande under demonstrationerna i Grekland, som inte vill uppleva att klockan vrids årtionden tillbaka. Ett socialistiskt program med kravet ”Ställ in betalningarna av skulden och förstaliga bankerna -– nej till EU-politiken!” håller på att vinna stöd.
Idén om en revolutionär förändring och självorganisering, omkullkastandet av kapitalister och bankirer och en planering av samhället efter behov istället för girighet – allt detta kan bli attraktivt för kvinnor, gamla såväl som unga. Alternativet under kapitalismen är mardrömslikt.
Det är kvinnor som drabbas hårdast av krig, inbördeskrig, svält, naturkatastrofer, jorduppköp och miljöförstöring. De drabbas hårdast av reaktionära religiösa praktiker som tvångsäktenskap och könsstympning. Men det är också kvinnor som lider mest av kapitalismens oförmåga att utveckla ekonomin till fördel för alla istället för enbart en handfull rika.
Om längre arbetsdagar genererar påfrestningar på familjelivet, i synnerhet på kvinnorna, i de så kallade utvecklade länderna, är det kvinnorna i de underutvecklade länderna som gör allt det tyngsta arbetet på åkrarna. Det är de som överallt på landsbygden hämtar vatten långt hemifrån och bär hem det. De är tillsammans med barnarbetare de mest trakasserade och utsugna arbetarna i fabrikerna och gruvorna.
Det är som Care International påpekar på sin hemsida: 70 procent av världens fattigaste miljard utgörs av kvinnor och flickor, två tredjedelar av alla som inte kan läsa och skriva är kvinnor och i många länder löper fler kvinnor risk att dö i barnsäng än de har chansen att få utbildning. I en värld där de rika i varenda land blir rikare och de fattiga fattigare, blir kampen för att vinna över kvinnliga arbetare till den socialistiska kampens och revolutionens banér allt mer brådskande för varje dag som går.
I länder som Indien och Kina lever majoriteten av kvinnorna och deras barn i absolut fattigdom. Ett visst samhällsskikt (omkring 300 miljoner människor i vardera fallet) har lyfts upp ur absolut fattigdom till en mer uthärdlig lägre medelklassexistens. Allt eftersom kriser biter börjar de tvingas tillbaka till fattigdoms- och hemlöshetsträsket. En del av dem börjar nu ta strid i bostads- och miljöfrågorna.
Arbetare – unga män och kvinnor – som dragits från den fattiga landsbygden till de stora fabrikerna har börjat ta upp kampen mot de långa arbetsdagarna och de slavarbetsvillkor som de har påtvingats.
I Indien har unga arbetare på Suzuki Maruti till exempel bildat sina egna fackföreningar, gått ut i strejker och vunnit högre löner och bättre villkor. Detta ger dem en bättre chans att föda, klä och få tak över huvudet till sina familjer och tillbringa lite tid tillsammans med dem.
Unga kvinnor i Kinas slavfabriker, som i vissa fall arbetar uppemot 12 timmar om dagen, har börjat ta kamp för sina rättigheter. Strejkerna förra året gav åtminstone temporära förbättringar.
Hot om massjälvmord har orsakat tidningsrubriker, men idén om masskamp breder ut sig. Revolutionära uppror är något som är rotat i den rådande situationen i Kina och många kvinnor kommer att spela en avgörande roll i att leda dem till del- och fullständiga segrar.
Avskyn byggs också upp i Kina mot regimens rigida enbarnspolitik. Den orsakar stort känslomässigt och materiellt lidande, särskilt för kvinnor. De som kan få fram tillräckligt med pengar, reser till Hongkong för att kringgå regeln och föda på sjukhus där. De står dock inte bara inför risken för bestraffning när de återvänder hem, utan också försök från rasisters sida att piska upp fientlighet mot fastlandskineser.
CWI-medlemmar i Hongkong kämpar hårt för kvinnors rättigheter och mot alla uttryck för rasism.
Kvinnor måste ha möjlighet
att fritt få bestämma när och om de ska ha barn (och hur många). Som barnaföderskor kan de drabbas av omfattande känslomässig och materiell stress över att både ha och inte ha barn. Socialister anser att de ska ha möjlighet att välja ett säkert sätt att avbryta graviditeter som de inte vill fullfölja.
CWI-medlemmar över hela jorden har drivit kampanjer mot bigotta religiösa och andra reaktionärer som inte vill ge efter för kraven på säkra, tidiga och kostnadsfria aborter på egen begäran. Detta är en rättighet och inte ”barnamord”, som de hycklande ”Ja till livet”-anhängarna kallar det!
Kvinnor ska kunna njuta av sexuella relationer utan rädsla för oönskade graviditeter. De ska å andra sidan också kunna få hjälp med fertilitetsproblem, återigen med fullt statligt stöd.
Som socialister kampanjar vi mot tvångsäktenskap, våldtäkt och kvinnlig omskärelse. Religionen är viktig för många människor och de bör ha rätt att praktisera vad helst de önskar som individer, så länge det inte inkräktar på andras grundläggande rättigheter.
Genom historien – i Frankrike 1789, Ryssland 1917, eller på Tunis eller Kairos gator 2011– har revolutionerna startat med det grundläggande kravet på bröd och slutat med att kungar, tsarer och diktatorer störtats.
Under revolutionerna i Nordafrika och Mellanöstern har kvinnor spelat en viktig roll i kampen på gatorna och under de strejker som har lett till segrar. I synnerhet unga kvinnor har visat en stark beslutsamhet i att vinna ett annat samhälle än det som diktatorerna och även de reaktionära religiösa fundamentalisterna stod och står för.
Omfattningen av den ännu inte slutförda uppgiften har emellertid i länder som Tunisien och Egypten illustrerats av de brutala attackerna mot kvinnor på Tahrirtorget – revolutionens centrum. Kvinnor har organiserat viktiga demonstrationer i protest mot detta.
I Tunisien har medlemmar av den extrema Salafistsekten attackerat relativt ”frigjorda” kvinnor som jobbar på universiteten därför att de valt att inte bära huvudduk.
Ett nyligen sänt brittiskt TV-reportage visade att 90 procent av föräldrarna till och med ett år efter revolutionen i Egypten utsätter sina döttrar för vaginal stympning – berövande dem för livet möjligheten till sexuell tillfredsställelse.
Kampen för lika rättigheter har en lång väg kvar att gå!
Så länge som kapitalismen överlever kommer exploateringen av och förtrycket mot kvinnor att fortsätta.
Ett av dess värsta uttryck är den grymma praktiken med människohandel och -smuggling, mestadels i syfte att sälja kvinnor och flickor till påtvingad prostitution.
Kampanjer mot alla former av exploatering och förtryck i dagens samhälle och mot diskriminering på grundval av kön, nationalitet, religiös tillhörighet och sexuell läggning måste få fullt stöd av den organiserade arbetarrörelsen.
På Sri Lanka har kvinnor som arbetar i frihandelszonerna deltagit i strejkaktioner mot Rajapaksediktaturens pensionsreformer och vunnit!
I Pakistan lyckades sjuksköterskorna vinna eftergifter genom att strejka. I Sindhprovinsen, Pakistan, organiserade kvinnliga CWI-medlemmar förra året en imponerande och högljudd demonstration bakom ”Progressive Female Health Workers Association”-banderoll [Progressiva kvinnliga hälsovårdsarbetarassociationen, ö a]. I Kazakstan spelar kvinnor en avgörande roll i kampen mot vräkningar av fattiga.
I USA och på andra håll har kvinnor inom Occupyrörelsen uttryckt stor vrede mot bankirer och den bortskämda och privilegierade 1 procenten som dominerar samhället under kapitalismen.
Sättet som ’indignad@s’ är skrivet på spanska – kombinerande den feminina ändelsen ’a’ med den maskulina ändelsen ’o’ – indikerar en tydlig uppmärksamhet på vikten av att kvinnor och män behandlas som jämlikar.
Dagens revolutioner kommer snabbt att sprida sig från land till land, som de gjorde under förra året. Arbetarregeringar som upprättats på grundval av masskamp idag, kommer att ha i uppgift att reorganisera och utveckla samhället på basis av en långt högre teknologisk och vetenskaplig nivå.
Arbetarna som genomför det tjugoförsta århundradets socialistiska revolutioner, kommer att kämpa outröttligt för att förhindra de gamla härskarna att klamra sig fast vid makten. På grundval av förstatligande och arbetarnas kontroll och styre, kommer så storslagna framtidsutsikter att öppnas upp – baserade på tillgodoseendet av behov och önskningar istället för girighet och utsugning – att ingen kommer godta att klockan vrids tillbaka.
Vi inom CWI kommer inte att upphöra med det vi gör förrän socialism är uppnått i världsskala. Ett sådant samhälle, uppnått genom offentligt ägande och demokratisk kontroll och planering, kommer äntligen att på ett harmoniskt och samarbetsinriktat sätt kunna dra fördel av talangerna hos varenda människa samt planetens alla naturresurser, till största möjliga nytta för hela det mänskliga samhället.
Clare Doyle, CWI
