Ingen sol över Obama

2013-02-11 07:15:53


Problemen hopar sig för Obama och enligt en ny opinionsundersökning är USA:s kongress mindre populär än både kackerlackor och trafikköer.

Vad är mindre populärt än kackerlackor, trafikköer och bilhandlare? Enligt en färsk opinionsmätning (av publicpolicypoling.com den 8 januari 2013), är svaret den amerikanska kongressen (senaten och representanthuset).
Om man ser till kongressens totalhaveri i budgetfrågorna är det inte svårt att förstå.


De fortsatta striderna om den ekono­miska politiken kommer att prägla USA under de närmaste månaderna. Det handlar om kongressens tillstånd att höja ”skuldtaket”, vilket ger regeringen möjligheten att fortsätta att låna pengar för att täcka statens utgifter och de automatiska åtstram­ningar på 110 miljader dollar som ska genomföras under 2013 samt godkännandet av en budget som gör att det finns pengar för den federala regeringens verksamhet under 2013.
Dessa frågor utgör enorma hot mot den amerikanska och globala ekonomin. Det största hotet är att kongressen inte höjer lånetaket, vilket skulle leda till en aldrig tidigare skådad oförmåga för USA att betala sina skulder och andra åtaganden vilket skulle kunna skapa en interna­tionell finansiell härdsmälta.
Republikanerna använde skuldtaket som trumf i förhandlingarna om de stora ­budgetnedskärningarna 2011. Nu hotar de med att inte höja skuldtaket om det inte genomförs nedskärningar av motsvarande storlek. Det innebär att de hotar med att spränga hela världsekonomin i luften för att kunna genomdriva nedskärningar i Medicare (det offentligfinansierade sjukvårdssystemet för pensionärer och funktionshindrade) och socialbidragen.
Kapitalismens djupa kris tvingar politiska ledare världen runt att genomföra stora budgetnedskärningar.
Men dessa nedskärningar löser inte krisen. Tvärtom leder de till att den fördjupas genom att den redan svaga efterfrågan gröps ur ytterligare.
I USA vill en växande andel av de kapitalistiska ekonomerna att de automatiska nedskärningar på 110 miljarder dollar, som ska träda i kraft den 1 mars, ska omförhandlas.
Anledningen är att de ytterligare skulle tynga den amerikanska ekono­mins redan svaga och bräckliga återhämtning och därigenom spä på underskottet.
Republikanerna kräver också att lagen ska ändras för att undanta nedskärningar i militärutgifterna. Detta trots deras ylande om den påstådda skuldkrisen.
Slutligen gäller det att nå fram till en uppgörelse om budgeten för 2013. Om ingen överenskommelse nås ­före den 27 mars, när en provisorisk budget upphör att gälla, kommer den statliga verksamheten tvingas stänga. Detta skulle utlösa en våg av folklig ilska mot det politiska systemet och öka den ekonomiska osäkerheten. Någon form av uppgörelse måste nås, men det är extremt komplicerat på grund av det växande politiska trycket från olika håll.

Både Republikanerna och Demokraterna vill ha en budget som tillgo­doser storföretagens intressen; en minskning av underskotten och nedskärningar av de sociala programmen. Men Demokraterna fruktar att stora nedskärningar alltför tidigt ska leda till att ekonomin går in i en ny nedgång.
Av politiska och ideologiska skäl måste Republikanerna skapa ett intryck av att de står fast i sitt ­motstånd mot ”big government” (”stora statsutgifter”).
Demokraterna vill å sin sida nå en uppgörelse som de kan sälja till sina väljare bland progressiva arbetare och sociala rörelser, utan att ­orsaka okontrollerbara protester och motstånd.
President Barack Obama och ledarna för Demokraterna har vid ­flera tillfällen gjort klart att de vill se nedskärningar av socialförsäkringarna, Medicare och andra sociala program, som en del av en ”balanserad”, ­större uppgörelse.
Under förhandlingarna 2011 erbjöds John Boehner (republikan och representanthusets talman) av Obama en uppgörelse som innehöll en gradvis höjning av åldersgränsen för Medicare till 67 år. Dessutom en förändrad beräkningsmodell för inflationen som skulle minska de årliga uppräkningarna av socialförsäkringarna med hänsyn till ökade levnadsomkostnader. Under en tioårsperiod skulle detta ha inneburit nedskärningar på 112 miljarder dollar på socialförsäkringarna och ytterligare 24 miljarder på stödet till krigsveteraner  (Bloomberg.com den 9 november 2012).
Obama erbjöd samma nedskärningar på socialförsäkringarna och stödet till krigsveteranerna under förhandlingarna inför det ”finansiella stupet” 2012 (Forbes.com, den 18 december 2012).
Sådana förslag är djupt impopulära bland den amerikanska allmänheten. En opinionsmätning genomförd av HuffPost/YouGov visade att 54 procent av amerikanerna tycker att nedskärningar i socialförsäkringarna är ett dåligt förslag (Huffingtonpost. com, den 6 december 2012). Det mest populära objektet för nedskärningar­na var anslagen till ”försvaret”. 39 procent tyckte att man kunde spara inom detta område (Huffingtonpost. com, den 20 januari 2013).

Enligt en opinionsundersökning
gjord av Quinnipiac är sju av tio röstberättigade emot nedskärningar på Medicaid (ett behovsprövat system som ger viss sjukvård till de som har de lägsta inkomsterna). Undersökningen visade också att 65 procent av de röstberättigade var för skattehöjningar för de som tjänar mer än 250 000 dollar per år).
Den enda möjlighet Obama har att driva igenom sin politik, med ­udden riktad mot de fattiga utan att detta leder till en stor förtroendeförlust, är om han kan få till stånd en  tvåpartiöverenskommelse som ­skulle ge Obama och Demokraterna möjlig­het att gömma sig bakom att ansvaret är Republikanernas och att kompromissen slöts för att undvika en än värre republikansk politik.
I själva verket sa Boehner och Republikanerna nej till Obamas förslag om nedskärningar i socialförsäkring­arna och Medicare. Anledningen var att de vägrade att godta några som helst skattehöjningar för de allra rikaste och att de krävde större attacker på socialförsäkringarna och Medica­re.

Majoriteten av Republikanerna i representanthuset gick så långt att de offentligt förödmjukade sin egen ledare, Boehner, genom att förkasta hans symboliska förslag att bara höja skatten för miljonärerna! Därmed var också de beredda att knuffa den amerikanska ekonomin över det finansiella stupet inför årsskiftet 2012.
Detta är en tydlig bild av hur dysfunktionellt det amerikanska politiska systemet är i allmänhet och dagens republikanska parti (”Grand Old Party, GOP”) i synnerhet, uti­från kapitalismens intressen.
I ett av sina mer avslöjande utbrott sa Obama när han talade inför bankirer 2009: ”Min regering är det som står mellan er och högafflarna.” Men deras blinda girighet och arrogans är så stor att majoriteten av Wall Street och företagarna i Amerika stödde Romney i valet 2012.
Det finns ingen mekanisk lag som gör att en klass alltid inser vad som är bäst för den. Detta finns bara i de vulgära förenklingar som marxismen beskylls för av sina motståndare. Det är strategerna och tänkarna inom den härskande klassen som är de som ger uttryck för den politik och taktik som gynnar systemet. Detta gör de ibland i opposition mot dem som de ska representera.

Efter år av klavertramp från Repu­blikanerna börjar detta gå upp för de kapitalistiska tyckarna. I en ­ledare med rubriken ”Det är vårt system som står vid stupets rand”, skriver Washington Posts kolumnist E J Dionne Jr den 23 december att: ”Förenta staterna befinner sig i en politisk kris eftersom det republikanska partiet, särskilt i representanthuset, inte längre är ett vanligt regeringspar­ti. Den enda möjligheten att ­undvika en konstitutionell kris är att en ny tvåpartimajoritet får en tydlig majo­ritet i representanthuset och därigenom kan isolera dem som hellre ser att landet kastas ut i kaos än att de röstar för något som förolämpar dem när det gäller någon ideologisk hjärtefråga…Ett normalt parti tar hänsyn till valresultaten. Ett normalt parti inser när den andra sidan har gjort verkliga eftergifter…Enligt alla ­dessa måttstockar är det parti som talman­nen John Boehner utger sig för att leda abnormt.”
Om Obama och Republikanerna lyckas nå en uppgörelse som innebär stora nedskärningar på socialförsäkringarna, Medicare och andra sociala program, kommer det att väcka stor ilska bland tiotals miljoner progressiva arbetare och ungdomar och leda till en större ilska riktad mot Demokraterna.
Denna process kan fördröjas om Republikanerna håller står fast vid sin extrema position och vägrar att samarbeta med Obama. Det kan ­visa sig vara politiskt omöjligt för partierna att komma överens om kraftfulla åtgärder, istället kan man hanka sig fram med mindre överenskommelser för att undvika en katastrof, som en höjning av lånetaket och att åstadkomma en budget.
De attacker som väntar de sociala programmen och den fortsatta urholkningen av levnadsstandarden och rättigheterna för de 99 procenten av befolkningen, kommer att leda till omfattande protester och strider som upproret i Wisconsin, Occupyrörelsen och lärarstrejken i Chicago, om än på en högre nivå. Detta kommer också att ge möjligheter att ställa upp oberoende kandidater som kan utmana de båda partierna som företräder storföretagen.

Arbetares och ungdomars
politiska världsbild har förändrats i grunden efter att Obama valdes första gången 2008. Detta visas genom en djup besvikelse på Obama, hårdare stämningar mot företagens makt och den kampvilja som Occupyrörelsen har visat. Även om de flesta progressiva arbetare röstade på Obama 2012, var det främst ”defensiva” röster som lades för att stoppa Republikanerna. Dessa röster var färgade av en djup bitterhet mot Obama och Demokra­terna.
Besvikelsen över hela det ­politiska systemet är djup, vilket visar sig i det rekordlåga förtroendet för kongressen. Den senaste Gallupundersökningen visar att 39 procent av befolkningen har en gynnsam uppfattning om ”socialismen”. Det är en ökning från 36 procent 2010, som då var en rekordnivå. Att Socialist Alternatives kandidat Kshama Sawant fick 29 procent i valet i Seattle är ett uttryck för denna trend. Valresultatet för Sawant var det bästa som en socialistisk kandidat har fått sedan åtminstone början av 1990-talet.
Den relativt stora popularitet som Obama har just nu är inte så ­mycket ett tecken på politisk styrka som en avspegling av oredan inom det republikanska partiet och avsaknaden av ett politiskt alternativ till vänster.

Den stämning Occypyrörelsen gav uttryck för 2011 har inte försvunnit.
Valrörelsen 2012 lade för tillfället lock på dessa stämningar, eftersom det inte fanns ett politiskt vänsteralternativ som på riksplanet kunde ge uttryck för dessa stämningar. Nu finns inte längre den säkerhetsventil som valet utgjorde och tålamodet med Obama och Demokraterna håller på att ta slut.
Oavsett exakt vilka vägar utvecklingen kommer att ta under de närmaste månaderna, går huvudtrenden i riktning mot en explosiv kris, en djupnande radikalisering, bitter kamp och nya politiska utvecklingar. Uppgiften för alla vänsteraktivister och arbetande människor är att ­aktivt förbereda sig genom att stå i ­främsta ledet när det gäller att organisera ett beslutsamt motstånd och att kämpa för en oberoende ­arbetarklasspolitik.

Philip Locker
(Socialist Alternative,
CWI:s anhängare i USA)